Rysk dramatiker i exil sätts upp i sitt nya hemland Finland

Tre robotar sitter och plockar stenar. Regissören Essi Rossi ger instruktioner från första raden. Bit för bit skapas en föreställning vid namn En kort episod i svampcivilisationens universella historia. En bukett olika framtidsscenarier landar på Esbo stadsteaters hemscen i Norrskenshallen.

Då HBL besöker repetitionerna är det knappa två veckor till premiär. Dramatikern Mikhail Durnenkov är på plats och följer ivrigt med, trots att han inte förstår sina egna ord i finsk översättning.

– Men det ger mig möjligheten att se pjäsen som en visuell föreställning och verkligen uppmärksamma allt som sker på scenen, säger han på sin stillsamma engelska.

Texten lever in i det sista. Saker förändras då texten möter teatern i verkligheten, förklarar Durnenkov.

Sedan processen med pjäsen inleddes har också mycket hänt. Arbetsgruppen sammanstrålade vid teaterfestivalen Gyllene masken i Moskva för tre år sedan och funderade på intressanta teman.

– Vi insåg att framtiden var ett tema som intresserade oss alla. Sedan kom pandemin, som förändrade hur vi föreställer oss framtiden, sedan kom kriget och framtiden förändrades igen.

Det är första gången Mikhail Durnenkov skriver med framtiden som explicit tema.

– Men att diskutera framtiden är samtidigt en diskussion om nuet. Vi iakttar det vi ser omkring oss i dag, det som bekymrar oss, och försöker föreställa oss hur det utvecklas i framtiden, vilka val mänskligheten eller den enskilda människan kan göra. Så egentligen handlar det aldrig om framtiden utan om oss.

På ett personligt plan har Mikhail Durnenkovs framtid tagit en helt annan vändning än väntat. Från att ha varit en framgångsrik dramatiker i Ryssland, vars pjäser också översatts och spelats utomlands, har han blivit persona non grata i hemlandet. Hans pjäser är förbjudna på grund av att han motsätter sig Rysslands krig i Ukraina och själv lever han för tillfället i exil i Finland.

– Jag är en dålig profet vad gäller min egen framtid. Jag vet vad som händer nästa år men jag vet inte om jag kan återvända till Ryssland eller om jag kommer att stanna här för alltid. Ingen vet hur situationen utvecklas, men vad gäller kriget kan jag bara se ett tänkbart slut och det är total seger för Ukraina.

Durnenkov har fått ett års stipendium från Konestiftelsen för att skriva nästa pjäs.

– Det ska bli en historisk pjäs, jag ska resa bakåt i tiden. Men budskapet är detsamma som då jag skriver om framtiden – att tala om det förflutna är att tala om nuet.

Det blir ett ständigt bollande mellan språken i Esbo, då Durnenkov skriver på ryska och scenspråket är finska.

– Men vi konstnärer förstår varandra hur som helst, via energi snarare än via ord. På många sätt utgör språk också ett tema i föreställningen. Kan vi människor förstå varandra? Kan vi handskas med det icke-mänskliga, med naturen? Kan vi leva tillsammans i fred eller kommer det att bli krig? Och hur kan vi undvika en sådan framtid?

Föreställningen är en samproduktion mellan Klockriketeatern och Esbo stadsteater, och på scenen samsas skådespelare med finska och svenska som modersmål. Bland de senare berättar Elmer Bäck och Antonia Atarah att de upplevt både processen och temat som väldigt intressanta.

– Det känns som det här projektet gett verktyg att tänka på hur framtiden kan se ut, men också frihet att associera och använda sin fantasi, säger Antonia Atarah.

– För mig personligen har det blivit mer och mer spännande att tänka på framtiden, Redan under min levnadstid har allt gått så snabbt att saker kommer att vara mycket annorlunda om tjugo år, säger Elmer Bäck.

– Tänk på artificiell intelligens, då den blir lika intelligent som människan blir frågan om den har ett medvetande eller inte. Att vara människa utan det mänskliga, hur gestaltar du det, frågar sig Elmer Bäck medan Antonia Atarah funderar kring hur vi socialiserar i grupp.

– Redan nu ser vi många olika slags identiteter av oss själva genom sociala medier och teknik. Hur kommer social interaktion att se ut i framtiden? Som skådespelare tycker jag det är ett intressant ämne.

Mycket handlar om att öppna upp, inte att leverera tvärsäkra sanningar om hur framtiden blir.

– Det kan vi inte veta, det gäller snarare att få i gång tankar hos publiken. Och det som är fantastiskt med framtiden är att vi ännu kan påverka den, säger Elmer Bäck.

Precis som Mikhail Durnenkov betonar Elmer Bäck att framtiden inte är en sak.

– Vi bygger många olika framtider, precis som det inte finns en nutid utan många olika verkligheter.

– Oj, säger Antonia Atarah och blir tyst en stund.

– Jag kanske tänker mera på framtiden nu, och mer aktivt. Jag stannar inte där det känns omöjligt att tänka längre utan utmanar mig själv lite mera. Och konstnärligt kan det vara väldigt intressant, att öppna ett slags fantasiförmåga. Framtiden känns mer flytande än som en port man vill stänga och gömma sig för, fortsätter hon.