Damer och herrar spelar fotboll i olika världar – nu rasar debatten om landslagsspelares löner i Sverige

Svenska landslagsstjärnan Nilla Fischer hör till de spelare som mest synligt tagit ställning för jämställdhet inom fotbollen. Bild: Stefan Jerrevång/Lehtikuva-TT

Damerna och herrarna spelar fotboll på olika marknader och därför är olika lön inte diskriminerande, slår svenska Diskrimineringsombudsmannen fast. Beslutet, som delvis är en följd av den diskriminering som damerna utsattes för då damfotbollen förbjöds för 50 år, får kriminologen, författaren, debattören och jämställdhetskämpen Nina Rung att se rött.

Samtidigt som bland annat England och Brasilien följt i Finlands, Norges och Islands fotspår och de nationella fotbollsförbunden betalar jämställda ersättningar till sina landslagsspelare pågår en märklig och eldfängd debatt om landslagsersättningarna i Sverige.

Diskussionen om jämställdhet, eller egentligen bristen på jämställdhet, inom fotbollen har pågått en längre tid i vårt västra grannland.

År 2017 hotade de framgångsrika svenska damlandslagsspelarna med att bojkotta Fotbollsgalan eftersom man inte lyckats komma överens om ett nytt avtal med förbundet. Bara några dagar innan galan löste sig situationen och parterna undertecknade ett nytt avtal.

Följande år ställde sig storstjärnan Nilla Fischer på scenen under galan och höll ett i dag klassiskt tal där hon lyfte fram skillnaderna mellan att vara en dam- och en herrspelare.

– Om jag stod här i dag som man, med den karriär jag haft, skulle jag aldrig mer behöva oroa mig ekonomiskt. Inte mina barn heller. Vi spelar för att vi älskar sporten, vi spelar för livet. Därför vill jag säga till er tjejer: Sluta aldrig att spela fotboll. Sluta aldrig att kämpa för jämställdhet, sade hon inför storpubliken.

Det fanns herrspelare som tog illa upp av kritiken då de ansåg att den var riktad mot dem.

I fjol anmäldes det svenska fotbollsförbundet för lönediskriminering till Diskrimineringsombudsmannen (DO) av Nina Rung, kriminolog och föreläsare, och Peter Rung, jämställdhetsstrateg och idrottsföreläsare.

Kriminologen, författaren, debattören och jämställdhetskämpen Nina Rung är chockad över svenska Diskrimineringsombudsmannens besked att lägre ersättning för kvinnor inte är diskriminering. Bild: Staffan Löwstedt/SvD-TT

– Förbundet ville inte berätta om ersättningarna i landslagen och inte heller damspelarna kände till om deras ersättningar i landslaget var lika stora som herrarnas. Vi anmälde förbundet till DO för att få siffrorna redovisade då vi utgick från att de inte var jämställda, säger den finskättade Rung till HBL.

För en dryg vecka sedan kom DO:s utlåtande i ärendet. Det svenska fotbollsförbundet friades.

Så här skriver nyhetsbyrån TT om DO:s beslut:

"DO har i sin tillsyn av spelarersättningarna för VM-spel i dam- respektive herrlandslagen inte funnit att Svenska fotbollförbundet överträtt diskrimineringsförbudet.

"Den valda ersättningsmodellen innebär att principen om lika lön för lika arbete oberoende av kön inte upprätthålls inom landslagsfotbollen. Detta är självklart otillfredsställande ur ett jämställdhetsperspektiv, men grunden för DO:s bedömning måste alltid vara diskrimineringslagen", säger diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg i ett pressmeddelande.

Det kanske mest anmärkningsvärda i DO:s uttalande är ändå den här delen:

Jag blev så arg att jag skakade då jag fick beslutet. Jag var uppriktigt i chock. Jag tänkte att det inte kan vara sant. Det är bland det märkligaste jag läst och då har jag jobbat med juridik i många år.

"DO konstaterar att skillnaderna i intäkterna mellan dam- och herrfotboll är så markanta att det rör sig om två helt skilda marknader och att landslagen därför inte befinner sig i en jämförbar situation. Beslutet innebär att fotbollförbundet inte har någon skyldighet att ändra ersättningsmodellen för landslagen."

– Jag blev så arg att jag skakade då jag fick beslutet. Jag var uppriktigt i chock. Jag tänkte att det inte kan vara sant. Det är bland det märkligaste jag läst och då har jag jobbat med juridik i många år, säger Rung.

Beslutet väcker diskussion

Det var många som nickade instämmande och konstaterade att ärendet nu är slutbehandlat och att förbundet fått rätt och att vi nu kan gå vidare med vetskapen att allt skötts på rätt sätt.

Men riktigt så enkelt är det inte.

DO:s dom är problematisk på många plan. Nina Rung kan inte förstå att DO tar ett beslut där man skriver att avtalen ger herrarna tio gånger högre ersättning än damerna men att de inte är diskriminerande på grund av att damer och herrar spelar på olika marknader.

– Om män fick tiofalt mer i lön än kvinnor på en arbetsplats skulle man se på prestationerna männen och kvinnorna gör och ta ställning till om de är lika. Inom fotbollen jämför man inte alls prestationer med träning, läger och matcher utan man bedömer marknaderna. Det är ett oförklarligt beslut, säger Rung.

Dessutom ser hon stora risker med DO:s beslut.

– Det här beslutet öppnar för att man kan göra samma sak inom andra branscher. Om man på en byggarbetsplats värderar män högre än kvinnor kan herrarna också få högre lön.

– Eller hur blir det om man konstaterar att människor med typiskt svenska namn är mera värda på arbetsmarknaden?

Vad är då diskriminering om olika lön för samma arbete inte är det?

Så här definierar DO diskriminering på sin egen sajt:

"En förenklad beskrivning av lagens definition av diskriminering är att någon missgynnas eller kränks. Missgynnandet eller kränkningen ska också ha samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder."

Marknaden styr, brukar det heta

Att hänvisa till marknaden då man vill försvara att idrotten inte är jämställd är väldigt vanligt.

Det blir liksom en god cirkel för herridrotten där det egna privilegiet skapar ytterligare privilegier. Samtidigt som det förstås blir en ond cirkel för damidrotten där den egna positionen inte kan förbättras eftersom den egna positionen är för svag.

Logiken brukar gå ungefär så här:

Det är marknaden som styr.

Marknaden fungerar på sina egna villkor.

Vi ska inte utmana eller påverka marknaden.

Herridrotten har större publik, får större utrymme i medierna, har större sponsorintäkter och genererar mera pengar. Då är det också klart att herridrotten ska gynnas av dessa pengar och belönas för att den uppnått en ledande ställning på marknaden.

Det blir liksom en god cirkel för herridrotten där det egna privilegiet skapar ytterligare privilegier. Samtidigt som det förstås blir en ond cirkel för damidrotten där den egna positionen inte kan förbättras eftersom den egna positionen är för svag.

Damerna måste först jobba för att uppnå samma position som herrarna: De måste nå en större publik och generera egna pengar. Först då har de en likvärdig plats på marknaden. Först då är de, enligt den här logiken, värda större resurser och synlighet.

"Marknaden" blir alltså den diskriminerande faktorn. Då kan till och med DO konstatera att ojämställdheten inte beror på förbundet utan på "marknaden". DO vill att damfotbollen ska skaffa sig en jämställd position på marknaden innan man kan tala om diskriminering.

Det DO och andra som hänvisar till "marknaden" glömmer att berätta är att den här "marknaden" uppkommit och upprätthållits genom just diskriminering.

För att förstå det riktigt problematiska med DO:s beslut att fria fotbollsförbundet med hänvisning till marknaden måste man se fotbollen ur ett historiskt perspektiv.

Den dystra engelska historien

Att män i alla tider styrt inom idrotten och att dessa män i alla tider prioriterat, lyft fram och belönat herridrotten är knappast någon större nyhet eller överraskning för någon. Herridrotten är och har alltid varit normen, det normala. Man talar om landslaget och damlandslaget, om fotboll och damfotboll och man hänvisar till problem som idrottsproblem och kvinnoidrottsproblem.

Män har skapat de strukturer inom idrotten som i dag gör att kvinnans euro inom de största bollsporterna är 1 cent.

Sports Intelligences studie visar att det 2017 fanns 137 021 professionella fotbollsspelare i världen men bara 1 287 av dem var kvinnor.

I fotbollen, där DO anser damer och herrar jobbar på olika marknader, kunde situationen vara rätt annorlunda i dag om inte män för cirka hundra år sedan valt att diskriminera kvinnor.

Sterling Company's Women's Football Team inför sin match mot Harrod's Women's Football Team 1917 då damfotbollen upplevde sin storhetstid i England. Sterling vann matchen med 8–2. Bild: Illustrated London News Ltd

Under första världskriget, medan männen var ute i fält och krigade och herrserien i fotboll var pausad, växte intresset för damfotbollen explosionsartat i fotbollens hemland England.

Precis som männen före dem var det kvinnorna som arbetade i fabrikerna som spelade fotboll. Det började med att de spelade under sina lunchpauser men snabbt insåg fabriksledarna potentialen i den fotboll de såg från sina fönster.

På juldagen 1917 möttes Dick, Kerr's Ladies och rivalfabriken Arundel Coulthard inför 10 000 åskådare på Preston North End's Deepdale stadium.

Tre år senare, på annandag jul 1920, spelade Dick, Kerr's Ladies mot St Helen's Ladies på Goodison Park. Uppskattningsvis 14 000 åskådare fick vända om vid biljettluckan till den slutsålda matchen som spelades inför 53 000 åskådare

1920 fanns det 150 damlag i fotbollens England och den första damlandslagsmatchen mellan England och Frankrike spelades samma år.

1921 nådde damfotbollens popularitet sin kulmen i England. Den 180 centimeter långa, öppet homosexuella och kedjerökande Lily Parr var en storstjärna som inledde sin karriär i damlaget som 14-åring och som sköt närmare 1 000 mål för Dick, Kerr's Ladies. Hon var en av tusentals registrerade spelare som bidrog till att damfotbollens popularitet växte samtidigt som kvinnans ställning i samhället sakta förbättrades i och med att kvinnorna fått rösträtt i England.

Men 1921 slutade i katastrof för damfotbollen.

Det framgångsrika brittiska damlaget Dick, Kerr's Ladies hade för avsikt att turnera i Kanada och USA under år 1922, men stötte på många praktiska problem. Laget lyckades slutligen genomföra nio matcher i USA – bilden är från matchen som spelades mot J & P Coats Football Club i Pawtucket, Rhode Island söder om Boston. Bild: Wikimedia commons

Det engelska fotbollsförbundet FA hade inför kriget enbart fokuserat på att jobba för och utveckla herrfotbollen. Under kriget, då herrligan inte spelades, växte damfotbollen och efter krigsslutet började röster inom förbundet och fotbollen höjas för att intresset för damerna kunde vara skadligt för herrfotbollen.

Förbundets lösning var att den 5 december 1921 besluta att förbjuda damer att spela fotboll på sina planer. Förbundet förbjöd samtidigt sina medlemmar att agera domare i dammatcher.

Kvinnor förbjöds inte att spela fotboll, man bara flyttade bort dem från rampljuset och från arenorna med publik. I praktiken dödade förbundet damfotbollen med sitt beslut.

Förbundet förklarade beslutet med att fotboll var "rätt opassande för kvinnor och att kvinnor därför inte ska uppmuntras att spela fotboll". Flera läkare skrev under att fotbollen är en stor hälsorisk för kvinnor och kvinnokroppen.

Förbundet förklarade också sitt beslut med att en för liten del av intäkterna från damfotbollsmatcherna går till välgörande ändamål. Motsvarande krav för att herrmatcher skulle generera pengar för välgörenhet fanns inte.

Spelarna kritiserade beslutet och sade att det handlade om "rent sexistiska fördomar" och att förbundet "var hundra år efter sin tid".

Femtio års försprång är nästintill omöjligt att jobba in, speciellt som förbunden letts av män med minimalt intresse för damfotboll och damidrott.

Men förbundet vek sig inte. Det var inte förrän 1971, efter att det europeiska fotbollförbundet Uefa satt press på det engelska förbundet, som förbundet upphävde förbudet. Men efter en paus på 50 år fanns inget av intresset för damfotbollen kvar.

Femtio års försprång är nästintill omöjligt att jobba in, speciellt som förbunden letts av män med minimalt intresse för damfotboll och damidrott.

År 2008 publicerade det engelska förbundet en ursäkt för att man förbjudit damernas fotboll. Men skadan var redan skedd.

50 år efter i utvecklingen

Varför är den engelska fotbollens historia relevant i det svenska fallet med DO, det svenska förbundet och de ojämställda landslagsersättningarna?

För att det visar hur "marknaden" i England, som länge var fotbollens självklara stormakt i Europa, skapades. Det som skedde i England har givetvis påverkat fotbollens utveckling internationellt – också i Sverige.

Dessutom finns det rätt intressanta siffror som visar vad 50 års försprång kan betyda i dagens fotboll.

Medan spelare i den engelska herrligan har en medellön på 3,5 miljoner euro per säsong är damspelarnas medellön drygt 30 000 euro per säsong.

Då den danska superstjärnan Pernille Harder flyttade från tyska storklubben Wolfsburg till Londonklubben Chelsea betalade den engelska klubben en transfersumma på 330 000 euro för henne. Det är nytt rekord för en damspelare.

För drygt 50 år sedan, år 1967, sattes ett nytt rekord för transfersumma i herrfotbollen då danska Harald Nielsen flyttade från Bologna till Inter. Kan ni gissa vad summan var? 330 000 euro.

Med andra ord är försprånget på 50 år fortfarande aktuellt i dagens fotboll.

Det här är alltså de två skilda marknaderna fotbollens män skapat. Det är de två skilda marknaderna som ligger som grund för DO:s beslut att det inte är diskriminering att betala kvinnor lägre ersättning än man betalar män.

Nina Rung som anmälde det svenska förbundet för diskriminering, får sista ordet:

– Det här visar de flickor som älskar fotboll vad de har för framtid. Signalen man sänder är klar: I en familj där en dotter och en son växer upp och spelar fotboll ser flickan snabbt att hon inte kan livnära sig på fotbollen och att hennes fotboll är tio gånger mindre värd än broderns fotboll. Bara för att hon är tjej, säger Rung.

Det måste ske en förändring i Sverige. Då mindre jämställda länder än Sverige – som till exempel Brasilien – betalar jämställda landslagsersättningar, kan vi inte i Sverige låta bli att göra det.

Men diskriminering är det alltså inte frågan om enligt DO.

– Fotbollen får statligt stöd och vi har en feministisk regering med en uttalad jämställd och feministisk politik. Då ska det här inte vara möjligt. Vi kommer att sätta press på politiker och sponsorer. Dessutom hör det svenska fotbollförbundet till Riksidrottsförbundet (RF) som jobbar för jämställdhet inom idrotten. Det betyder att fotbollen går mot sina egna värderingar då man inte betalar lika ersättningar, säger Rung.

Hon är ändå säker på att DO-beslutet inte är dödsstöten utan bara något som bromsar upp damspelarnas rätt till jämställd ersättning.

– Det måste ske en förändring i Sverige. Då mindre jämställda länder än Sverige – som till exempel Brasilien – betalar jämställda landslagsersättningar, kan vi inte i Sverige låta bli att göra det. Inom något år sker också förändringen här. Det skulle gå emot hela vår självbild annars, när alla andra nordiska länder betalar jämställt, säger Rung.

Sedan avslutar hon med att skicka en passning till de beslutande inom fotbollen:

– Det verkar numera finnas en vilja bland herrlandslagsspelarna att bidra, men en ovilja hos förbundet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning