De små människorna och den stora översvämningen

MAMMAS BÖRDA. Aila (Nina Hukkinen) försöker få pli på sonen Petteri (Joonas Heikkinen) i Svenska Teaterns uppsättning av Pipsa Lonkas pjäs Sånger vid randen av ett grått hav. Bild: Cata Portin

Svenska Teaterns Sånger vid randen av ett grått hav är ett bevis på hur långt en bra text kan bära.

Sånger vid randen av ett grått hav

Text: Pipsa Lonka. Övers.: Sofia Aminoff. Regi: Janne Reinikainen. Dramaturgi: Linnea Stara.

Scenografi: Otso Linnalaakso. Video, ljus: Joonas Tikkanen. Kostym: Hanne Horte. Hår, mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist. Musik: Oskar Silén.

På scenen: Oskar Silén, Nina Hukkinen, Sue Lemström, Thomas Backlund, Celia Hakala, Sophia Heikkilä, Joonas Heikkinen, Mitja Sirén, Mikael Andersson, Johanna af Schultén, Max Forsman.

Presspremiär på Svenska Teatern 16.2.

En stor scen är till för stora teman. Därför är det så glädjande att Svenska Teatern nu sätter upp Pipsa Lonkas geniala, flerfaldigt prisbelönta pjäs Lauluja harmaan meren laidalta (Sånger vid randen av ett grått hav), en text som verkligen vågar tänka stort.

En by vid Östersjöns strand håller långsamt på att svepas bort av det blygrå havet. Regissören Janne Reinikainen låter kameran vila vid ett miniatyrlandskap som förstoras upp på skärmen ovanför scenen: mot dimman tecknar sig kyrktornet och de små, anspråkslösa stugorna. Tekniken är bekant från dockteatertraditionen, men har också använts i bland annat Lahtis stadsteaters uppsättning av Tove Janssons novellsamling Rent spel.

En dryg timme senare ställs vi inför en helt annan bild när en skummande tsunamivåg målmedvetet rör sig i vår riktning. Litet ställs mot stort, dramatiskt mot lågmält, avancerad teknik mot mer renodlad teater. Janne Reinikainen opererar med kontraster för att föra fram pjäsens tematik som kretsar kring gemenskap och ekologi.

Betagande bybor

Varför gör människan inget åt den stundande ekokatastrofen, trots att hon dagligen får information om den? Varför fortsätter hon att leva som vanligt – dricker sig full, gympar, skapar konst – trots att vattnet stiger till husets stenfot och sipprar in genom golvplankorna?

Pipsa Lonka närmar sig ekokatastrofen genom byborna, var och en ömt och precist beskriven. Vi stiftar bekantskap med ortens suputer, kufar och gamlingar i deras naturliga habitat, i små hem och i storslagen natur, och på köpcentret Happiness vars kalla ljus gör människan så ofattbart liten och anonym.

I sävlig takt följer vi personerna: Aila (Nina Hukkinen) som vant dyker ner i havet, Tytti (Celia Hakala) som utför morgongympan till tonerna av Katri Helena, de snälla odågorna på parkeringsplatsen som låter spritflaskan gå runt. En av dem, Ailas son Petteri (Joonas Heikkinen), kommer att sluta kvällen full i ett lerigt dike.

Film i realtid

Janne Reinikainen iscensätter första akten som en film inspelad i realtid, en metod han också använde i sin uppsättning av Peter Franzéns autofiktiva barndomsskildring Tumman veden päällä på Nationalteatern. Kameror följer skådespelarna, blåser upp ansiktena på skärmen och låter ansiktsuttrycken spela med miljön. Särskilt de grå, trötta figurerna bland de uppstaplade gula ärtsoppsburkarna på köpcentret för tankarna till Roy Anderssons kärva filmestetik.

Berättaren utgör pjäsens stomme. Oskar Silén, i en glasbur vid scenens kant, hanterar texten finstämt och inkännande. Nyfiket noterar han personernas förehavanden och beskriver hur de tjechovskt längtar bort, men aldrig lyckas ta sig i väg. Man glömmer snabbt bort att Silén är på plats fysiskt, hans röst tar över och förstärker känslan av film.

Trots att bildberättandet imponerar är det skönt att andra akten lämnar det, och i stället låter skådespelarna spela upp texten mer traditionellt på scenen.

Byn har nu evakuerats och invånarna forslats in i köpcentret Happiness seniorhus. När personerna föses ihop väcks frågor om kontaktskapande. Byborna, nyss ensamma, ynkliga knytt, hittar med ens gemensamma drömmar och tröst i vetskapen om att de inte är ensamma.

Svårt att slå originalet

Pjäsen uruppfördes 2013 på Åbo stadsteater i Maarit Ruikkas mer avskalade tappning. Att överträffa originaluppsättningen är nästan omöjligt, särskilt som skådespelaren Hanna Raiskinmäki gjorde en så betagande rolltolkning som berättaren, som faktiskt närvarade på scenen och interagerade med den övriga ensemblen.

Oskar Siléns berättarröst är behaglig, men avsaknaden av en berättare av kött och blod lämnar lite av ett tomrum på scenen.

Reinikainens uppsättning har ibland svårt för att hitta textens ton. Vid något tillfälle riskerar de dramatiska bilderna att radera ut nyanser i texten.

Mycket av magin sitter i Pipsa Lonkas språk, starkt förankrat i finskan och dess egenskaper. Sofia Aminoffs svenska språkdräkt blir ibland onödigt uppstyltad, och vissa översättningar är slarviga. Till exempel översätts finskans nimetä som nämna, trots att namnge i det här fallet hade varit mer korrekt.

Skådespelararbetet är överlag stabilt. Nina Hukkinen gör en värdig tolkning av Aila, en kvinna som emotionellt checkat ut ur relationen till sina vuxna barn. Visserligen plockar hon upp dem ur diken, skjutsar hem dem på sin damcykel, förser dem med matkassar och regnkläder, men hon saknar lust och ork för att tillfredsställa dem känslomässigt. Sin gemenskap har hon hittat i naturen, i kråkornas och måsarnas sällskap.

Här finns också charmerande småroller, bland dem Mikael Andersson som pojkmannen Pasi, Max Forsman som mysig alltiallo på seniorhuset och Johanna af Schultén som institutionens trötta föreståndare.

Sånger vid randen av ett grått hav är ett njutningsfullt och konstnärligt ambitiöst spektakel, men framför allt ett bevis på hur långt en bra text kan bära.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning