"De fattiga kommer garanterat att få det sämre"

Claes Andersson förmedlar både humor och raseri med subtila medel, och skriver inkännande om allt från kåthet till krig med en och samma röst.

Poesi

Claes Andersson

Det underjordiska utsiktstornet

Förlget M 2018

Claes Anderssons diktning innehåller ofta ett framträdande centrallyriskt jag som bär stora likheter med Andersson själv. Detta gäller inte minst hans förra diktsamling En morgon vid havet. Inandning, utandning (2015), där han skriver ett slags poetisk dagbok full av till synes ofiltrerade vardagsdetaljer från det egna livet. De självbiografiska inslagen finns även med i Anderssons tjugofemte diktsamling Det underjordiska utsiktstornet, men den här gången i form av poetiska memoarer.

Minnen från barndomen och yrkeslivet blandas med kontemplation över döda föräldrar, ensamhet och kärlek. I den inledande sviten "fosterländska dikter" ligger betoningen på Finland, landet som "jag älskade redan som barn, utan att jag / visste om det". Sist kommer en svit om diktjagets/Anderssons tid som kulturminister 1995–1999, "Det känns som 1984 fastän det är 1996". Merparten av boken utgörs dock av ett parti som Andersson kallar "(kärlek och hemlöshet)". På ett sätt som är typiskt för hans författarskap placeras vitt skilda motivvärldar nära varandra.

Kärlek, sorg, skuld

På ett uppslag riktar sig jaget direkt till ett du som i ett förtroligt kärleksbrev,

Det händer att jag hatar dig för att det är så

tomt i mig utan dig

Men oftast älskar jag dig mycket,

för att på nästa uppslag skriva om barnsoldater och mänskoslakten som pågår bakom Afrikas horn. I de senaste diktsamlingarna har döden fått allt större utrymme, och det gäller även här. Ett framträdande motiv är också ensamheten som hör ihop med vänners och föräldrars död, som här: "I den vänliga handen som förr smekte dig / till sömns / finns bara en näve vit aska".

Relationen till föräldrarna kretsar inte bara kring sorg och tomhet efter deras död. Det finns också inslag av självrannsakan med ett stråk av skuld, som när Anderssons diktjag gör ett uppriktigt försök att leva sig in i pappans situation i förhållande till den egna politiska revolten.

Om jag, som min pappa, hade tvingats tillbringa fem år

av min ungdom vid fronten

avskild från min hustru och mina små barn, i ständig

livsfara, utan annat mål än att överleva

Hur hade jag reagerat på att min son efter krigsslutet

tog avstånd från det jag gjort och ironiserade

över min fosterländska insats, förlöjligade den i studentikosa

kåserier och kabaréer, blev nästan

kommunist eller åtminstone socialist och radikalpacifist

Hade jag då, i hans ställe, beundrat och accepterat hans idéer?

Hade jag ens hyst honom i mitt hem?

Anderssons belyser här något bryskt i förminskandet av krigserfarenheterna från den efterkommande politiskt radikala generationen, och det går att ana en smärta i det avlutande konstaterandet: "Hög tid att fundera på nu när sonens liv är på slutrakan / och fadern har varit död i trettio år". Apropå politisk radikalitet finns det även en del samhällskritik, ibland sorgsen och rasande, ibland muntert satirisk. Som bäst är satiren när den svävar ut i det absurda.

De fattiga kommer garanterat att få det sämre

lovar finansministern

Ni är kanske missnöjd med er 10 kvm lägenhet

utan dörr?

I ert ställe skulle jag inte klaga

Skulle ni hellre bo i en cello som någon spelar på

med sin stråke?

Trodde just det

Andersson har en imponerande förmåga att gång på gång kasta nytt ljus på poetiska standardmotiv som död och kärlek. Ibland närmar han sig dock klichén, som i den moralistiskt klingande och utnötta iakttagelsen att människan "hypnotiseras av sin tv och njuter av att se folk avliva varandra", eller när han anmärker att vi "tummar på våra paddor och iPhones" i kollektivtrafiken.

Ordlekar

Mindre imponerande är också den avslutande dikten, som genomgående spelar på den dubbla betydelsen hos ordet "röst" (röst i huvudet, röst i valet). Inget fel med ordlekar, men när förekomsten av homonymer ska förmedla någon förment djup insikt om fenomenen bakom blir det lite tillkämpat. Som poetiskt grepp fungerar ordleken bättre när den får vara vad den är, ett skämt i förbifarten, som när Andersson med en anspelning på den etablerade idéassociationen mellan kropp och fängelse skriver:

Jag saknade dig med varje cell i mitt fängelse

Andersson skriver med stilsäkerheten hos någon som länge har levt med och skrivit om de fenomen som blivit motiv i hans dikter – orättvisa, åtrå, kärlek, våld och död – men med skärpan och intensiteten hos någon som inte har upphört att förundras inför dem.

Trots en blygsam längd på sextio sidor rymmer Det underjordiska utsiktstornet mycket, utan att bli spretig eller splittrad. Som alla framstående poeter får Andersson förbluffande mycket sagt med förbluffande få ord. Han lyckas förmedla både humor och raseri med subtila medel, och skriver inkännande om allt från kåthet till krig med en och samma röst. Genom sin särskilda blick och stil gör han de spridda motiven Anderssonska, och lyckas förena dem till ett helt.

Dagens vardagsrum är köket

Köket är i dag mycket mer än en plats för matlagning. All orsak att satsa på kvalitet och planering då man bygger ett nytt. 13.8.2018 - 13.34