Countryn trist musik?

Den som irriteras av countryns sentimentala ådra gör klokt i att lyssna närmare på sångtexterna som borrar sig djupt in i den mänskliga rotmyllan, skriver Henrik Jansson.

En gång i tiden ansåg jag att country var trist musik. Min åsikt baserade sig i första hand på mina upplevelser av den steel guitar-baserade mainstreammodellen à la Nashville, men också på min skepsis mot den värdegrund som av tradition präglat countryn. En laddad mix av konservatism, extrem amerikansk patriotism och kristna värderingar av mer eller mindre oförsonligt slag.
Men så kunde ändå en husgud som Neil Young ibland ta avstamp från countryn, vilket i längden bidrog till att min syn på den här musikstilen nyanserades.
Delvis just genom att lyssna på artister han samarbetat med hittade jag fram till outlawcountryn, en riktning som ursprungligen uppstått via Willie Nelson och hans närmaste kollegers kamp för att få friare händer i förhållande till Nashville-branschens krav. När jag för ett antal år sedan fick tillfälle att träffa honom – han hade den sällsynta förmågan att behandla också intervjuare som om de var gamla vänner – berättade han en del om hur det varit att i många år slå pannan blodig i kampen för att själv få bestämma vilka låtar som skulle tas med på skivorna och vilka musiker som skulle användas.
Regeln i Nashville hade varit att skivbolagen valde studiomusiker och producent, och därmed också skivornas sound – vilket i praktiken inneburit en trist likriktning.
Outlawartisterna kastade till slut av sig det oket, och via Gram Parsons och småningom en rad andra artister med ena benet i rockmusiken och det andra i countrytraditionen tog också den stilblandande altcountryn fart. Under årens lopp har den utvecklats åt olika håll och blivit en av de fundamentala byggstenarna i den breda rotgenre som numera benämns americana.
Countryn är alltså numera något betydligt mer än det typiska Nashvillestuket. Och den som irriteras av den känslosamma eller rentav sentimentala ådra som ibland kan anas gör klokt i att lyssna lite närmare på sångtexterna. De borrar sig djupt in i den mänskliga rotmyllan, med realistiska berättelser ur vanliga, mindre framgångsrika människors vardagsliv.
Det är förluster och missbruk. Bakgator, ödemarker och ensamhet. En solkighet som ändå balanseras av den värme och skönhet som i snabba ögonblick kan anas under den så kantstötta ytan.
Sådana textberättelser om människans utsatthet kan man sällan se inom den glättiga popmusiken, men de är vid sidan av de många gånger i sin enkelhet geniala melodierna countrymusikens krydda. Och ett viktigt spänningsfält uppstår i slutändan också mellan de motpoler som utgörs av det återkommande syndafallet (dragningen till sprit, droger och otrohet) å enda sidan och ånger (syndabekännelse, bön om förlåtelse och drömmar om evig frälsning) å andra.
Det här är en smärtpunkt som countryaktörerna delar med sina amerikanska soulbröder och -systrar. Efter ruset och den fysiska lustens seger över själen följer baksmällan och gudstjänsten med gospel och – kanske också – syndernas förlåtelse.
För den som vill se en lista över ”de 199 bästa countryalbumen” och kanske också annars friska upp intresset för den här musikstilen kan jag rekommendera det svenska musikmagasinet Sonics aktuella country-temanummer. Här ges också en fyllig bakgrundsinformation till varje skivval, och ramarna är vida så att musik i gränslandet mot andra genrer också får plats.
Man får en hälsosam påminnelse om hur många toppartister som, trots att de inte i allmänhet förknippas med genren, har halva hjärtat i countryns rotmylla. Inte alls bara Neil Young utan också namn som Bruce Springsteen, John Mellencamp, Bob Dylan, The Band, Solomon Burke, Ray Charles – listan kunde göras förbluffande lång.

ANDRA LÄSER