De offrade allt för Finlands frihet

Bild: Ulla Donner

De valde att offra allt, förråda sitt land, lämna släkt och vänner och resa till osäkerheten i krigets Tyskland för den sköra drömmen om ett fritt Finland. Ingenting talade i november 1914 för att de tvåtusen jägarna någonsin skulle återvända hem. Tre år senare var landsförrädarna frihetshjältar.

====

SERIE: Journalisten och författaren Staffan Bruun har dykt in i Finlands historia och botaniserat fram 50 fenomen, händelser och personer som var viktiga när vårt land formades. Han har också rangordnat händelserna och skeendena. Serien pågår under hela året och kulminerar den 6 december, dagen då Finland fyller 100 år. Då avslöjar vi vad som har format hundraåringen mest. Det föregående avsnittet hittar du i slutet av den här texten. De trettio första delarna i serien hittar du som tre separata läspaket på appen HBL 365 under Tidningar/Bilagor.

====

Medan förryskningen intensifierades efter 1908 spred sig förtvivlan i Finland. De som opponerade sig förvisades till Sibirien eller tvingades i landsflykt. Snart fanns ingenting kvar av Finlands särställning i det ryska riket.

När första världskriget bröt ut sommaren 1914 såg många möjligheten att bli fri från det ryska oket, men på olika sätt.

Direkt efter krigsutbrottet anmälde sig några hundra frivilliga till den kejserliga ryska armén. Tanken var att visa tsaren trohet, bidra till en rysk seger i kriget och efter det hoppas på större välvillighet för Finlands sak i S:t Petersburg.

Andra som anmälde sig ville bara ha militär utbildning för att en dag vända vapnen mot den ryska förtryckaren.

Ett nytt förryskningsmanifest i november 1914 ger fart åt tanken på att militärutbildning ska sökas hos Rysslands fiender. Den 20 november samlas tjugo studentaktivister i Ostrobotnias hus i Tölö för att skrida till handling.

– Passivt motstånd är inte nog, vi måste ge oss in på landsförräderiets väg, förklarar en av eldsjälarna, Pehr Norrmén.

Exakt vad som avhandlades, vilka som deltog eller ens när mötet hölls är oklart. För inget protokoll fördes av rädsla för den hemliga polisen. Men följden av mötet är att studenterna Walter Horn och Bertel Paulig skickas till Sverige för att utreda var finländska självständighetsaktivister kan få militär utbildning?

I det här skedet hoppas aktivisterna att kriget ska leda till en tysk-svensk landstigning i Finland. De stora ryska förlusterna i krigets inledning stärker dem i tron. Deras idé är att bistå landstigningen och ägna sig åt sabotage mot de ryska trupperna.

Tysk tvekan

I Stockholm träffar Paulig och Horn den landsflyktiga finländska självständighetsaktivisten Herman Gummerus. Via hans kontakter står det snabbt klart att Sverige håller fast vid sin neutralitet och inte vill utbilda Rysslands fiender.

I Stockholm agerar också den tidigare tyska konsuln i Helsingfors, Albert Goldbeck-Löwen. Han har av Berlin fått i uppdrag att uppvigla finländarna till uppror mot sina ryska härskare.

Gummerus träffar Goldbeck-Löwen och berättar om aktivisterna Horn och Paulig och försäkrar att en stor upprorsarmé på kort tid kan uppbådas i Finland. I Berlin agerar samtidigt en annan aktivist, Fritz Wetterhoff, som flytt hemlandet hals över huvud beskylld för försnillning. Att han dessutom är öppet homosexuell har inte gjort hans ställning bättre i Finland.

I Berlin anmäler sig Wetterhoff hos huvudstaben samma dag som kriget bryter ut och erbjuder sig att fungera som kontaktman till den finska motståndsrörelsen. Wetterhoff ljuger och överdriver gärna och bra. Han lovar att 200 000 finländare står redo att kämpa vid tyskarnas sida bara de får vapen och utbildning.

När brevet med anhållan om hjälp från Horn och Paulig når Berlin ser man det som en bekräftelse på Fritz Wetterhoffs löften. Kejsar Wilhelm II undertecknar i januari 1915 beslutet att "tvåhundra civiliserade och pålitliga finska män av god familj" ska få en fyra veckors kurs i Lockstedter Lager utanför Hamburg. Kursen kan vid behov förlängas.

I februari strömmar blivande jägare till Tyskland från Finland. I det här skedet är det lätt att få utresetillstånd, ryssarna anar inte vad som är på gång. I den första gruppen på 189 man dominerar akademiskt utbildade finlandssvenskar. Påfallande många, 62, kommer från Nyländska avdelningen vid Helsingfors universitet. Nio har gått i Norsens studentklass 1911.

Tyskland som parallellt förhandlar om separatfred med Ryssland vill på inga villkor reta upp fienden ytterligare. Därför göms finländarna i en barack längst inne på kasernområdet med order om att hålla sig undan. Gruppen kläs i scoutuniformer och kallas Pfadfinder (stigfinnare), deras utbildare blir följaktligen de tyska scouternas ordförande major Maximilian Bayer.

Mot fronten

Undan för undan förlängs "scoutledarkursen" och utbildningen blir dag för dag alltmer militär med allt det innebär av preussisk disciplin. På en manöver sommaren 1915 övertygar de finländska jägarna den tyska militärledningen om sin duktighet. I augusti ger kejsaren order om att kursen ska utvidgas till 2 000 man.

Nu införlivas finländarna som en del av den tyska armén, Kungliga preussiska jägarbataljonen 27.

Samtidigt svär jägarna en ed att alltid och överallt tjäna det tyska riket, i samma stund blir de definitivt landsförrädare.

Till slut är det 1 900 man som anländer till Lockstedter Lager. Ryssarna som vet vad som är på gång skärper bevakningen vid gränsen, efter februari 1916 beviljas inga män i åldern 19–35 år längre pass. Några dussin jägare når aldrig Tyskland utan skickas i stället i fängelse i S:t Petersburg. En av dessa "gallerjägare" är Vihtori Kosola, den blivande ledaren för Lapporörelsen.

Om svenskspråkiga akademiker dominerade den första gruppen jägare så ingår män från alla samhällsklasser och med skiftande bakgrund i den andra gruppen. Antalet missnöjda som aldrig anpassar sig till den tyska disciplinen utan skickas på straffkommendering växer. Över 200 man återvänder aldrig till huvudtruppen utan stannar i arbetsläger till första världskrigets slut.

När kriget drar ut på tiden och ingen landstigning i Finland är i sikte skickas jägarna till Rigabukten för att få smaka på ett riktigt krig. Dit anländer de i juni 1916 och stannar kvar vid fronten tills hemlandet kallar 1918, förutom tretton jägare som stupar i den tyska armén.

När Finland utropar sig självständigt 6 december 1917 ökar oron bland jägarna, man vill åka hem och försvara den nyvunna friheten. Men tyskarna som förhandlar om separatfred med den nya bolsjevikregeringen förhalar hemkomsten. Därför tillåts bara mindre grupper i hemlighet ta sig till Finland.

Den 13 februari är det så äntligen dags, den tyska jägarbataljonen upplöses på kajen i Libau och jägarna upptas i den nybildade finländska armén. Inför de förestående striderna får vita sidan en förstärkning från Tyskland på 403 officerare och 727 underofficerare.

Nästan på dagen tre år efter att de första finländarna vandrade in i Lockstedter Lager anländer fartygen Arcturus och Castor till Vasa. Jägarna vandrar i land över isen och välkomnas av den vita befälhavaren Gustaf Mannerheim. För sista gången marscherar jägarna i samlad tropp till Vasa torg, sedan skingras de för att tjänstgöra i olika förband.

Att armén skulle ledas av den tidigare ryska generalen Mannerheim, och hans kolleger som också gjort karriär i tsarens armé, hade jägarna svårt att smälta. De hade exercerat tillsammans i Lockstedter Lager, de hade överlevt striderna i Rigabukten, nu ville de bilda ett elitförband som skulle strida sida vid sida.

Men Mannerheim ansåg att jägarna gjorde mera nytta om de spriddes ut över hela frontlinjen. Konflikten skärptes då jägarna öppet meddelade att de inte litade på Mannerheim utan ville leda kriget själva. Kompromissen blev att några jägare befordrades mot att alla underordnade sig Mannerheims befäl.

I kriget 1918 spelade jägarna en avgörande roll för de vitas seger. Efter kriget talade Mannerheim för samarbete med Storbritannien och Frankrike, jägarna hade av förståeliga skäl sina sympatier hos tyskarna. Den här gången fick man som man ville när statsledningen valde en tysk prins till kung.

Mannerheim reste i vredesmod ut i Europa och jägarna fick uppdraget att bygga upp det självständiga Finlands armé. Den skapades med modell från Preussen, på gott och ont.

Mannerheim och jägarna försonades senare och i vinterkriget bestod marskalkens stab främst av veteraner från Lockstedter Lager som Lennart Oesch, Hugo Österman, Erik Heinrichs, Paavo Talvela, Taavetti Laatikainen m.fl.

I fortsättningskriget var jägarnas andel inte lika stor, men Erik Heinrichs var fortfarande Mannerheims närmaste man. Av jägargeneralerna ledde till exempel Väinö Valve flottan och Jarl Lundqvist flygvapnet.

Fakta

Jägarna

1915. Den första jägarkullen bestod av 189 man.

Totalt utbildades 1 897 jägare i Lockstedter Lager. Av dem var 500 studenter och studerande, lika många arbetare och över 300 bönder. Österbotten var starkast representerat med 784 man, medan Nyland hade 282 och Karelen 234 man.

Den yngsta jägaren var 15 år, den äldsta 49 år.

Av jägarna blev 49 generaler, 811 överstar och 540 underofficerare.

Den sista jägaren, general Väinö Valve, dog 99 år gammal den 11 mars 1995.

Jägarnas förluster

Första världskriget: Lettland: 13 stupade, 49 sårade.

Frihetskriget: 127 stupade, 238 sårade.

Fjärrkarelen: 32 stupade, 25 sårade.

Vinterkriget: 18 stupade, 18 sårade.

Fortsättningskriget: 21 stupade, 19 sårade.

Rangordning

Därför 19:e plats

Det må ha handlat om äventyrslystnad eller fosterlandskärlek, om frihetslängtan eller flykt undan personliga tillkortakommanden. Oberoende av motiv kan ingen förneka jägarnas avgörande insats i Finlands krig 1918–1944. De 1 900 tappra männen var beredda att offra allt, också livet, för den där försvinnande lilla möjligheten att Finland i världskrigets omvälvning kunde uppnå oberoende. De fick rätt.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33