Insändare: Se de neurodivergenta som medborgare

Markus Myllyniemi (HBL 7.2) tar upp de människorättsvidriga fasligheterna i den kommande lagen om handikappservice. FN-konventionen talar om ett normalt liv med stöd, men 100 euro i handen per månad medger inget värdigt liv för våra vuxna ungdomar, vilka i dag lever ett normalt liv med hobbyer och lite guldkant i tillvaron.

Varje gång samhället försökt jämställa läget för de funktionshindrade har det gått snett. Det är bara skyldigheterna, avgifterna, som höjs, ofta dyrare i lösvikt utan inva-rabatt/månadskort. Då man betalat sina 18 resor, finns det inte längre pengar för resornas syfte: hobby, kafé, kläder och mat.

Då det gäller rättigheter, kammar målgruppen noll. I en ”sann” anda av ”alla skall ha full lön”, slopar man ”flitpengen”, men erbjuder inga jobb med lön.

I pensions- och avgiftsfrågan behandlas målgruppen samtidigt som arbetsvägrande långtidsarbetslösa och kroniker inom långvården. Byråkratin är massiv. Den kostar flerfalt det man tar in på räkningarna som dimper in då det råkar och som komplicerar läget ytterligare för dem med utkomstskydd. Våra organisationer är undfallande. Tack till Myllyniemi för att ha tagit upp frågan vi familjer kämpat för i årtionden.

Vill samhället spara pengar och förbättra kvaliteten, förenkla processerna? Bevilja dem som nu placeras på anstalt och på obestånd, en personlig, realistisk budget med en enda lucka. Se till att man för kläder, kafé, resor och hobbyer får en skälig summa i handen varje månad. Tillåt en rundhänt summa lön, avkastning eller arv utan att pensionen tas bort. Se pensionen som en ersättning för diagnosen och utmaningarna med fel boendeform och livet i allmänhet.

Se de neurodivergenta som medborgare, bevilja assistans. De flesta kan kommunicera, det är byråkraterna som inget förstår eller vill. Gör lagen mänskligare för dem som hela tiden är stadda i utveckling!

Inte bara den nya lagen innebär problem. Välfärdsområdena har hittills fokuserat enbart på försämringar för de funktionshindrade och deras närstående. Det enda som hänt är indragningar, lönesänkningar, nya avgifter, strul inom hjälpmedelsleveranser, noll koll på gällande avtal, stillastående ansökningar, lägsta nivå på allt och en strulande resetjänst.

Samhället måste klara av att förenkla processerna, inte försämra dem. Kolla vad byråkratin kostar. Skippa den och låt de funktionshindrade leva – bland oss.

Terry Grahn, funktivist och missmodig närstående, Grankulla