De riskerarna livet i jakten på det smutsiga bränslet

På ön Batan i Albay, Filippinerna är kolbrytning en av de få inkomstkällor som finns. Här gräver männen upp kolet som rotgrödor i marken. Det är ett tungt jobb, de använder hackor och spadar – kolbrytningen sker på ungefär samma sätt som för hundra år sedan när kolfyndigheterna upptäcktes. Brytningen är smutsig och livsfarlig.I miljön syns förändringen. Skogen skövlas, det svarta kolstoftet lägger sig, fisket lider och flera fiskarter har försvunnit.

Bild: Ksf Media

Klockan är 4 på morgonen i Legaszpi city i den filippinska regionen Albay. Bilresan från Manila tog i stort sett hela natten. Trots den tidiga timmen börjar staden vakna till liv. Fiskare går till sina båtar, hamnkontor tänder sina lampor. Vid kajerna samlas resenärer med sina packningar, här travas säckar med ris, levande höns och inplastade motorcyklar.

Resan till Rapu Rapu tar drygt två timmar.

Båten är fullpackad och många av resenärerna väljer att sitta på båttaket trots den relativt hårda sjön. I bakgrunden formar sig den majestätiska vulkanen Mayon med sin topp lurande under ett tjockt molntäcke. Sporadiska regnskurar får passagerarna på taket att ta sig ner i skydd under akterdäcket. En kaffekanna står på en vedspis och puttrar. En tupp i en bur gal och som på beställning från en eko-resebyrå följer två delfiner efter oss i det skummande kölvattnet. När båten närmar sig Rapu Rapu tittar solen fram och det smaragdgröna havet i Albaybukten gnistrar. Redan vid kajen hittar vi en fiskare som kan ta oss över till Batan. På denna lilla paradisö i Albaybukten i Filippinerna gräver man efter ett av de smutsigaste bränslena i världen – kol.

När den lilla fiskebåten går från Albaybukten ut på Stilla havet gungar det till rejält och vågorna slår hårt mot skrovet. Tyfoner är frekventa och ett destruktivt hot i denna region, speciellt i den östra delen mot Stilla havet där de flesta tyfoner bildas.

50 kilos säckar fyllda med kol är stuvade i hamnen i väntan på köpare. Bakom kolsäckarna kan man se grannön Rapu-Rapu. Bild: Olof Jarlbro

Innan gruvdriften startade levde öns invånare framför allt på fiske och jordbruk. För hundra år sedan upptäckte man att Batan hade stora naturresurser av kol. Sättet man bedriver gruvverksamheten på har i stort sett inte förändrats sedan dess.

I dag är följderna av gruvdriften tydliga: skogförstörelse och förgiftade sjöar och vattendrag. Invånarna har noterat en klar minskning av både småfisk och skaldjur. En del fiskarter har helt försvunnit.

Kolbrytningen är både smutsig och farlig. Enligt den statistik som finns tillgänglig är olyckor med dödlig utgång vanliga, vilket gör gruvarbetet i Filippinerna mer riskfyllt än någon annanstans i världen. Men många unga har bara två alternativ, att gå utan jobb eller att börja bryta kol.

Piren på Batan ligger öde, det enda som finns är säckar med kol, tonvis. Motorcyklar kör mellan gruvorna ner till piren för att lasta av i väntan på en köpare som skeppar kolet till fastlandet för vidareförsäljning till industrier i Metro Manila.

Batans bychef är inte vidare förtjust i att journalister besöker ön. Precis som borgmästaren är han delägare i en gruva där många av arbetarna är minderåriga. Men det är inte bara minderåriga arbetare som är orsaken till oron utan alla de brister som finns när det gäller arbetarnas säkerhet eller miljöhanteringen i de operativa gruvorna. Trots de enorma resurserna av kol har ön knappt någon elektricitet och gruvorna drivs ofta av diesel- eller bensingeneratorer.

70-åriga Goryo har inget gott att säga om gruvorna.

– De lovar jobb och infrastruktur när de kommer hit men det enda de gör är att förstöra vår ö, kvar finns bara nerhuggna träd och svart stoft från kolet.

Arbetskläder existerar inte och de flesta gruvarbetare är klädda i shorts. Det är varmt, fuktigt och smutsigt nere i gruvorna. Bild: Olof Jarlbro

Kolbrytning är farligt och smutsigt, men många unga människor står inför valet att antingen gå utan mat eller börja bryta kol. Bild: Olof Jarlbro

En gruvarbetare tar några minuters vila på kolsäckarna. Bild: Olof Jarlbro

Goryo bor på den del av ön där nästan alla är fiskare. Med motorcykeltaxi är det bara en dryg kvarts väg till den del av ön där gruvarbetarna bor. Det går inte att ta miste på att det finns två läger på ön, de som lever traditionellt av havet och jorden och de som bryter kol. Den enda gemensamma nämnaren mellan dessa läger är att de alla kämpar för att kunna försörja sina familjer.

Efter förödelsen i spåren av tyfonen Jolanda som drog över Filippinerna 2013 var det många bönder som såg kolet som familjens enda räddning.

– Jag har inte råd att sluta hacka kol, säger Danilo som hackat kol i snart 4 år.

En gruvarbetare i Batan kan tjäna runt 300 pesos eller 5 euro per dag – förutsatt att det inte regnar, för då stoppas all verksamhet. Batan är en tropisk ö, med hög nederbörd så regnstopp är vanliga.

Det finns inte längre några öppna dagbrott på ön. Landets förra miljöminister Gina Lopez införde ett förbud mot den typen av gruvverksamhet. I stället sker brytningen nu i små djupa gruvor.

Rizal har arbetat med kol sedan han var stor nog att börja arbeta. Långt ner i den trånga gruvan hackar han kolet sittande på huk. Han kan inte stå upprätt och enda sättet att ta sig fram är att krypa på de vassa kolbitarna.

– Visst drömmer jag ibland om något annat jobb, men sen vaknar jag och är tillbaka i gruvan, säger han med ett skratt.

Koldammet tvättas bort med det bruna vattnet från gruvan. Bild: Olof Jarlbro

Trots att en dieselgenerator pumpar ner luft till arbetarna är det väldigt kvavt och syrefattigt nere i gruvan. Bild: Olof Jarlbro

En gruvarbetare tar sig upp från en 25 meter djup gruva. Dagsinkomsten varierar mellan tre och sju euro per dag. Bild: Olof Jarlbro

Arbetskläder existerar inte och de flesta arbetar i shorts på grund av vattnet och värmen. En dieselgenerator pumpar ner luft och en plastpåse utanför fungerar som larm, säckar påsen ihop betyder det att lufttillförseln till gruvan inte fungerar.

Först gäller det för gruvarbetaren att klättra 25 meter ner på ett söndrigt och blött hopsnickrat virke som ska föreställa en stege. Säkerhetsselar existerar inte, men fallolyckorna är få. Det som orsakar de höga dödstalen är rasen.

Skyddsbalkarna i gångarna är dåliga och ger ofta efter, då kan gruvarbetaren bara hoppas att det är ett litet ras och att deras kamrater är där för att gräva ut dem.

En gruvarbetare kommer upp med böjd rygg efter en hel dags arbete utan möjlighet att stå upprätt. Bild: Olof Jarlbro

En gruvarbetare i Batan kan tjäna omkring 300 pesos dagligen vilket motsvarar knappt fem euro. Bild: Olof Jarlbro

Efter en dryg vecka är vi redo att segla tillbaka mot fastlandet. Batan har bjudit på rejäla regnskurar, motorcykelåkande mellan gruvorna, sönderrivna knän från de trånga gruvgångarna, vattenskadade kameror, svart kol mellan naglarna och en rejäl dos med myggbett. Trots detta känns det vemodigt att lämna ön och dess invånare.

Filippinerna är ett av de länder som antagit FN:s Agenda 2030. Agendan ska bland annat avsluta fattigdom, möjliggöra hållbar utveckling inom jordbruk, fiske och skogsbruk samt bekämpa och anpassa sig till klimatförändringarna.

På Batan Island finns det en annan agenda. Den handlar om kol, den handlar om miljöförstöring, men främst av allt handlar den om att kunna försörja sig.

En motorcykel lastad med kol kör ner mor piren för att lasta av. Bild: Olof Jarlbro

Fakta

Parisavtalet

Filippinernas snabbt växande befolkning har drivit på en expansion inom energisektorn. Fossila bränslen står för över 73 procent av landets energibehov och kol är det mest använda följt av naturgas och olja.

President Rodrigo Duterte kallade först Parisavtalet om klimatförändringar dumt och orättvist, men i mars 2017 gjorde Filippinerna en helomvändning och skrev formellt på avtalet som binder Filippinerna att reducera utsläppen med 70 procent fram till 2030.

Avtalet innehåller en handlingsplan för hur den globala uppvärmningen ska begränsas till väl under 2 °C. Handlingsplanen gäller från och med 2020 och framåt.

Agenda 2030

Den 25 september 2015 antog FN:s alla medlemsländer i generalförsamlingen den historiska resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling. Konsultationsprocessen var den längsta, mest inkluderande och mest transparenta i FN:s historia. Agenda 2030 innehåller 17 globala mål. Syftet är att fram till år 2030 uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling världen över.

Filippinerna hör till de 193 länder som har antagit Agenda 2030.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08