Därför var 0–2 mot Frankrike ett bra resultat för Finland

Hoppas vi får se det här oftare: en glad min trots förlust. Backen Paulus Arajuuri avslutade sin landslagskarriär efter tisdagens möte med Frankrike. Bild: Markku Ulander/Lehtikuva

Fansen på Olympiastadion sjöng lite högre efter Frankrikes 0–2-mål. Det bådar riktigt gott för framtiden. Kanske vi äntligen lämnar den toxiska finska fotbollskulturen bakom oss.

Förlusten mot Frankrike var på sätt och vis en seger.

För det första: vem hade velat åka till VM i ett land som byggt sina arenor på lik?

För det andra lärde oss förlusten på tisdagskvällen att det finns viktigare saker i fotboll än resultat. Det är känslor.

När Paulus Arajuuri och Joona Toivio ställde sig vid klacken i norra kurvan kunde de knappt hålla tillbaka tårarna. Fansen, som trotsade novemberkylan och stannade kvar långt efter slutsignal, sjöng allt de kom på för att hylla backarna. Förlusten struntade de i. De var försjunkna i annat.

Problemen med resultatfokus är många.

Dels blir spelet trist. Allt som inte leder till mål, seger eller (om önskat) oavgjort är bortkastat. Vilket innebär att alla tricks, allt som ger inre glädje och styrka, konsten i varje rörelse och bollberöring, saknar betydelse.

Dels leder resultatfokus sällan till goda resultat. Så gick det i den avgörande kvalmatchen mot Ukraina i början av oktober. Så fort Finland hade ett gynnsamt resultat på tavlan – först 0–0, sedan 1–1 – gav de bollen och därmed taktpinnen åt Ukraina, som direkt svarade. Hade Finland däremot fortsatt på samma känsla och flow hade de kunnat göra fler mål. Däremot erbjöd de Ukraina en port in tillbaka, vilket till slut blev kostsamt.

11 oktober 1997. Oturen hittar alltid den som bara tänker på resultat. Här har tre finska spelare precis skapat ett självmål som berövar Finland en plats i VM. Bild: Hannu Vierula/Lehtikuva

Det handlar om stress och negativa känslor.

Svenska mittfältaren Emil Forsberg sade i en intervju mitt under sommarens EM något som jag gärna skulle höra av finska spelare.

Han hade blivit mer trygg i sig själv och modig ute på plan efter att ha blivit pappa. Han såg sig som en bättre spelare för att han blivit "vän med sig själv".

– Jag är lite lugnare och tryggare. Har andra prioriteringar i livet. Att bli pappa har gett mig ett annat tankesätt. Tidigare lade jag för stor press på mig själv, sade han till TT i juni.

Förut hade Forsbergs liv stått och fallit med framgångarna ute på plan.

– Det skulle vara så bra fotboll ... jag vet inte, allt skulle vara så perfekt som det bara kunde vara. Det blir lätt att det låser sig om tänker så. Man har väl sett under det här mästerskapet att jag är mer harmonisk, lugn och låter saker komma till mig och tänker inte lika mycket.

Forsberg gjorde ett strålande slutspel och blev en av EM:s mest framstående spelare.

Varför är då det här en lärdom för Finland? Det handlar om att odla goda vibbar, i stället för att vältra sig i negativa. Om att kunna glömma besvikelser och inte jämra sig i all oändlighet. Om att som tränare, medspelare och supporter uppmuntra det goda och sluta älta misstag.

Elitfotboll handlar inte om att vara så bra som möjligt så tidigt som möjligt. Det handlar om att behålla så många utövare som möjligt så länge som möjligt.

Så blir det bara om fotboll är kul i sig.

Och det är det inte om det bara handlar om att vinna och förlora.

Bille Sirén Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning