Därför bryr sig regeringen inte om kulturen

Regeringens kulturpolitik har kritiserats hårt under året, men jämfört med valet 2019 visar Yles senaste opinionsundersökning bara ett litet tapp på en dryg procentenhet för regeringspartierna. Bilden av partiledarna Anna-Maja Henriksson, Li Andersson, Sanna Marin, Maria Ohisalo och Annika Saarikko är från i fjol. Bild: Heikki Saukkomaa

En stor majoritet av finländarna räknar sina årliga teater- och konsertbesök på ena handens fingrar. Med tanke på allt annat som skett under pandemin verkar den breda kulturpubliken ha en betydligt större förståelse för regeringen än kulturarbetarna.

Frågan är inte om kulturfältet behandlats dåligt under coronapandemin, utan varför?

Varför har regeringen kommit undan med sin senfärdiga, rigida och nonchalanta kulturpolitik, i synnerhet efter att vaccinationsgraden började stiga och vissa restriktioner blev allt mer orimliga?

En möjlig anledning är att väljarna överlag inte varit så väldigt bekymrade över teatrarnas, orkestrarnas och frilansarnas situation; att kulturpubliken inte varit lika engagerad som kulturarbetarna. Tanken är knappast lockande, men den är värd att undersöka.


HBL Kultur har det senaste halvåret gett utrymme för tiotals debattinlägg som ur olika vinklar behandlat kulturpolitiken. Gemensamt för dem är att de så gott som undantagslöst varit skrivna av personer som är verksamma i kulturbranschen eller av kulturjournalister som i likhet med undertecknad har ett särskilt intresse för den. Politiker, beslutsfattare och publik har i stor utsträckning lyst med sin frånvaro i debatten.

Då HBL Kultur häromveckan publicerade ett debattinlägg av Trygve Söderling med rubriken "Kulturens försvarare verkar ha tappat all markkontakt" så bröt det ett mönster inte bara genom att uttrycka förståelse för regeringens linje utan också genom att punktera den konsensus som i hög grad präglat inläggen från kulturfältet.

Söderling fick mothugg, men jag har också sett en hel del mer stillsamt medhåll på insändarplats i HBL, på sociala medier och i min e-post. Många har en viss förståelse för att ändamålen (att rädda liv under pandemin) helgar medlen (bland mycket annat att delar av kulturbranschen drabbas oförskyllt hårt).

Särskilt provocerande verkar Söderlings påstående att kulturen "är en lyx" ha varit. Den saken kan förstås diskuteras ur olika vinklar. Diplomaten skulle kanske säga att den är både och, beroende på perspektiv kan den ses både som en lyx och en absolut nödvändighet.

Men kanske är det värt att närma sig frågeställningen från ett helt annat håll och fråga vilken plats livekonsten de facto tar i människors liv? För även om man med fog kan kritisera den konsumistiska synen på konserter och föreställningar som "guldkant på tillvaron" är de data som Statistikcentralen tillhandahåller förhållandevis tydliga: livekonst är inte en del av de flesta människors vardag.

Under 2017, berättar statistiken, besökte 17 procent av befolkningen inte ett enda kulturevenemang. Ungefär 60 procent av finländarna över 10 år såg inte en enda teaterföreställning, nästan 50 procent besökte aldrig en konsert. Innan pandemin sålde statsandelsteatrarna i regel strax under 2 miljoner biljetter varje år, till en befolkning på 5,5 miljoner.

Även om det finns verkliga kulturentusiaster, så visar siffror som dessa att en majoritet – en stor majoritet – av finländarna räknar sina årliga teater- och konsertbesök på ena handens fingrar.


Också sällsynta kulturupplevelser kan ha stor tyngd, och därför ska de inte förringas. Men helt klart har den diskussion om kulturpolitiken som förts under året i någon mån saknat den mer genomsnittliga kulturkonsumentens/medborgarens perspektiv.

Och även om genomsnittliga kulturkonsumenter inte är någon homogen grupp, så kan vi anta att de senaste 18 månaderna för väldigt många inneburit en vardag med dagligt distansarbete, eviga videomöten, kontinuerlig social isolering, permanent pausade socialliv, konstant rädsla för sjukdom och död, dagisbarn som gång på gång stannat hemma vid minsta lilla snuva, tonåringar som haft distansundervisning i månader, inställda besök hos äldre släktingar, inställda resor, inställda familjemiddagar ...

Det är lätt att förstå att de tre, fyra kulturevenemang som man inte kunde ta del av under den här perioden inte framstår som en så väldig förlust mot fonden av allt annat.


Detta har regeringen nog insett: att även om konsten och kulturen inte är ett särintresse så är kulturbranschen i någon mening det. Det här skriver jag inte som en provokation utan som ett försök att förstå varför kulturfrågorna haft låg prioritet.

Man kan mycket väl jämföra kulturbranschen med vårdbranschen. I åratal har det påtalats hur underbetalda i synnerhet många kvinnliga vårdanställda lägre ner i hierarkierna är. Många politiker erkänner detta utan omsvep. Påpekandet hör till den feministiska standardrepertoaren. Ändå har just inget ändrats. Varför?

Jo, för att det i båda fallen verkar finnas en tyst majoritet som godtar eller rentav stöder beslutsfattarnas passivitet. Höjda vårdarlöner för den underbetalda minoriteten innebär höjda skatter för den tysta majoriteten, ett par uteblivna chanser att gå på konsert eller teater väger lätt i ett hem där föräldrarna dag ut och dag in delat hemmakontoret med en skoltrött och eventuellt deprimerad tonåring på distansundervisning.


Politik är per definition en popularitetstävling. Inga partier gör sig med flit eller i onödan impopulära bland viktiga väljargrupper. Det är en myt att politiker inte är lyhörda, tvärtom kan man anta att de ibland till och med är för ivriga att lyssna efter skiftningar i opinionen.

Följaktligen är politiska partier nog ganska bra på att gissa vilka beslut som innebär högljudda applåder men i tysthet tappade röster eller högljudda burop men i tysthet bekräftat förtroende.

Hur kritisk man än är till den förda kulturpolitiken finns det ingen rimlig anledning att tro att regeringen handlat som den gjort av illvilja. Ett mått av onödig nonchalans och inkompetens har skymtat, men det direkta självskadebeteendet är till största delen skenbart, och opinionsmätningarna visar de facto inga större förluster för regeringspartierna.

Den betydligt smärtsammare insikten för kulturfältet är kanske att man i den exceptionella tid som varit inte betytt fullt så mycket för sin publik och för medborgarna i republiken Finland som man önskat.

Eller annorlunda uttryckt: vägen till regeringens hjärta går, för både kulturarbetare och närvårdare, genom allmänhetens tydligt uttryckta vilja och solidaritet.

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning