Ett av Sveriges äldsta sommarstugeområden riskerar att rivas på grund av Muminvärldens planer på en Muminpark på Skutberget i Karlstad. Vi stugägare arrenderar marken av kommunen och har så gjort sedan långt innan kommunen köpte den. Husen är nästan hundra år gamla, och en familj har haft sitt hus sedan 1930.
Det är "inget stort bekymmer”, säger vd Tomi Lohikoski och puttar raskt över ansvaret för vår tänkta vräkning på kommunen.
En trasselsudd av märkliga och motsägelsefulla påståenden virvlar runt i medierna när de båda skyller på varandra.
Politikerna berättar att Muminvärlden kommit med ett "erbjudande” till dem, och att de visats runt på en rad olika platser i Karlstad, men bestämt krävt att få bygga sin park där vi har våra sommarstugor genom att konsekvent säga nej till alla andra platser. De hävdar att de inte haft något val, på grund av Muminvärlden, som brutalt framhärdat i att antingen blir det vårt stugområde eller inget alls.
I ett interpellationssvar säger de dessutom att Muminvärlden "sagt att de vill använda befintliga byggnader på området”. Befintliga byggnader – det är våra stugor! Vår egendom! Och dem tänker sig Muminvärlden "använda”, efter att brutalt ha kastat ut oss, enligt kommunen.
Men Lohikoski har en helt annan version. "Det är kommunen som tagit initiativet och kontakten och som gjort upp detaljplanen som säger att det ska bli en upplevelsepark på området”, säger han (HBL 27.5), och det är till åtminstone hälften en direkt lögn, för någon detaljplan finns inte. Det arbetet påbörjas nu, efter ett beslut förra veckan. Det som funnits sedan tidigare är bara ett principbeslut om upplevelsepark, och det gällde endast en liten del av den mark Muminvärlden vill arrendera, och inte alls vårt stugområde. Har kommunen ljugit för Lohikoski, eller har de missförstått varandra? Vem talar sanning, om någon?
Det mest absurda är att kommunen inte har juridisk rätt att vräka oss för att man föredrar en annan arrendator. Ingen jurist vi kontaktat – och vi har pratat med många experter, inklusive flertalet arrendenämnder – tror att de kommer att lyckas. Kommunens plan för att navigera runt vår lagstadgade rätt att bo kvar är att först göra en detaljplan där våra stugor plötsligt befinner sig på ett område där det kommer att vara en nöjespark utritad och sedan säga "hoppsan, nu måste ni ju flytta, för där kan ni inte bo!”
Men så fungerar det inte. Vi kommer att överklaga detaljplanen hela vägen, och skulle den mot förmodan gå igenom är det ändå inte tillräckligt för att säga upp oss eftersom planen kommit till senare än våra hus. 88 år senare, för att vara exakt. Det kommer att krävas mycket trixande för att kommunen ändå ska lyckas, och om de gör det kommer det att gå till svensk historia som ett av de mest hänsynslösa myndighetsövergreppen vad gäller familjers hem i modern tid. Ingen kommun har i modern tid gjort det Karlstad nu försöker med.
Varför vill Muminvärlden utsätta oss, som inget ont gjort, för många år av processande, med sömnlöshet, ont i magen och oro, när de ändå förmodligen kommer att misslyckas? Och om de lyckas – hur kommer det att kännas då när våra då hundraåriga hus rivs inför gråtande barn och blixtrande kameror?
Är det girighet som är deras drivkraft? För de kan väl inte tro att Tove Janssons namn och minne tjänar på detta? Muminvärlden är i dag ganska okänd bland unga i Sverige, och nu förknippas Jansson plötsligt med lögner, vräkta familjer, havererad moral och arga protester från friluftsälskare.
För hur tänkte Muminvärlden när företagets representanter visades runt av kommunen bland våra sommarstugor, bland våra utemöbler och våra barns och barnbarns leksaker och sa till varandra: "dessa familjers stugor ska vi se till att riva eller överta!”? Kändes det verkligen rätt då?
En av mina favoritböcker har alltid varit Vem ska trösta Knyttet. Jag brukade läsa den för mina barn när de växte upp. Tove Jansson, bland andra, inspirerade mig till att skriva barnboken Truls och Trilla i Skattkistelandet, som handlar om två snälla troll.
För mig är det helt otänkbart att Jansson skulle ställa sig bakom det trauma Muminvärlden nu utsätter oss för, i hennes namn.
Jag var ledsen när min lilla dotter grät. Jag var besviken. Men nu är jag precis som Knyttet mera arg än rädd, och det är ganska bra.
För vem ska annars trösta min dotter med att säga ungefär "När vuxna vill bli rika vill de glömma hur lätt det är/Att skilja på vad som är rätt/Och vad som är fel/Om man bara tänker till ordentligt/Och känner efter i magen."
Helena Lind Trotzenfeldt
Stockholm, Sverige
