De gick ombord utklädda till arbetare – hur vita gardet kapar fartyg mitt i det röda Helsingfors 1918

Unga vitgardister ombord på Volynetz. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: Privat

Tidigt på morgonen den 29 mars 1918 anmäler sig 53 smutsiga, illa klädda arbetare på isbrytaren Volynetz för arbetskommendering på Torra Mjölö. Vid Gråhara bryter sig männen in i fartygets vapenförråd, övermannar besättningen på 108 man och kapar fartyget. En av de mest spektakulära operationerna under 1918 års inbördeskrig har genomförts.

I dag ligger isbrytaren Suur Töll vid kaj utanför sjöfartsmuseet i Tallinn. Forskaren Mihkel Karu tar emot och visar skeppet för HBL. Fartyget har hunnit ha många namn under sin drygt hundraåriga bana som bjudit på en överdos dramatik i olika historiska skeden.

Ryska marinen beställde fartyget 1913 som en av världens största och modernaste isbrytare. Skeppet som fick namnet Tsar Mihail Fjodorovitj efter den första kejsaren ur släkten Romanov byggdes på varv i dåvarande Stettin och levererades sommaren 1914. Bara en månad senare bröt första världskriget ut.

– Avsikten var från början att fartyget skulle hålla Tallinns hamn öppen vintertid. Men kriget gjorde att skeppet också fick en annan roll. Med hjälp av Tsar Mihail Fjodorovitj kunde vapen, manskap och förnödenheter transporteras mellan Tallinn, Helsingfors och Sankt Petersburg också vintertid, berättar Mihkel Karu.

Det var en farofylld tid, Finska viken var minerad men de stränga vintrarna gjorde att minsvepare inte kunde användas.

Tsar Michail Fjodorovitj måste köra i täten och bryta isen för andra fartyg. Det var ett under att isbrytaren klarade sig och aldrig körde på någon mina.

Isbrytaren Volynetz på 1910-talet. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: Privat

Den röda bolsjevikflaggan hissades ner och ersattes av lejonflaggan som smugglats ombord på isbrytaren. Bild: Anders von Bells privatarkiv. Bild: Privat

Efter bolsjevikernas maktövertagande bytte fartyget namn till Volynetz och utnyttjades för transporter av vapen och trupper. När tyskar intar Tallinn vintern 1918 och inbördeskrig utbryter i Finland får bolsjevikerna bråttom att kalla hem ryska fartyg. Volynetz får order att avgå österut på långfredagen 29 mars 1918.

53 unga män som sympatiserar med de vita, men som fastnat i det röda Helsingfors, har helt andra planer för påskfirandet.

En av dem är 23-åriga trädgårdsmästaren Eino von Bell. Efter att hans bror och kusin skjutits ihjäl av de röda brinner han av iver att själv ta till vapen. I likhet med många likasinnade har han gått under jorden i huvudstaden och gömmer sig hos bekanta undan de röda gardena.

"Röda blodshundar"

Någonstans har planen att kapa fartyg av de röda och föra dem till Tallinn vuxit fram. Det är en operation som en mindre styrka vita kan klara av, räknar man.

Så här skiriver Eino Bell i sin dagbok som refereras av sonsonen Anders von Bell i en artikel om Volynetzexpeditionen i Helsinge-Vandas hundraårshistorik.

"Har i veckors tid bott som flykting hos andra eftersom eftersökt av de röda blodshundarna och några gånger nära nog att bliva offer för deras begär."

"Vi började arbeta med att få isbrytare över till vita gardets förfogande och ur händerna på de röda. Nu hade vi i spetsen för arbetet sjökapten Segersven, den mest orädda och trägne man jag påträffat. Och när Rysslands bästa isbrytare Volynetz för andra gången kom på tapeten blev det verklighet av."

Men operationen var allt annat än enkel. Det gällde att övermanna en besättning på 108 man. Och planerna måste göras upp i största hemlighet av män som samtidigt både måste hålla sig gömda och ändå träffas för att koordinera operationen.

Väinämöinen på Skatudden år 1922. Bild Anders von Bells privatarkiv. Bild: Privat

BROKIG HISTORIA. Fartyget byggdes under kejsartiden, kapades av de vita under Finlands inbördeskrig, blev hamnisbrytare i Tallinn fram till andra världskriget då Röda armén lyckades rädda fartyget till Kronstadt. Efter 40 år som sovjetisk hamnisbrytare återvänder skeppet till Tallinn för att bli museifartyg under sitt gamla namn Suur Töll. Bild: Niklas Tallqvist

Misstänksam gårdskarl

På långfredagen skulle Volynetz avgå, då skulle man slå till. Men osäkerheten var stor in i det sista. Även om bud gått ut till många frivilliga så kunde ingen vara säker på vilka som skulle dyka upp när det gällde.

"Vi voro fem i den lokalen där även jag var, vilka den morgonen redan före klockan sex stego upp, klädde oss mer än vanligt, åto duktigt och till sist beväpnade oss så gott vi kunde med browningar och revolvrar."

"När gårdens gårdskarl, då även rödgardist, såg fem ynglingar i trasiga och smutsiga arbetskläder, men med bekanta ansikten, vandra ut på de alldeles tomma gatorna långfredag klockan sju på morgonen, såg han rätt förvånad och fundersam ut. Han hade ju blott några steg över gatan till det röda gardets vaktpost."

Men gårdskarlen slår inte larm och Eino von Bell och hans kamrater lyckas ta sig till Busholmen. Nu gäller det att ta sig ombord på fartyget. Alla kapare har en förfalskad kommenderingsorder till Torra Mjölö att visa upp. Till slut är det 53 man som går ombord utan att de röda vakterna anar oråd.

"Ännu efteråt har det slagit mig hur tyst och obemärkt alla förberedelser ändå kunde genomföras. När jag till exempel besökte två bekanta utvalda kvällen före så visste vi ännu inte att vi alla tre följande morgon skulle träffas på Volynetz. Vi var vidtalade från olika håll, och sådant uppdrag diskuterades inte i onödan med utomstående."

Fartyget avgår och närmar sig Gråhara. Det är nu som kaparna måste slå till, för annars blir de ilandsatta på Torra Mjölö som arbetare och lotsar.

"När situationen blivit så här allvarsam, måste vi först komma åt vapnen. Vi togo oss då och försökte i smyg bryta oss in i arsenalen. Under tiden blev vi överraskade av en matros, vilken vi dock lyckades oskadliggöra. Dörren blev uppbruten och vi gingo in, några i gången, där gevären laddades och undervisades i deras hantering. Men nu kommer båtens bolsjevikkommittés ordförande, stiger in i arsenalen och finna oss där ladda gevären."

Kapten Segersven beskriver i sin bok Volynetzexpeditionen hur kommissarien kommer upp till bryggan och i mycket myndig och morsk ton frågar hur folk kan understå sig att bryta sig in i fartygets utrymmen.

"Jag tog fram en näsduk ur ena fickan och stack den i paletåuppslaget, drog fram browningen ur den andra och ställde den under näsan på mannen rytande "händerna upp!" Mannen förlorade totalt fattningen. Jag meddelade nu honom att vita gardet var ombord och jag var chef, och att vi ämnade fara till Reval. Nu blev han mycket medgörlig."

Det blev också fartygets ordinarie befäl. Kapten Juhnewitz och de båda styrmännen var nämligen förvarnade och stod bakom kapningen. Ingen av dem ville ansluta sig till bolsjevikerna i Kronstadt.

Inte heller manskapet protesterade, skriver Eino von Bell:

"Nämnda bolsjevikhövding tvingades nu gå från hytt till hytt, förklara situationen och uppmana alla att kapitulera. Vakterna hindrade manskapet från att besöka varann eller samlas. Männen avväpnades och hytterna visiterades."

Under vapenhot upprätthölls arbetet i maskin- och pannrum.

"Här spela handgranaterna en respektabel roll och som varning kastas en på isen. Lejonflaggan hissas i stället för den röda, med blottade huvuden och under jublande leverop."

1918 fanns inte ännu den blåvita flaggan utan det självständiga Finlands första flagga var ett stort gult lejon på rött botten. Eino von Bell hade tagit flaggan med sig från hemmet i Majstad där den användes flitigt sedan 1916 då en syster sydde den.

Flaggan finns numera i Tallinns sjöfartsmuseum som donation av släkten von Bell som efter 1918 återfick flaggan.

TACKA KOMMUNISTERNA. Någon nytta hade man i alla fall av de estniska kommunisterna, berättar forskaren Mihkel Karu. "Det var kommunistpartiets ledning som på 1980-talet lyckades förhindra att Suur Töll skrotades i Kronstadt och fick tillstånd att förvandla henne till museifartyg." Bild: Niklas Tallqvist

MODERN. I dag kanske inte Suur Töll ser så imponerande ut, men 1914 då fartyget levererades var hon en av världens mest effektiva och moderna isbrytare. Bild: Niklas Tallqvist

Tyska transporter

När Volynetz anländer till Tallinn tar tyskarna över befälet. Nu omvandlas isbrytaren till ett trupptransportfartyg. Tyska trupper, vapen och förnödenheter körs i skytteltrafik från Tallinn till hamnar i södra Finland, först Lovisa och Kotka, senare Helsingfors.

Ändå är Eino von Bell inte enbart entusiastisk då han den 5 april skriver i sin dagbok.

"På färd åter till Finland och med hjälp av goda och välrustade krigare och gott artilleri. Detta är nu verklighet, det är nu så, här sitter jag i min hytt och är som andra officer på båten. Med äro alla de kamrater med vilka jag tillsammans drömde om detta och tillsammamns arbetade för detta."

"Det är dock en missräkning som mycket skarpt missljuder. Det är ej våra egna landsmän, våra egna vitgardister som vi föra över till Finland för att befria det från bolsjevik och förrädarförtrycket, utan det är främlingar, tyska landsmän, vilka vi föra över för att skrida till en blodig operation mot en del av våra bröder."

Efter kriget återgick Eino von Bell till sitt arbete som trädgårdsmästare på släktens handelsträdgård. För Volynetz var däremot äventyren ingalunda över.

Estnisk flagg

Efter kriget 1918 tar det självständiga Finland över Volynetz och döper om fartyget till Wäinämöinen. Nu sker trupptransporterna åt motsatt håll då finländska frivilliga skeppas för att kämpa för Estlands självständighet och bland annat inta Narva.

Mihkel Karu berättar att en flera år lång dragkamp om fartyget avgörs den 7 december 1922 då Finland i enlighet med fredsfördraget i Dorpat överlåter Wäinämöinen till Sovjet. Senare samma dag ges skeppet vidare till Estland i enlighet med fredsfördraget mellan Sovjet och Estland, berättar Mihkel Karu,

– Fartyget renoveras och döps om till Suur Töll. Under den första självständighetstiden går 80 procent av Estlands utrikeshandel via Tallinns hamn. Suur Töll spelar en mycket viktig roll för att hålla hamnen öppen vintertid.

När andra världskriget bryter ut och Sovjet ockuperar Estland beslagtar man isbrytaren som får tillbaka sitt gamla namn Volynetz. Som genom ett under klarar fartyget av flykten undan tyskarna i augusti 1941.

– Röda armén evakuerades från Estland med sammanlagt 183 fartyg som i konvoj försökte ta sig till Kronstadt. Tyskarna anföll med stöd av finländska krigsfartyg. Av konvojfartygen sänktes 50, offren räknades till närmare 14 000. Bland fartygen som klarade sig fanns Volynetz och ubåten Lembit, som också har bevarats för eftervärlden på sjöfartsmuseet i Tallinn, berättar Mihkel Karu.

Under kriget låg Volynetz vid kaj i Leningrad. 1950 dök hon upp på varv i Raumo för att repareras som en del av Finlands krigsskadestånd.

– Ända fram till 1980-talet användes Volynetz som hamnisbrytare i Kronstadt. När myndigheterna i Estland i slutet av 1980-talet fick höra att man planerade att skrota fartyget tog man kontakt, det var faktiskt det estniska kommunistpartiets ledning som lyckades stoppa skrotningen och överta fartyget.

Efter renovering döptes fartyget på nytt till Suur Töll. Sedan 1992 fungerar isbrytaren som museum i Tallinns hamn.

FOTNOT: Citaten ur Eino von Bells dagbok är från kapitlet Volynetz expeditionen av Anders von Bell i jubileumsboken Helsingin Pitäjä – Vantaa 2017 vuosikirja.

DONATION. Flaggan som de vita kaparna hissade i aktern var släkten von Bells privata. Den fanns bevarad och kunde på 1990-talet doneras till museet i Tallinn. Bild: Niklas Tallqvist

Fakta

Suur Töll

1914 byggd på Vulcan-Werke i Stettin.

Längd: 75,6 meter.

Bredd: 17,5 meter.

Djupgående: 5,3 meter.

Vikt: 2 579 ton.

Fart: 15 knop.

Namn:

1914-1917 Tsar Mihail Fjodorovitj.

1917-1918, 1941-1988 Volynetz.

1918-1922 Wäinämöinen.

1922-1941, 1988- Suur Töll.