Strax före vägbygget sitter arkeologerna på knä i sanden – i Vanda silar de fram skärvor och bärnsten

Tempel, fartfyllda äventyr och skattkistor. Det är något som man lätt föreställer sig när man hör om arkeologiska utgrävningar. När vi kommer till Ånäs i Vanda en varm förmiddag i juni är scenerna från Indiana Jones-filmerna inte det första vi tänker på. Det är inga snabba ryck utan en kombination av fridfullhet och koncentration som präglar stämningen på den här arbetsplatsen.

Janna Laajaranta är arkeologistuderande. Denna sommar har hon inlett många dagar med att komma till de så kallade räddningsgrävningarna för att fånga det forna innan området förvandlas till ett vägbygge. Hon brukar i själva verket ofta vara på plats redan en halv timme före den egentliga arbetstiden för att njuta av naturen och den fina utsikten. De trevliga vyerna lockar redan i sig till att tillbringa åtta timmar om dagen här. Det som främst motiverar henne är ändå mångsidigheten som arkeologi erbjuder.

– Å ena sidan har man den akademiska biten med historia, å andra sidan handlar det om fysiskt arbete där man gör konkreta fynd som berättar något nytt och intressant om hur människor levde under en viss tidsperiod, säger hon.

Laajarantas kollega Sami Brchisky funderade länge på sitt yrkesval, men när han väl hade valt att börja studera arkeologi kändes det som en fullträff.

– Jag tycker att arkeologi som ämne är mycket intressant och något som jag faktiskt vill hålla på med, nästan som ett passionsyrke, säger han.

"Hittar ni några skatter?" är en fråga som Juuso Koskinen, som leder arbetet, ofta får höra då han gräver. De som föreställt sig dyrbara glimmande diamanter som förvaras i kassavalv kan i det här fallet bli en aning besvikna.

– Egentligen letar arkeologer inte efter skatter utan forskningsmaterial, det är något som många missuppfattar. Den egentliga skatten är helheten av information som skapas av utgrävningarna, säger Koskinen.

Sådan information fås bland annat genom olika typer av keramikbitar. Utifrån de här fynden får man en uppfattning om de olika tidsperioderna som området varit bebott.

– Vi har hittat kamkeramik som härstammar från stenåldern men även snörkeramik som har sitt ursprung i en senare tid då jordbrukskulturen började träda fram, säger Koskinen.

Förutom keramik är också kvartsbitar en slags hälsning från stenåldern. Under stenåldern formades kvartsknölar till pilar och bidrog således till tillverkningen av spjut och andra vassa föremål.

Helheter är det väsentliga inom arkeologi, men om Koskinen var tvungen att välja ett enstaka fynd som han önskar hitta så är det ett fynd i myrmark.

– Inom branschen drömmer alla om lite olika saker men själv drömmer jag om myrar. Till skillnad från sand där saker och ting lätt förmultnar är myrar utmärkta eftersom de kan innehålla en massa intressanta fynd från en längre tid bakåt, säger Koskinen.

För dem som fortfarande har svårt för att släppa den romantiserade illusionen om skattjakter finns trots allt något som glimmar.

– Bärnsten är något som nästan kan kallas en skatt från stenåldern. Den kan i viss mån jämföras med till exempel silverskedar från historisk tid, säger Koskinen.

Bärnsten finns inte naturligt i Finland, så när man hittar det vet man att det på platsen i fråga någon gång idkats handel med bland annat baltiska länder där bärnsten påträffas oftare.

Det är lunchdags och gänget med ivriga arkeologistudenter börjar söka sig in under det stora parasollet för att inte smälta i hettan som sommaren just nu levererar. Något som däremot gärna ska vara bortsmultet då grävningarna är i gång är snö och is. I ett land med mer eller mindre tydliga årstider bör man ta vara på tiden då marken inte är frusen.

– På vintern då det inte går att gräva fokuserar arkeologer huvudsakligen på efterhandsarbete som till exempel rapportering. I praktiken innebär det att alla fynd rengörs och placeras i så kallade terapilådor, säger Koskinen.

Terapilådorna är små vita lådor som fylls med fynd och sedan arkiveras i Museiverkets samlingar.

I och med att arbetet inom branschen är säsongsartat innebär det en viss osäkerhet för de anställda.

– Det är inte så lätt att få en fast anställning och det är ju nog beklagligt, säger Koskinen som själv är den enda på Ånäs utgrävningar med arbete året runt.

Janna Laajaranta har inte upplevt visstidsjobben som ett oöverkomligt problem.

– Hittills har det inte varit ett problem att det inte erbjuds arbete under vintern eftersom jag kan använda tiden för att fokusera på studierna, säger Laajaranta.

Sami Brchisky anser att korta jobb utgör en utmaning för arkeologer, men det är ett pris man gärna betalar för att få hålla på med det man brinner för.

Enligt Brchisky och Laajaranta är personer inom branschen överlag entusiastiska och målmedvetna. Det märks också när någon gör ett intressant fynd.

– Nog tävlar vi lite på skoj om vem som gör det bästa fyndet och sedan lär man ju sig också mycket av andras fynd.

Laajaranta har hört om en tradition enligt vilken grävaren med det bästa fyndet får bjuda sina kolleger på segerkaffe.

– Jag vet inte hur väletablerad den här traditionen är, men om Sami vinner får han nog bjuda på kaffe och tårta, säger Laajaranta och utmanar sin kollega.