Därför har miliser så mycket makt i Irak – i bakgrunden finns ett amerikanskt självmål

Protester och begravningsprocessioner pågick i den irakiska huvudstaden Bagdad på lördagen, sedan fredagens amerikanska drönarattack. Bild: Sabah Arar/AFP-Lehtikuva

USA och Iran utkämpar en maktkamp – på irakisk mark. Fredagens amerikanska drönarattack är en del i denna kraftmätning, och sätter den irakiska regeringen i en knivig sits, menar Mellanösternkännaren Rouzbeh Parsi.

Den iranske generalen Qassem Soleimani och den irakiske milisledaren Abu Mahdi al-Muhandis dödades båda i fredagens amerikanska drönarattack utanför Bagdad. Att de bägge männen färdades i samma konvoj var ingen slump.

Som högste ledare för det iranska revolutionsgardets specialstyrka Quds spelade Soleimani en central roll i Irans försök att styra den irakiska politiken. al-Muhandis var å sin sida vice ledare för Folkets mobiliseringsstyrkor, en paraplyorganisation för de shiamiliser som är ett av Irans främsta verktyg i grannlandet.

Men vilka är dessa miliser, och hur kom de att växa sig så mäktiga?

Rouzbeh Parsi, programchef för Mellanöstern och Nordafrika vid Utrikespolitiska institutet i Sverige, menar att de val USA gjorde när landet 2003 invaderade Irak lade grunden.

– Det visade sig att USA var bättre på att invadera än ockupera. USA avskedade alla statstjänstemän som tillhört Saddam Husseins Baathparti och upplöste armén. Det skapade ett kaos med massor av arbetslösa män i vapenför ålder och massor av avskedade tjänstemän. I det här kaoset såg Iran en möjlighet att skaffa sig inflytande i det nya framväxande Irak, säger han.

Amerikanskt självmål

Iran må ha utnyttjat vad Parsi kallar ett amerikanskt "självmål". Samtidigt hade landet också en tacksam utgångsposition.

Under Saddam Husseins maktinnehav tog många irakiska oppositionella sin tillflykt till grannlandet Iran. När diktatorn störtades och dessa dissidenter återvände hade Iran redan odlat nära band till en ny generation av irakiska ledare.

– De hade överlevt genom att fly till Iran. Nu ville de återvända till Irak, med Irans goda minne och med Iran som främsta partner, säger Parsi.

Medan USA stod för luftangrepp var det miliserna som bekämpade terrorrörelsen IS på marken. Samtidigt växte deras politiska inflytande. För att förstå den roll miliserna i dag spelar måste man enligt Rouzbeh Parsi "tänka utanför den konventionella idén om hur en stat fungerar".

– Vi har en föreställning om att en stat har tydliga gränser och att bara militären har vapen, men det är ett undantag historiskt sett. Här har du militärt utbildade grupper i egna uniformer. Många av de här miliserna mer eller mindre äger ministerier och håvar in pengar, de tar kontroll över områden genom att kombinera vapenmakt och institutionella kopplingar. De är inte helt utanför staten men inte heller helt och hållet innanför, säger Parsi.

Samtidigt finns också konkurrerande maktanspråk inom det 40-tal miliser som utgör Folkets mobiliseringsstyrkor.

– De här grupperna är inte olika organisationer av en slump, utan för att de företräder olika personers ambitioner, säger Parsi.

Protester mot Iran

Att Iran, på USA:s bekostnad, utökat sitt inflytande över irakisk politik har också haft oavsedda bieffekter. När folket fick nog riktades vreden mot Iran.

– Det som hänt det senaste halvåret är att den irakiska befolkningen tröttnat på statsapparatens inkompetens och korruption. Befolkningen har protesterat mot de politiker som skott sig på systemet, men också mot Irans kopplingar till och inflytande över dessa, säger Parsi.

– Den här frågan är strukturell, men just nu har den hamnat i skymundan av att USA genom sina attacker också kränkt Iraks suveränitet.

Knivig sits

Den riktade attacken mot al-Muhandis, en av de viktigaste ledarna inom Folkets mobiliseringsstyrkor, sätter den irakiska regeringen i en delikat situation.

– Det är en väldigt knivig sits. Inom den irakiska politiken har väldigt många en relation till Iran, man kommer inte undan det, men samtidigt måste man hålla sig väl med USA, säger Rouzbeh Parsi.

Varken USA eller Iran vill se ett Irak som faller sönder. Samtidigt vill bägge mota bort den andre från inflytande. Rouzbeh Parsi beskriver en ekvation som inte går ihop, och där de stora förlorarna är de vanliga irakier vars land reduceras till en arena för stormakternas kamp.

– Sannolikt kommer det irakiska folket få fortsätta lida av att de här elefanterna stampar runt i deras vardagsrum.

Grannosämjan mellan det främst arabiska – och då sunnimuslimskt dominerade – Irak och det shiamuslimska främst ickearabiska Iran kulminerade i ett förödande krig 1980–1988. Konflikten inleddes när Irak anklagade Iran för att ha tagit över irakisk mark vid gränsen och dåvarande presidenten Saddam Husseins trupper invaderade Iran.

Efter att Hussein störtats genom den USA-ledda invasionen 2003 följde en våldsam konflikt mellan främst sunni- och shiamuslimska grupper i landet. Den sunnijihadistiska terrorrörelsen IS hade under några år kontroll över delar av Irak men är i dag i stort sett besegrad.

Samtidigt växte de irakiska shiiternas politiska inflytande efter Saddam Husseins fall, vilket medförde närmare relationer mellan Bagdad och Teheran. De diplomatiska förbindelserna återupptogs i full skala hösten 2004.

Källor: CIA World Factbook, Landguiden/UI

Annons: Förvaringstjänster ny nisch för Grabbarna Flytt

Finlandssvenska företaget Grabbarna Flytt har på sina fem år vuxit så det knakar. Förutom flyttservice och logistiska tjänster åt både privathushåll och företag kan man som nyhet nu också erbjuda förvaring. 14.2.2020 - 10.44

Mer läsning