De individuella konstnärerna förtjänar att betraktas för vad de själva står för

Många av dagens graffitikonstnärer skulle gärna slippa vandalstämpeln och äntligen få koncentrera sig på att bara måla.

Det var med stigande häpnad jag läste Helen Korpaks Impuls om Taiteen Kotitalo (HBL 14.8).

Korpak inleder sin text med en dubbel förolämpning; det här är ingen kritik, för projektet är inte ens värt en sådan. Graffitin som representeras i huset anklagas för att inte vara tillräckligt farlig. Skribenten avvisar samtidigt hela konstarten, något som är vanligt bland kritiker då deras kunskap inte räcker till för att ge graffitin den kritik den förtjänar.

Korpak tycks ha missförstått andan och meningen med projektet. Hon tror sig ha kommit till ett ockuperat hus som fyllts med politisk konst. Så är icke fallet. Taiteen kotitalo är ett projekt som till 95 procent har förverkligats i talkoanda, i ett rivningshus, med stadens tillstånd, men utan egentliga ekonomiska förutsättningar och stöd. Konstnärerna representerar olika former av graffiti, men även skulptur, textilkonst, mediekonst och konstskolor. En del av konstnärerna har valts på sociala grunder. Helheten är inte avsedd att vara ett gemensamt politiskt ställningstagande som representerar hela konstnärsgruppen. De individuella konstnärerna hade förtjänat att betraktas för vad de själva står för, och inte buntas ihop som om hela huset skulle representera en och samma världsbild.

Korpak anklagar också huset för att vara stereotypt binärt, och talar om "sexiga tjejansikten" som man gång på gång konfronteras med. Hon förbiser det faktum att de omnämnda ansiktena är målade av kvinnliga graffitiartister, som är brett representerade i huset. Hon förbiser helt de konstverk som faktiskt kritiserar stereotypa könsroller, som Kaisa Vuorinens "XMale" och Pyry Lehtovirtas "Pois minusta Sauli Niinistö".

De citat från lokala politiska aktörer som finns på husets väggar är inte avsedda att ge graffitin någon gangstergloria, utan reflekterar en aktuell verklighet. Att graffiti inte på årtionden varit provokativt tycks ha gått många politiker förbi. Många av dagens graffitikonstnärer skulle gärna slippa vandalstämpeln och äntligen få koncentrera sig på att bara måla. Ifall de inte längre har lust att vara provokativa kan de väl ändå ha förtjänat att behandlas som konstnärer?

Emma Salokoski, Vanda

Svar Emma Salokoski har missuppfattat min attityd gentemot graffiti: jag är ingalunda av den åsikten att den inte skulle vara en egen konstart i ordets bredare bemärkelse, och är väl medveten om att det i graffitins brokiga och mångsidiga historia ryms mycket kittlande och fascinerande verk och ställningstaganden av de mest radikala slag. Graffitins inflytande syns ofta i samtidskonsten, och den bevarade graffitin från antikens Rom hör till den västerländska konsthistorians mest eggande och roliga inslag.

Vidare missuppfattar Salokoski min association till ockuperade hus – jag är mycket väl medveten om att Taiteen kotitalo är ett talkoprojekt utfört med tillstånd, och som sådant är det både sympatiskt och välkommet.

Salokoski verkar mena att kvinnliga konstnärer inte kan reproducera sexistiskt bildspråk, vilket är något jag helt enkelt inte håller med om. Överlag hörde de verk som kritiserade stereotypa könsroller till dem jag avsåg när jag i största allmänhet skrev om husets politiska verk.

Jag vill ändå lyfta på hatten för teamet bakom Taiteen kotitalo – samarbetsprojekt som poängterar talkoanda är beundransvärda och viktiga.

Helen Korpak, konstkritiker

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning