Där sex finns, finns inte döden

Nahuel Pérez Biscayart fick pris som den mest lovande unga skådespelaren på den franska Césargalan. Bild: Filmikamari

Aldrig har den desperata livsviljan och den kollektiva aktivismen skildrats så väl som i det franska aidsdramat BPM. Med all önskvärd tydlighet framgår det att det bara är privilegierade människor som kan inbilla sig att identitetspolitik är opolitiskt.

DRAMA

BPM (Beats per minute)

Regi: Robin Campillo. Manus: Campillo & Philippe Mangeot. I rollerna: Nahuel Pérez Biscayart, Arnaud Valois, Adèle Haenel, Antoine Reinartz m.fl.

BPM (120 battements par minute) eller 120 slag i minuten berättar om Act up, en ultrademokratisk aktivistorganisation för aidsdrabbade och deras karnevalistiska kampanjer i Paris i början på nittiotalet. Den är passionerad, rasande, rolig och programmatiskt osentimental. Filmen pulserar av liv – hög på sex och politik och ironi och dansmusik – trots att den handlar om väldigt unga människor som insjuknar och dör. Därmed vågar de nästan vad som helst.

Berättelser om hur aids förändrade västvärlden har nästan blivit en genre i sig, främst genom amerikanska filmer, romaner, dokumentärer och pjäser där Angels in America är mästerverket, men hit hör även till exempel Jonas Gardells Torka inte tårar utan handskar. Men ingen av dem har fångat den desperata livsviljan, utlevelsen och den kollektiva kampen lika väl som BPM.

Hög autenticitet

Filmen har fått de perfekta uttolkarna. Regissören Robin Campillo har tidigare varit manusförfattare för en av fransk films mästare, Laurent Cantet som vann Guldpalmen för Mellan väggarna (La Classe) – precist och intelligent fångade filmen franska klassamhället i ett klassrum. BPM är lika välskriven och exakt och drivs precis som La Classe framåt av argument och debatt. Hur vansinnigt sällan skildras inte konkret politik på film och hur hoppfullt är det inte när det händer? Denna gång har Campillo skrivit tillsammans med Philippe Mangerot, själv aidsaktivist och tidigare ledare för franska Act up. Det är uppenbart att de båda var med när det begav sig och att de minns allt.

Det som aktivisterna sysslar med då de färgar Seines vatten rött, delar ut kondomer på högstadier och kastar (konstgjort) blod på väggarna i medicinfirmornas laboratorier är en folkbildning och informationsspridning som franska staten vägrar ta i med tång. De skanderar "Mitterrand är en mördare" och liksom lik bars omkring på gatorna under Europas galna år 1848 kör aidsoffrens likbilar nu genom Paris – deras alldeles för tidiga död måste betyda något.

Sex utplånar döden

Förutom gräsrotspolitik visar filmen en kärlekshistoria. Sean (Nahuel Pérez Biscayart, filmens bultande hjärta) är en liten kille med långa ögonfransar: karismatisk, sarkastisk, vibrerande av intensitet och förtvivlan och kåthet. I Act up hör han till de otåliga eldsjälarna, de som är beredda att gå hur långt och dansa hur vilt som helst för att sprida de mest provokativa budskapen om de mest utsatta: prostituerade, fängelsekunder, homosexuella. Medan den lesbiska Sophie (den alltid utmärkta Adèle Haenel) och den omstridda ledaren Thibault (Antoine Reniartz) försöker tänka mer strategiskt och politiskt på vad som lönar sig i längden. Mellan de här grupperna förs en pågående debatt: vad är målet, vems erfarenheter synliggörs, hur snabbt måste förändringen ske. Så unga, så frispråkiga, så beredda att se döden i vitögat med ironiskt höjda ögonbryn och ett skämt – vilken döende har tid att vänta på läkemedelstest?

På en aktion kysser Sean Nathan (Arnaud Valois), en äldre hiv-negativ nyrekrytering, och de förälskar sig. Sexscenerna är direkta, berörande, intima. Sjukdomen ger dem svärta – viruset pulserar även i bild. Jag har aldrig sett sex så nära döden. Sex som tröst, som ömhet, som en sista hyllning till livet, som en hälsning till Epikuros: "Där döden finns finns inte vi och där vi finns, finns inte döden". Så länge vi har sex är vi ännu levande. Det är vackert.

Politik på liv och död

Filmen visar med all önskvärd tydlighet att det bara är privilegierade människor som kan inbilla sig att identitetspolitik är opolitiskt. Act up handlar om att försvara prostituerade, narkomaner, utlänningar, homosexuella, fängelsekunder – för att deras liv och död ska behandlas som lika betydelsefulla som majoritetsbefolkningens. Vilken rättighet kunde vara lika universell? Det är lätt att säga att det inte är något att känna skam eller stolthet över att tala ett visst språk eller ha en viss sexuell läggning – men det handlar ju nästan aldrig om att bara vara? Utan om solidaritet mellan utsatta grupper med tydliga politiska mål: existerar information om hur en fruktansvärd farsot sprids, får människor registrera sitt partnerskap, får de tala sitt språk på sjukhus och i domstolar? Allt detta är möjligt tack vare politiska beslut, och sådana fattas inte utan påtryckningar: här slåss utsatta grupper för sina rättigheter, i sista hand för sin existens. Denna vitala, långa, prisbelönta (Grand Prix i Cannes, César för fjolårets bästa franska film) film visar hur.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning