De fattigas krig …

Vi måste inse hur demokratin fungerar. Och inte förlita oss på hur den borde vara. Och det betyder att vi också måste inse vad vi är.

En jurist, som jobbar med asylfrågor, konstaterar i en intervju i Helsingin Sanomat att njuggheten och problemen bara är en del av ett mycket större dilemma.

"Flyktingkrisen" är ingen kris, säger Miro del Gaudio. Värre är att vi håller på att montera ner välfärdssamhället. De mest utsatta får det ännu sämre och det drabbar såväl finländare som utlänningar. Regeringen åsidosätter de svaga samtidigt som utlänningarnas villkor dras åt, säger del Gaudio i intervjun.

Det är inte långsökt att tolka hans kritik mot lagskärpningarna och ändringarna i praxis, som dels gör asylförfarandet både dyrare, mera tidsödande och mindre effektivt, att här statueras exempel. Är det helt enkelt så att "underklassen" skall veta sin plats? Kostnaderna i osäkerhet och mänskligt lidande kan man tydligen strunta i.

Det pågår redan ett slags krig mellan de fattiga, säger Miro del Gaudio. Besvikna människor kämpar om allt knappare resurser och beskyller varandra …

Några vänner tar upp frågan om varför vi i val röstar som vi gör.

Varför förändras de stora partiernas väljarstöd så litet på sikt? Varför röstar så många höger? Varför inte vänster?

I synnerhet medelklassen? För vi som diskuterar är ju också "medelklass". För att förstå det här måste vi alltså tänka "klass" …

Efter finanskraschen 2007 var den förhärskande nyliberalismen ingen nådig. Inte ens medelklassen, nyliberalismens trognaste drabant, skonades. Tvärtom.

"Lönerna och bonusarna gick upp i rök samtidigt som hälsovårds- och boendekostnader exploderade", skrev britten David Boyle i sin bok Broke – who killed the Middle Classes? redan 2013.

I dag är man inte längre så överraskad.

Förutom över att det gick så snabbt.

De redan rika blev mycket rika, medelklassen måste dra ner på livsstilen och arbetarklassen nästan förintades när industrin flyttades utomlands. För de mest missgynnade fanns just ingenting kvar. De blev bara "white trash". Och vem man då trampar på är lätt att räkna ut.

Men varför röstar så många av oss på partier, som inte är intresserade av att förbättra våra livsvillkor?

En annan engelsman, The Guardians George Monbiot, säger att en fungerande demokrati skulle förutsätta att medborgarna fattar politiskt följdriktiga beslut som riksdag och regering verkställer. Men så är det ju inte.

De flesta av oss är inte insatta i politiska frågor. Vi är inte ens intresserade. De flesta av oss har fullt upp med våra egna liv. Med problem, arbete och familj. På fritiden sitter väldigt få av oss och grunnar på konsekvenserna av QE …

Vi röstar som de andra i vår sociala grupp, trots att det partiet kanske inte alls stöder våra intressen. Vi vill ha konsensus. Vi vill inte avvika.

Vi väljer inte på grund av vad vi tänker utan på grund av vad vi är. Eller hoppas bli.

För att förverkliga de förändringar som vi önskar måste vi inse hur demokratin fungerar. Och inte förlita oss på hur den borde vara.

Och det betyder att vi också måste inse vad vi är.

Irma Swahn fri journalist som pendlar mellan Berlin, Helsingfors och Ingå

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00