Viirus ambitiösa apokalyps kräver tålamod

Joakim Pirinens Familjen Bra är en pjäs helt utan konflikter. Mamma, pappa, son och dotter är alla lyckliga, smarta, omtänksamma, moraliska och kärleksfulla. I andra akten trappas framgångssagan upp till det absurda, då pappa Lasse uppfinner en ananasgenerator som ger hela världen gratis energi, vilket får en fantastisk snöbollseffekt.

Pjäsen sattes första gången upp 1986, under Reagan-Thatcher-erans framgångsideologiska tidevarv, och Pirinens ironiska stil var banbrytande. I dag är den så gott som omöjlig att iscensätta som den är skriven. Framgångsidealet har dekonstruerats, i pjäser som Q-teaterns Kaspar Hauser (2014) och Teater 90°:s Wunderkinder (2016), till den grad att Familjen Bra tappat sin udd. För att den ska fungera måste någon form av metanivå läggas till uppsättningen. Lyckligtvis formligen skriker manuskriptet efter just en sådan metanivå.

Regissören för Teater Viirus uppsättning, konstnärliga ledaren Jussi Sorjanen, har valt ett ambitiöst grepp, nämligen att berätta en historia som synbarligen inte har något att göra med dialogen.På sätt och vis spelas två pjäser ovanpå varandra. Föreställningen inleds med den statiska scenbilden: en mysig, men asketiskt inredd underjordisk bunker i pastellfärger, mycket stiligt och fyndigt planerad av scenografen Janne Vasama. Ville Kabrells hotfullt dystopiska musik ljuder ut över salen medan ljusen tonas ner till svart. Vår familj klättrar ner iklädda skyddsoveraller och gasmasker: Pappa Lasse (Martin Bahne), mamma Eva (Maria Ahlroth), dottern Lena (Jessica Raita) och sonen Janne (Oskar Pöysti). Ner i fyra papplådor åker skyddsmunderingen, upp åker glatt pastellfärgade "mjukisdräkter". Ljusen tänds. Familjen Bra är "hemma". Den första replikväxlingen slår an tonen:

"Vädret är verkligen härligt i kväll, Janne!"

"Jaa, pappa! Himlen är fullständigt molnfri."

"Det är ljuvligt ute så här års."

Livet i bunkern fortgår med sina rutiner. Teet är alltid så gott, vädret så vackert och alla så trevliga. Men ju längre föreställningen lider, desto mindre uttrycker skådespelarnas mimik och handlingar det som deras munnar säger. Sprickorna i fasaden vidgar sig.

Första akten avslutas med en händelse som svänger den redan ansträngda idyllen på ända. Andra akten inleds med bokstavligt kaos. Plötsligt konfronteras Familjen Bra av hotet om en snar och smärtsam död. Karaktärerna har gått över gränsen till vansinne och försöker klösa sin väg ut ur bunkern, men fortfarande diskuteras soliga dagar på stranden, Lenas nya pojkvän och hur god maten är (som nu i verkligheten består av toalettpapper).

Jag tror att jag aldrig sett en föreställning där slutscenen varit så viktig som i Viirus Familjen Bra. Fram till den gnager ett visst tvivel i mig under hela föreställningens gång. Det beror på Sorjanens ambitiösa koncept: dissonansen som uppstår mellan den ödesdigra situationen och den absurt soliga dialogen är läcker, men finner att jag under föreställningens gång sitter och försöker artbestämma den.

Det är oklart vilken nivå dialogen ligger på. Först känns det som om det hela är ett avantgardistiskt koncept i vilket text och handling är helt frikopplade från varandra för att på ett intellektuellt plan skapa ett motsatsförhållande. Men ju längre pjäsen lider, verkar det som om karaktärerna verkligen uttalar replikerna i situationen.

I andra akten pekar allt på att dialogen är en bisarr överlevnadsmekanism. Och det är i slutscenen, då – bisarrt nog – dialog och handling plötsligt sammanfaller, som bitarna ramlar på plats.

Det är en föreställning för vår tid, men samtidigt tidlös. Omständigheterna förklaras inte, men med ljud- och ljuseffekter skapas en bild av ett apokalyptiskt tillstånd utanför bunkern.

Det är härligt med en föreställning som inte skriver moral på åskådarens näsa, utan lämnar tolkningarna öppna. Det är ändå inte långsökt att dra paralleller till aktuella skeenden – år 2020 har fått ett nästan apokalyptiskt skimmer. Vi bevittnar på många håll i världen ett sönderfall av demokratin, ett uppsving för fascistiska tendenser och inte minst en nära förestående klimatkollaps som hotar hela vår civilisation. Ändå fortsätter vi tassa på i ullstrumporna som om inget hade hänt, spelar ett skådespel med vilket vi desperat försöker övertyga varandra om att allt är som förut.

Familjen Bra är trots de olika nivåerna inte en "svår" pjäs – den är ställvis väldigt rolig, och de scentekniska och konstnärliga lösningarna, liksom det goda skådespelet, gör den både njutbar och underhållande. Men det knarrar ibland avsevärt i fogarna mellan text och handling, vilket gör att det är en föreställning som kräver ett visst tålamod av åskådaren.