Dans över gränser är inget nytt fenomen

Den moderna danskonsten var inte en sluten cirkel heller för ett halvsekel sedan, vet Johanna Laakkonen.Bild: Leif Weckström

För knappt hundra år sedan, under tiden mellan första och andra världskriget, var en grupp finska, de facto finlandssvenska, dansare djupt involverade i den centraleuropeiska moderna dansens utveckling. Johanna Laakkonen har följt deras vägar.

Johanna Laakkonen, universitetslektor i teatervetenskap vid Helsingfors universitet, kunde med stöd av ett tvåårigt stipendium följa i några finländska danskonstnärers fotspår i de tyskspråkiga delarna av Europa. Deras arbete bevisar att internationalism och nätverk varit viktiga redan länge. Laakkonen har nu skrivit om den historiskt intressanta verksamheten i boken Tanssia yli rajojen. Modernin tanssin transnationaaliset verkostot (Dans över gränserna. Den moderna dansens transnationella nätverk).

Den välskrivna boken med digert dokumentärt material följer Mary Hougberg (1898-1964), Anssi Bergh (1900-1932), Marianne Pontan (1901-1973) och Irja Hagfors (1905-1988) som dansstuderande, som pedagoger och som utövande konstnärer och vidgar via dem perspektivet på den tidiga moderna dansen i Centraleuropa under mellankrigstiden.

Johanna Laakkonen har som forskare intresserat sig för 1920- och 30-talets tyska moderna dans redan tidigare och bland annat forskat i den finska danskonstnären och balettmästaren Sari Jankelows (1896-1972) verksamhet i Tyskland.

– I Finland finns det några artiklar om Maggie Gripenbergs banbrytande värv men inte så mycket om hennes elever, till vilka dessa fyra hörde, säger Laakkonen.

– Jag gick igenom tidningsmaterial och tidigare forskning och insåg snabbt att vi här har ett outforskat område. Jag insåg också att skolan i Hellerau nära Dresden, grundad av Emile Jaques-Dalcroze, var ledtråden till dessa fyra, eftersom de alla varit där, och jag beslöt mig därför att fokusera mig på den.

När det sedan visade sig att dansarkivet i Köln hade material om dessa finska dansare, startade Johanna Laakkonen sin forskning. Den förde henne senare till andra arkiv i Dresden, Wien och Schweiz. Mycket av materialet i arkiven har tyvärr gått förlorat i andra världskriget vilket försvårar forskningen. I Wien kom Johanna Lakkonen åt den mera kända Rosalia Chladeks arkiv. Chladek var på sin tid aktiv i Hellerau och kollega till de finska dansarna där.

Hougberg, Bergh och Pontan for till Hellerau för att studera men de blev också lärare där och dansare i Tanzgruppe Valeria Kratina, som var betydande på sin tid. Valeria Kratina var huvudlärare i Hellerau.

– Via hennes arkiv i Köln kom jag de finska dansarna på spåren, och via det öppnade sig hela Hellerauskolans värld efter första världskriget för mig och dessa kvinnors roll i den. De finska dansarna var givetvis marginella figurer i danshistorien men de jobbade med tidens främsta koreografer, berättar Laakkonen.

Hagfors kom till Hellerau något senare och jobbade vidare med kända koreografer som Harald Kreutzberg och Trudi Schoop. Hougberg och Bergh studerade även hos Rudolf von Laban och Hougberg hade kontakter till Kurt Jooss. De var båda två nyckelfigurer i Tanzgruppe Valeria Kratina, liksom Rosalia Chladek.

Kunskapslucka

Skolan i Hellerau är mest känd för Emile Jaques-Dalcroze och för arbetet före första världskriget medan skedena efter det är betydligt mindre kända, även i Tyskland. Johanna Laakkonen berättar att hon på en guidad tur i Festspielhaus i Dresden kunde förbluffa guiden och de andra deltagarna genom att berätta att skolan visserligen fortsatte och var väldigt känd och betydelsefull på sin tid.

– När man läser tysk danshistoria märker man att samma namn alltid återkommer – Jooss, Laban och så vidare. Det finns alltså en stark kanon på området. Valeria Kratina var verkligt betydande som koreograf och pedagog under sin tid i Hellerau fram till år 1930, men hon är väldigt illa känd i den tyska danshistoriska forskningen. Via arkiven insåg jag att detta är en för snäv bild som absolut borde korrigeras, säger Laakkonen.

Hon påpekar att Finland givetvis var i periferin och att det för den tidens dansare gällde att ta sig ut för att förstå vad som hände annorstädes och för att överbygga den estetiska klyftan mellan centrum och periferi. Att se andras arbete var viktigt men likaså att själv bli sedd.

– I detta perspektiv blir man en del av det internationella dansfältet och dess utveckling. Den moderna danskonsten var inte en sluten cirkel. Det är väsentligt att inse att gränser överskreds på väldigt många sätt när exempelvis repertoar, musik och teman rörde sig från ett sammanhang till ett annat. Gränsöverskridningen gällde landsgränser men även konstformer och olika genrer, säger Laakkonen.

– Via idén om transnationalism studerar jag dansen som ett fenomen som inte är bundet till nationella gränser. Den kan givetvis studeras ur ett nationellt perspektiv, men då skulle bilden bli för snäv. Det transnationella perspektivet är vidare och inkluderar verksamhet såväl på det nationella som på det internationella planet. De utesluter inte varandra utan korsbefruktar varandra och ger en bild av växelverkan.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00