Dags för 2020-talets militärblock

Bild: Flickr – U.S. Army/Javon Spence

Nu behöver vi veta vad som är vårt militära ansvar för vår åldrande halvö – Europa.

Med ett stort ölstop i handen och redan med några rosor på kind höll Tysklands förbundskansler Angela Merkel det som fick namnet Bierzelt-Rede – öltältstalet i München.

I tysk politisk historia har inte allt som sagts i just ölhus i den staden blivit så bra; det här som en diskret fotnot om den så kallade naziepoken. Men det som Merkel sade nu år 2017 betecknas ändå som en händelse som vänder blad i europeisk politik.

USA:s president Donald Trump hade precis åkt hem från G7-mötet i Europa, ensam och virtuellt utbuad av det som väl då måste kallas G6. Och Merkel sade att Europa nu måste lära sig att stå på egen botten och inte i alla lägen längre lita på USA.

Det är ett tungt uttalande av Merkel, som den forna DDR-oppositionella som sedan det socialistiska östblocket föll har varit en svuren atlanticist och litat på västblocken, på USA och Nato.

Europa har på kort tid tagit konsekvenserna av att Storbritannien lämnar unionen och att USA:s nye president Donald Trump har signalerat att Europas sak inte är Amerikas som förut.

I november antog EU-parlamentet en resolution om att öka anslagen för försvarsforskning och talar nu också öppet om en europeisk försvarsunion som komplement till Nato, ett "militärt Schengen".-

Det är minsann en rask framryckning att vi skissar ett militärblock för 2020-talet inom samma yttre Europagränser där vi hittills inte ens har kunnat enas om en gemensam gränsbevakning.

EU frångår snabbt de 27 staternas homogeniserade konsensusunion; medlemsstaterna ska nu få delta på olika nivå som de vill. En försvarskärna där Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien tänker sig kunna vara framtidens innersta allians i Europa utkristalliserar sig – redan sammanknutna av gemensam militärindustri.

Svallvågen av det här verkar inte helt ha nått Finland. Riksdagsdebatten i torsdags om vår Europapolitik tycktes fortfarande mest handla om det gamla käbblet om "Bryssel". Den nyblivna Europaministern Sampo Terho (Sannf) fick sig med bastukvasten rejält för att han tycktes ha svårt att skilja ministerbåset från de valmöten där han just nu står på borden för att bli Sannfinländarnas nya ordförande.

Riksdagen verkar klent orienterad om att anden är ute ur flaskan i det övriga Europa när det gäller ett alleuropeiskt försvar. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) som har verkat milt entusiastisk till militärsamarbete med Sverige var i riksdagen rejält skeptisk till någon gemensam Europaarmé.

President Sauli Niinistö, småningom också kandidat för nästa period, har redan rivit ner taket med toppsiffror i opinionsundersökningarna. Det är närmast klart att han fortsätter som president i landet fram till 2024.

Niinistö har envist hållit fram möjligheterna till också andra försvarslösningar i Europa än en blind tro på Nato. Nu kan den plötsliga vändningen kring ett alleuropeiskt försvar ha blivit ett "vad var det jag sa" som kan bära Sauli Niinistö långt bland Europas statsledare.

Att Frankrike valde Emmanuel Macron till president har också sin betydelse. Den klassiskt bildade finansmannen som förälskade sig i sin teaterlärare har plötsligt visat sig stå också för andra element av mera "hård makt" – som just idén om ett gemensamt europeiskt försvar.

Det är mycket riktigt dags att tänka över vilket militärt ansvar vi har för vår kontinent. För mindre än 30 år sedan hade vi brutala krig på Balkan. Och ärligt talat kan vi inte föreställa oss hur vi på egen hand hade rett upp dem om inte genom ett robust och USA-dominerat Nato som då reagerade.

Europa som består av digital välfärd för dästa människor, av vindkraftverk och gamla slott är en demografiskt åldrande kontinent. Och vi har delegerat mycket av vår säkerhetspolitik till en väktarfirma som kallas USA och som inte längre verkar vilja lämna anbud. Nu måste vi kunna svara på hur vi tänker bevara vår stora halvö i världen.

På sista raden noterar vi att pacifismen som idé i Europa är lika mycket ur mode som galoscher för herrar. Ett ideellt gräsrotsarbete för icke-våld och praktisk fred är närmast utdött som genre, och en ikon som Mahatma Gandhi är mer eller mindre, med den elake Winston Churchills ord, "en halvnaken fakir" ur det förflutna.

Jan-Erik Andelin Reporter, jobbar i HBL:s Nordenteam

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning