Där floden flyter fram

Å. Trots ett smutsigt förflutet har floden slingrat sig in i stadsbornas hjärtan Bild: Robert Seger

I hundratals år har Aura å gjutit liv i staden Åbo och dess invånare. Trots ett smutsigt förflutet har floden slingrat sig in i stadsbornas hjärtan, och den som är riktigt nära vän med ån kan till och med känna dess puls.

Det var i herrens år 1352. Landbönderna öster om det medeltida Åbo var missnöjda med att biskop Hemming hade låtit bygga en damm i Hallisforsen i Aura å. På grund av dammen kunde åns laxar inte vandra uppströms och bönderna blev utan fångst.

Under medeltiden var lax en exklusiv och dyrbar matvara, berättar arkeologen Ilari Aalto som är forskare vid det historiska museet Aboa Vetus i Åbo.

– Aura å var en väldigt bra laxå, vilket den ju fortfarande är. Det finns flera källor på det, men de äldsta är från 1350-talet när biskop Hemming byggde en damm i Hallisforsen, säger Aalto.

Tvisten mellan bönderna och bis­kopen löstes genom att dammen fick stå öppen tre veckor varje vår och höst. Laxarna kunde simma upp- och nedströms utan hinder och Aura å slapp sina tyglar, åtminstone för en stund.

Historisk plats. – Trots att Aura å inte är lika bred som många andra åar i Finland har den ett stort kulturhistoriskt värde, säger arkeologen Ilari Aalto på Korois­udden. Bild: Robert Seger

Många år, och långt fler litrar vatten, har flutit förbi sedan biskop Hemmings dagar, men det finns fortfarande en damm i Hallis. Den nuvarande fördämningen byggdes 1972 och sedan 1995 har den också haft en laxtrappa. Dammen är den sista i Aura å och efter den kan ån strömma fritt ut i havet.

Det är en sex kilometer lång resa genom omväxlande landskap och flydda tider.

Jakten på laxen

Himlen är grå och vattnet brunt. Den grunda Hallisforsen verkar morgontrött och oinspirerad. I författaren Kaj Korkea-ahos roman Onda boken är forsen ett dånande och skummande virrvarr av stenar och vattenmassor, men den här tiden på året är höstens vildhet ett minne blott.

Nedanför forsen står Kari Salo och fiskar med kastspö. Han har kommit till ån klockan sex på morgonen och fiskat i en timme utan napp. Dagen innan har han dock fått några gäddor och tio abborrar.

Salo har haft fiskelov till Hallisforsen i några år men aldrig lyckats fånga en av de eftertraktade laxarna. Nära har det ändå varit.

– I juni förra året hade jag en så stor lax på kroken att jag inget kunde göra. Den nappade där mellan stenarna på en spinnare, säger Salo och pekar mot forsen.

– Först simmade den mot stranden, sedan rusade den nedströms och drog tills rullen var tom. Inte kunde jag göra någonting, det var som att bli bogserad av en bil.

Salo intygar att allt är sant och fortsätter fiska i det muddriga åvattnet. I ändan på linan finns en likadan spinnare som förra sommaren.

Om vi hade stått här för tusen år sedan skulle vi ha sett hus efter hus längs med stranden

Odlingsmark – då och nu

En bit från Hallis, alldeles intill studentbyn i Åbo, ligger ett tiotal odlingslotter och suger i sig förmiddagens duggregn. När det inte regnar vattnar hobbyodlarna sina plantor med vatten från Aura å. Frilandsgurka, lök och solros är bara några av växterna som skjuter upp ur marken.

Arkeologen Ilari Aalto berättar att man på vikingatiden på allvar började utnyttja området kring ån som odlingsmark. Jorden vid Aura å var bördig och ett bosättningscentrum började långsamt växa fram.

– Om vi hade stått här för tusen år sedan skulle vi ha sett hus efter hus längs med stranden. Då fanns det ännu inte några byar. De uppkom på medeltiden, på 1200-talet, säger Aalto medan han blickar ner från Koroisudden mittemot studentbyn.

Koroisudden, vid korsningen av Aura å och den lilla ån Vähäjoki, är en viktig plats för Finlands äldsta stad Åbo. År 1229 beslöt nämligen påven Gregorius IX, på begäran av Finlands biskop Thomas, att biskopssätet i Finland skulle flyttas från Nousis till Korois. 1229 har därför ofta betraktats som Åbo stads födelseår, även om staden egentligen uppstod först på 1300-talet.

Åbos första domkyrka byggdes på Koroisudden och staden blev landets religiösa och administrativa cent­rum. Landhöjningen gjorde ändå att det blev svårt att segla till Korois och biskopssätet flyttades några kilometer nedströms. Åbo domkyrka har funnits på sin nuvarande plats sedan år 1300.

– Biskopssätet var inte länge på Koroisudden, bara i cirka 70 år, men det är en väldigt viktig fas i Finlands kyrkliga historia, säger Ilari Aalto.

Kvar på Koroisudden finns ruinerna av den första domkyrkan och biskopens boning. En kylig vind sveper över stenarna och vid horisonten sticker den nya domkyrkans torn upp. Även om Korois storhetstid är förbi för länge sedan är det fortfarande en speciell plats.

– Det här är den enda platsen i Finland där man kan se fyra medeltida stenkyrkor, säger Aalto och pekar ut Åbo domkyrka, S:t Marie kyrka, S:ta Katarina kyrka och det som finns kvar av den gamla domkyrkan.

Ån pulserar

Trots att biskopen flyttade bort för 700 år sedan finns det ännu liv i Korois. På en gammal gård i närheten av Koroisudden finns bland annat ett kafé, en ekologisk matbutik och en loppmarknad för cyklar. I cykelbutikens verkstad sitter pensionären Pertti Mikkonen och snickrar en pall till gårdens bastu. Radion spelar lugn musik och Mikkonen visslar i sin snickerbod.

– Vi samlar söndriga cyklar ochreparerar dem, och sedan säljer vi dem till folk som behöver dem. Dessutom donerar vi cyklar till flyktingförläggningar. I fjol gav vi 86 cyklar till olika förläggningar, berättar Mikkonen om loppmarknadens verksamhet.

Mikkonen bor i tjänstefolkets gamla hus i närheten av verkstaden. Han trivs i den historiska miljön och berömmer utsikten över Aura å. Om han har ärende till Åbo centrum går han ner till stranden och hoppar i sin gamla roddbåt. Han berättar att han ofta besöker torget och huvudbiblioteket.

In till stan. Pertti Mikkonen köpte sin roddbåt på 1990-talet tillsammans med en fiskekompis. Mikkonen fiskar inte längre med nät men han tar ofta båten in till Åbo. Bild: Robert Seger

– Visst har man också som en från landet ärende till stan. Man måste ju få slösa pengar på baren, flinar Mikkonen och knuffar ut båten från bryggan.

Vattenståndet är lågt och Mikkonen får ta i för att få den tunga båten loss från bottnen. Det får honom att berätta en spännande detalj om vattendraget han bor granne med. Aura å har en puls.

– När de stora fartygen kommer till hamnen känns åns puls ända här. Vattnet stiger och sjunker med fem till tio centimeter,.

Det är cirka fem kilometer till åns mynning och Åbo hamn.

Farliga infall

Pertti Mikkonen beskriver sig själv som en från landet men ändå ligger Åbos stadskärna bara några roddtag från hans hem. Båtfärden till centrum går under en smal järnvägsbro och den betydligt bredare Tomasbron, som fått sitt namn efter den första biskopen i Korois.

På den östra stranden tornar först humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi och sedan domkyrkan upp sig. På den västra stranden, alldeles vid vattnet och i skydd av grönskande trädgrenar, går ett promenadstråk av plankor. I mitten tar Aura å det lugnt trots att stadens vimmel tränger sig på.

Nästa bro är Domkyrkobron och det är där det roliga börjar. Och det farliga.

– Sett till antalet utryckningar är Aura å en stor sysselsättare. Vi har årligen 60 till 90 räddningsuppdrag i ån och 90 procent av dem placerar sig på sträckan mellan Domkyrkobron och Martinsbron, berättar Olli Högmander, jourhavande brandmästare på Egentliga Finlands räddningsverk.

Enligt Högmander hänger det stora antalet räddningsuppdrag i centrumområdet ihop med att det finns många krogar och restauranger nära ån. De flesta uppdrag går helt enkelt ut på att hjälpa upp överförfriskade stadsbor ur vattnet, och det är sällan som räddningsverkets dykare måste hoppa i för att söka efter människor som sjunkit under ytan.

– Största delen av fallen är sådana att någon av festfolket själv bestämmer sig för att hoppa i ån. Naturligtvis finns det också situationer där någon stiger snett och faller, säger Högmander.

– När det är värmebölja har vi utryckningar varje dag. Vissa dagar får vi rycka ut flera gånger för att plocka folk ur ån.

Även om de flesta som räddningsverket fiskar upp ur vattnet är oskadda sker det också drunkningsolyckor varje år. Aura å kan ställvis ha starka strömningar och dessutom finns det bråte på bottnen som kan skada en människa som hoppat eller trillat i.

Dans på tisdagar

Snabbmat vid ån. Martinsillan grilli vid Martinsbron är en av Åbos kändaste grillkiosker. Här har funnits en kiosk sedan 1950-talet, berättar Julia Valve i luckan. Bild: Robert Seger

Olli Högmander säger att det brukar vara livligt vid åstranden på sommaren. Området lockar stadsbor och turister med ett brett utbud av matställen och aktiviteter.

Kaféer och restauranger står sida vid sida på båda stränderna och nära Lilltorget finns det numera en båtuthyrning.

Favorit i repris. Konstnären Reima Nurmikkos ejdrar dök för första gången upp i Aura å 2011 när Åbo var Europas kulturhuvudstad. Bild: Robert Seger

Också museer och konstgallerier finns med jämna mellanrum på båda sidorna om Aura å. Mitt i ån simmar konstnären Reima Nurmikkos omtyckta jätteejdrar.

Ett evenemang som blivit en väsentlig del av sommaren i Åbo är gatudansen som musikföreningen Turun Soitannollinen Kerho ordnar på Östra Strandgatan nära Aurabron. Föreningen har arrangerat gatudansen på tisdagskvällar varje sommar sedan 1974.

– Det har hållit på utan avbrott sedan dess. Vi börjar alltid efter midsommaren och fortsätter tills skolorna börjar, berättar Timo Rautala som är gatudansansvarig på Turun Soitannollinen Kerho.

Östra Strandgatan erbjuder en idealisk omgivning för gatudans även om dansgolvet av asfalt kan kännas aningen hårt under fotsulorna. Gatan är fri från motorfordon och åstrandens gamla lindar breder ut sina lövverk som ett grönskande regnskydd över området. Rautala säger att gatudansen brukar locka mellan 250 och 300 deltagare och att det som mest varit ungefär 350 människor på plats. Det avgiftsfria evenemanget har många stamgäster.

– Det finns ett väldigt stort antal människor som är över femtio år och många av dem kommer fortfarande hit för att dansa. Ibland sällar sig också förvånade förbipasserande till skaran, säger Rautala.

Rautala plockar fram sin gitarr och börjar spela dansmusik för Sirkka Hallbäck och Rauli Salmi som tar sommarens första danssteg på Östra Strandgatans asfalt. Hallbäck berättar att hon har gått på gatudansen mer eller mindre regelbundet sedan 1980-talet. Vals, tango och polka ger rytm åt sommaren.

– Stämningen här är alltid bra. Dans och musik gör gott för alla, säger Hallbäck glatt.

Sommartradition. Sirkka Hallbäck och Rauli Salmi kör in dansskorna inför sommarens gatudanser. Musikern Timo Rautala tycker att tisdagskvällarnas gatudans är en fin tradition. Bild: Robert Seger

Det smutsiga 1900-talet

Förmiddagens regnmoln har blåst i väg och till kvällen blir det solsken och blå himmel. Vid ån sitter Anna Wessberg, Anni Lahti, Jussi Saarni och Olga Rönkä och njuter av sommaren. Åstranden är ungdomarnas favoritställe i Åbo.

– Det är vackrast här på sommaren och här rör sig mycket folk, säger Rönkä.

– Det är i centrum så det är lätt att komma hit, tillägger Lahti.

Populär bland unga. Vid ån sitter Anna Wessberg, Anni Lahti, Jussi Saarni och Olga Rönkä och njuter av sommaren. Bild: Robert Seger

Wessberg berättar att de ofta kommer till ån på sommaren, men ingen av dem har någonsin fallit i vattnet eller sett någon annan göra det. Däremot har Rönkä fått följa med en annan typ av räddningsoperation.

– En gång när Anni och jag var här med Anni fanns det en man på den motsatta stranden som hade en back öl med sig. En ölburk föll i ån och mannen försökte tillsammans med två kompisar fiska upp den med en käpp i säkert en halv timme. De ropade till och med på en båt som åkte förbi för att få hjälp och båten vände faktiskt, men till slut fick de själva upp burken, berättar Rönkä.

Aura å har inte alltid varit lika populär som den är i dag, snarare tvärtom. Rauno Lahtinen, docent i kulturhistoria vid Åbo universitet, berättar att ån hade dåligt rykte bland stadsborna långt in på 1980-talet.

I sin doktorsavhandling från 2005 undersöker Lahtinen miljöattityder i Åbo, särskilt under åren 1890–1950. Aura ås historia är smutsig och illaluktande.

– När man ser på gamla fotografier från tiden kring islossningen kan man se att ån var en riktig soptipp. Man hade ju dumpat avfall i den hela vintern, säger Lahtinen.

Ett nytt Åbo. Rauno Lahtinen har forskat i Åbos utveckling på 1800- och 1900-talen. Enligt honom har staden genomgått stora förändringar sedan den första industrialiseringen. Bild: Robert Seger

– När man började utveckla Åbos kloaksystem 1895 konstaterade experter att man kan leda smutsvattnet rakt i ån eftersom den klarar av belastningen. Experterna hade naturligtvis fel.

Samtidigt byggde man fabriker på båda sidorna om ån och på 1910-talet fick Åbo sina första höghus med innetoaletter. Aura å blev en stinkande ränna mitt i den växande staden.

– På 1930-talet kunde det råda fullständig syrebrist i ån på sommaren. Döda fiskar flöt omkring mitt i staden och stank, säger Lahtinen.

Enligt Lahtinen har sommaren 1958 gått till historien som den mest illaluktande genom tiderna.

Samtidigt som Åboborna undvek den stinkande åns stränder var de från och med 1920-talet tvungna att dricka dess vatten. Grundvattnet räckte inte längre till och staden blev tvungen att sköta vattenförsörjningen genom att blanda grundvatten och åvatten. Det gjorde man ända fram till 2011.

Åstranden i dag är ju helt annorlunda än för 50 år sedan. Nu för tiden kommer det hela tiden nya restauranger som tävlar om turister och andra kunder

Efter årtionden av klagomål och motbjudande odörer fick Åbo sitt första vattenreningsverk 1966.

En ny lag som trätt i kraft fem år tidigare gjorde att staden inte längre kunde ignorera renandet av smutsvatten.

En modern stadsoas

Sakta men säkert började Aura å återhämta sig och utvecklas till den urbana oas den är i dag.

– Åstranden i dag är ju helt annorlunda än för 50 år sedan. Nu för tiden kommer det hela tiden nya restauranger som tävlar om turister och andra kunder, säger Rauno Lahtinen.

– I dag är åstranden det bästa området i Åbo.

Gammal fabrik. Humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi ligger på Aura ås östra strand. De gamla fabriksbyggnaderna blev universitetslokaler 2004. Bild: Robert Seger

Gamla fabriksbyggnader vid åstranden och den 112 år gamla stadsfärjan Föri påminner om industrialiseringens tidsålder men i övrigt har Aura å lämnat sitt smutsiga förflutna bakom sig. I stället för fabriker har man börjat bygga höghus med dyra bostäder bredvid ån. Särskilt Korpolaisbacken vid Aura ås mynning håller på att utvecklas till ett exklusivt bostadsområde.

Från kajen vid Korpolaisbackens fot har man fri utsikt till musei­fartygen Suomen Joutsen och Bore som ligger förtöjda vid den motsatta stranden. Bakom dem står Åbo slott som en väldig påminnelse om forna tider.

Fläkten från havet är frisk och tärnorna ovanför åmynningen svävar stilla i luften. Vassens sus försvinner i skramlet och rösterna från den närliggande byggplatsen. Det blåser ständigt nya vindar över Aura å.

Fläkten från havet är frisk och tärnorna ovanför åmynningen svävar stilla i luften. Bild: Robert Seger

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning