De glömda flyktingarna

Det blåser i Sahara. Och det är stekhett. De över 100 000, kanske är de närmare 200 000, människorna i flyktinglägren i södra Algeriet hukar vant i blåsten – de är alla sandens barn och alla när en gemensam dröm: att återfå och återse sitt land. Landet som ritades i sand.

När Spanien i november 1975 lämnade sin koloni Spanska Sahara lät Marockos kung sin armé rulla in. Det var startskottet på en ockupation som består än i dag. I flyktinglägren i Algeriet väntar omkring 100 000 västsaharier på den folkomröstning som började förberedas i början av 1990-talet. De är helt beroende av internationellt bistånd. De väntar, men hoppet börjar tryta.

Vi besöker flyktinglägret Dakhla samtidigt som den årliga filmfestivalen Fi Sahara pågår. Filmförevisningar i sandöknen under stjärnorna. Som ur en romantisk film. Här finns allt som hör en filmfestival till: röda mattor, kändisar från världens alla hörn och en pampig prisutdelning. Flest applåder fick givetvis vinnaren av första priset, en kamel!

Befrielsefronten Polisario är närvarande i lägren. Bild: Anna Zuzanna Olczak

Den årliga festivalen som ordnas av spanska aktivister är kanske det mest spektakulära men bara ett av många sätt att försöka skapa gemenskap bland flyktingarna i området och bygga en funktionsduglig stat i exil.

Bakom glittret finns vardagen och verkligheten.

Fyrtio år i exil

En del av flyktinglägren här i den algeriska öknen har existerat i fyrtio år, så länge som konflikten mellan västsaharierna och Marocko har pågått. Konflikten och situationen har i flera rapporter av bland annat Amnesty och Human Rights Watch betecknats som brott mot de mänskliga rättigheterna.

Sahrawierna som befolkar flyktinglägren och som i slutet av 1970-talet drevs ut ur Västafrika är ett arabiskt nomadfolk med ett eget språk. Sahrawierna hoppas att en dag kunna grunda en självständig stat på sina förfäders land.

– Saharawierna är väl medvetna om att de är beroende av humanitär hjälp, men likaså är de väl medvetna om att bönor och ris inte kommer att ta dem bort härifrån. De vill berätta sin historia, föra sina berättelser vidare och nå en internationell publik, säger Maris Carillon, en av filmfestivalens organisatörer.

Ett av flyktingsamhällets största problem är hur man ska få vardagen att kännas meningsfylld för framför allt de unga. Bild: Anna Zuzanna Olczak

Filmfestivalen är ett unikt tillfälle till ett avbrott i en annars rutinfylld, tråkig vardag i flyktinglägret. Vardagen består av att laga mat av förnödenheter från FN, brygga grönt te och utföra andra hemsysslor.

– Det här är ett sätt att låta saharawierna äga sin historia och kultur.

Mohamed Sulaiman är saharawier och kalligrafiker och bosatt i flyktinglägret Smara.

– Vi är här och måste göra det bästa av situationen. I stället för att låta våldsamheten och oron ta över har vi satsat på kultur och kreativitet, säger han.

Mångårig kamp

Saharawiernas kamp för sin självständighet startade på 1970-talet. Den västsahariska staten Sahariska demokratiska republiken utropades genast när de spanska trupperna lämnade området och överlät det till Marocko och Mauretanien. Ett frihetskrig utbröt och pågick ända till 1991 när ett FN-orkestrerat eldupphör nåddes.

Målet var att ordna en FN-ledd folkomröstning men än har ingen folkomröstning ordnats.

Hur många människor som bor i de fem flyktinglägren i södra Algeriet är inte lätt att avgöra. Enligt algeriska uppgifter är siffran cirka 165 000, Marocko som ockuperar stora delar av Västsahara, hävdar att antalet är betydligt mindre. Bild: Anna Zuzanna Olczak

I dag kontrollerar Marocko tre fjärdedelar av Västsahara, bland annat kustområdet med de rika fosfatförekomsterna. Den västsahariska staten, Sahariska arabiska republiken (SADR) kontrollerar den resterande fjärdedelen av den forna kolonin – ett område bestående av karg öken. Republiken administrerar också de fem flyktinglägren i västra Algeriet. Republiken utropades 1976 och har hittills godkänts av 47 nationer. Inget land har godkänt Marockos rätt till de ockuperade områdena.

– Vi försöker jobba så att vi ska vara beredda den dag vi får chansen att delta i en folkomröstning, säger Buhubeini Yahia, ledare för den saharawiska Röda halvmånen.

Sand, sand och åter sand. Flyktinglägren i södra Algeriet har existerat i fyrtio år, lika länge som västsaharierna har hoppats på en lösning av konflikten i den forna spanska kolonin. Bild: Anna Zuzanna Olczak

Så har man under de gångna åren sett till att ministerposter har besatts, man har grundat ambassader i de länder som erkänt SADR, det finns ett inrikesministerium som hanterar pass och ID-frågor. Man har lagt upp ett utbildningssystem med egna skolor och ett primitivt hälsovårdssystem. Statliga tv-sändningar kan ses i flyktinglägren och i de ockuperade områdena i den forna kolonin. Bilar som ägs av flyktingarna i lägren har egna registernummer.

Egen identitet

– Att bygga upp den kulturella identiteten är en viktig del i förberedelsearbetet för att kunna leva i en självständig stat. Konsten är också väldigt viktig. Politiker styr över de formella statsbildande processerna, kulturen styr ett folks identitet och känslor, menar konstnären Mohamed Sulaiman.

Bild: TT Grafik

Saharawierna i lägret tar också aktivt del i utdelningen av den humanitära hjälpen som når lägret. Dessutom har man satt igång försök att odla egna grödor, något som är så gott som omöjligt i den rigida öknen.

– Det är oerhört viktigt att lära saharawierna jordbruk för att de i framtiden ska kunna bygga upp sitt eget land, förklarar Waddad Abdel Brahim som driver den gemensamma trädgården och det lilla jordbruket i Dakhia-lägret.

Buhubeini Yahia konstaterar att flyktingkrisen i Västsahara inte längre är akut, inte efter 41 år i exil. Men det finns många olösta problem.

– Här finns en mängd olika behov som inte kan tillgodoses med internationell mathjälp. Hur ska vi till exempel sysselsätta våra ungdomar, frågar han.

Radikalisering

FN-anställda och många bland saharawierna i lägret varnar för att det finns unga i lägret som propagerar för att kriget mot Marocko borde återupptas.

Sanden tränger in överallt. Människorna i lägren skyddar sig så gott de kan mot den pinande hettan och sanden. Bild: Anna Zuzanna Olczak

En biokväll i Sahara. Bild: Anna Zuzanna Olczak

Det handlar om en energi som behöver få utlopp. I lägret finns inte många möjligheter till sysselsättning och det är bland de unga som inte ens sett sitt hemland som radikaliseringen håller på att spridas. De unga radikala nöjer sig inte med att sysslolösa vänta på en folkomröstning.

– En väpnad konflikt kan vara oundviklig, varnar Buhubeini Yahia som betecknar den internationella hjälpen och försöken att skapa en egen stat som aspirin som bara tar bort krisens symptom.

– Vi behöver antibiotika, det vill säga en politisk lösning på krisen, betonar han.

Fakta

Västsahara

Yta: 252 000 kvadratkilometer (en fjärdedel kontrolleras av den västsahariska republiken SADR, resten av Marocko).

Befolkning: Omkring 550 000 bosatta i Västsahara (inkluderande marockanska inflyttade) omkring 120-160 000 bosatta i flyktingläger i västra Algeriet.

Språk: Hassaniyya, arabiska, spanska.

Huvudstäder: al-Ayun (ockuperad av Marocko), Tifariti (huvudstad i de så kallade befriade områdena), Rabouni (administrativt centrum för flyktinglägren i Algeriet och regeringens säte).

Självständighet: Deklarerad den 27 februari 1976.

Officiell status: Internationella domstolen i Haag avslog samma år som självständigheten deklarerades Marockos anspråk och slog fast att västsaharierna har rätt till självbestämmande. FN har deklarerat Västsahara som ett icke-självstyrande territorium. SADR erkändes i tiderna av 84 länder, men 37 länder har dragit tillbaka sitt erkännande.

Politik: Republik som styrs av ett parti, befrielserörelsen Frente Polisario (godkänd av FN som representant för det saharawiska folket i självstyrelseprocessen).

Flyktingarna i södra Algeriet: Hur många som bor i flyktinglägren i södra Algeriet är omtvistat. Algeriet uppger en siffra på cirka 165 000, Marocko hävdar att antalet är betydligt mindre. Ingen oberoende källa finns, eftersom Polisario och Algeriet inte tillåter FN att registrera flyktingarna.

Världens längsta militära mur

En 2700 kilometer lång mur löper genom den västsahariska öknen, i sydvästlig riktning. Muren byggdes 1982–1989. Den marockanska sandvallen vaktas av över 100 000 soldater och är omgiven av ett av världens största minfält.

Muren och minfältet är ett effektivt sätt att isolera och skärma av det ockuperade Västsahara. De västsaharier som lever kvar där innanför är i kraftig minoritet genom inflyttning av marockaner och förtrycket är hårt.

Till Marockos allierade hör Frankrike och USA och via dem har Marocko tillgång till högteknologiska vapen och övervakningssystem.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39