Därför älskar vi Tove

IDOLEN TOVE. Anu Koskinen, Ella Pyhältö och Eeva Putro försöker närma sig institutionen Tove Jansson i föreställningen Majakanvartija. Bild: Mikko Mantyniemi

Avoimet ovet ger sig i kast med mysteriet Tove Jansson. En bitvis charmig och intresseväckande föreställning, men som helhet väldigt ojämn.

Majakanvartija

Text: Anna Krogerus, arbetsgruppen. Regi: Sakari Kirjavainen. Ljus, ljud: Janne Auvinen. Scenografi, rekvisita: arbetsgruppen.

På scenen: Anu Koskinen, Eeva Putro, Ella Pyhältö.

Förhandsföreställning på Avoimet ovet 8.2.

En blek, nervös hemul med lågt blodsocker, ställer sig vid podiet, bläddrar bland pappren och inleder sin disputation. Ämnet för avhandlingen är Tove Jansson, en konstnär som för många kommit att bli "en förebild och frihetssymbol". Hemulen försöker förklara begreppet Tove Jansson genom fransk strukturalism, genusvetenskap och kvantfysik ...

Hur närma sig Tove Jansson? Hur förklara hennes storhet? Den där känslan av att "just jag" har en unik kontakt med Tove Janssons verk, som så många av hennes läsare delar.

När Avoimet ovets föreställning Majakanvartija (Fyrvaktaren) fungerar bäst, behandlar den sitt forskningsobjekt, Tove Jansson, med stor kärlek och respekt, samtidigt som den också vågar busa med henne. Det gäller i högsta grad i scenen med den ynkliga hemul-doktoranden som skådespelaren Anu Koskinen dessutom tolkar på ett mycket rörande sätt, med djup förståelse för den pedantiska varelsens starka känslovärld.

Scenen blottar också arbetsgruppens omständliga process och försök att med nya ögon närma sig en institution som är helig för så många – vågar man ens tala om eller för den delen kritisera kommersialiseringen av Mumin?

Pjäsen, som dramatikern Anna Krogerus skrivit utifrån arbetsgruppens samtal och improvisationer, är inte sällan något väsentligt på spåret. Den har en stark framåtriktning och är bitvis både charmig och intresseväckande. Men som föreställning är Majakanvartija högst ojämn.

Autofiktivt grepp

Arbetsgruppen försöker förklara Tove Janssons betydelse för dem både som människor och konstnärer, genom att gå in i sig själva, hitta samband mellan sina liv och Tove Janssons och de egenskaper hos hennes verk som tjusar starkast.

Resultatet är en blandning av Tove Janssons biografi och böcker, och arbetsgruppens eget autofiktiva material. Ett slags utvecklingsberättelse om personer som försöker förverkliga sina drömmar. Tove Jansson ville själv först bli fyrvaktare, sedan bildkonstnär, men blev till sist främst känd för sina små troll.

Muminmissbrukare

Skådespelarna Anu Koskinen, Eeva Putro och Ella Pyhältö växlar mellan en rad olika roller. Vi möter en rökande ung Tove som ser ut som om hon klivit ut ur fresken Fest i stan, en gammal Tove som förbereder sig för döden, ett japanskt fan som skriver brev till sin författaridol långt borta i Norden, mamma Ham, pappa Faffan, men också mammor och pappor som hör ihop med arbetsgruppens medlemmar.

Roligast är föreställningen när fantasin får flöda fritt som på mötet för "Muminmissbrukare", där Knyttet, Filifjonkan och Snorkfröken försöker sätta ord på olika ångestkänslor. Snorkfröken vill helst köra ut Snusmumriken ur Mumindalen, men uppmanas av gruppens övriga medlemmar att i stället bejaka sin egen, inre mumrik.

Svag regi

Men ställvis känns det som särskilt jagfiktionen skulle stanna på ytan, som om man inte var skoningslös nog mot "jaget".

Det stora problemet är ändå att regissören Sakari Kirjavainen inte bygger upp en struktur som stöder texten på scenen. Regin är obeslutsam och splittrad, vilket ibland också smittar av sig på skådespeleriet.

Det ofokuserade intrycket förstärks av en knapp, diffus scenografi som inte materialiserar textens värld. Knappheten är också problematisk då Avoimet ovets scen inte är något frimärke utan i själva verket en bred och krävande estrad.

Då det klaffar på scenen är det ofta tack vare skådespeleriet – särskilt Anu Koskinens hantering av texten imponerar. Rörande är hennes och Ella Pyhältös mor–dotter-scen, där ett vuxet barn står handfallet inför sin åldrande förälders sakta framskridande språklöshet.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning