Dags att sluta leta efter dolda budskap i litteraturen

Bild: Cata Portin

Genom att fokusera och beskriva texter som de är – och inte alltid tala om det djupa och det dolda – lär vi oss också att beskriva världen som den är, skriver litteraturvetaren Claus Elholm Andersen.

Varje år i januari arrangerar Modern Language Association, MLA, en konferens, världens största för litteratörer och litteraturforskare. I år ägde den rum i New York, där 5 500 deltagare samlades för att få en inblick i vad som sker inom litteraturvetenskapen just nu.

Officiellt var årets tema "States of Insecurities", som inofficiellt blev en mängd frågor kring litteraturforskningen i president Trumps tidsålder. Hur skall litteraturforskningen förhålla sig till den osäkerhet många upplever på grund av Trump? Skall man fortsätta forska som om inget hänt, med det man hela tiden varit inriktad på? Eller ska man gå radikalt nya vägar?

För den som inte dagligen sysslar med litteratur kan sådana frågor te sig likgiltiga eller världsfrämmande. Men litteraturteoretiska frågor är viktiga, eftersom att tänka på litteratur är att tänka teoretiskt. Det handlar om vad som är litteratur och vad som inte är det – och vad som är viktigt för att man ska förstå litteratur. Betyder författarens kön eller klasstillhörighet något när vi skall förstå en roman? Än hans eller hennes barndom? Och spelar det någon roll om jag identifierar mig med huvudpersonen eller inte?

Litteraturforskarens arbete är att diskutera de här frågorna och försöka svara på dem. Svaren avgör hur studerande kommer att förhålla sig till litteratur livet ut, och de får inflytande på hur de kommer att undervisa, kommunicera och tala om litteratur och om världen som sådan.

Under de senaste årtiondena har de litteraturteoretiska vindarna blåst i politisk riktning, texter läses som om de härbärgerade en "dold" dagordning, en ideologi som ofta handlar om klass, ras, kön eller sexualitet, och som det är forskningens uppgift att lyfta fram i ljuset. Det är en tankegång som har sitt ursprung i fransk filosofi, specifikt i Michel Foucaults tänkande, men också den amerikanska litteraturforskaren Frederic Jameson har haft ett kolossalt inflytande på hur forskningen i dag domineras av en politisk agenda.

Problemet, hävdar Joseph North i boken Literary Criticism. A Concise Political History som utkom i början av 2017, är emellertid att samtidigt som litteraturvetenskapen blev politiskt orienterad blev den mera vetenskaplig och akademiserad. Så ja, forskningen blev kanske nog så politisk, men den förlorade allt inflytande på det omgivande samhället genom att den gömde sig bakom universitetens höga murar, i långa fackartiklar och i ett språk som var obegripligt för en allmän läsekrets.

Joseph North, som kommer från Australien, är en ung, framåtstormande professor i litteraturvetenskap vid Yale – och han befinner sig långt ute på vänsterkanten. Hans bok blev ett av de mest omtalade litteraturteoretiska verken under förra året, och den blev också grundligt dissekerad under MLA-konferensen. Ja, en av de mest väst välbesökta sessionerna var en lång diskussion som uteslutande ägnades hans bok.

I sin historiska genomgång av litteraturvetenskapen under det tjugonde århundradet visar North att den politisering vi nu ser de facto är en produkt av den nyliberalism och högervridning som den borde bekämpa. Därför, hävdar han, måste det politiska hittas någon annanstans. Den finns i den traditionella litteraturkritiken och forskningen: i estetiken, i närläsningen, i textförståelsen.

Joseph Norths fina lilla bok springer naturligtvis inte ur intet, den är en del av den tendens där allt fler vänsterorienterade litteraturteoretiker börjar ställa frågor om vart litteraturforskningen är på väg. En av dem är Rita Felski, som i boken The Limits of Critique går så långt att hon hävdar att stora delar av högerns misstänkliggörande av det etablerade – med konspirationsteorier, klimatförnekelse med mera – har sin upprinnelse just i tankegångarna om en dold agenda, om att de finns något som måste dras ut i ljuset.

PÅ MLA-konferensen i New York gavs inga svar. Men frågorna var många. Och de vittnar om att litteraturforskningen är i kris. Men de vittnar också om att en möjlig utväg kunde vara ett slags "back to basics", så att litteraturforskningen igen kunde bli relevant också för andra än dem som sitter innanför universitetens murar.

Genom att fokusera och beskriva texter som de är – och inte alltid tala om det djupa och det dolda – lär vi oss nämligen också att beskriva världen som den är. Och en sannfärdig beskrivning av världen, och av sakernas verkliga tillstånd, är det första steget i allt motstånd mot president Trump och högerpopulismen.

Claus Elholm Andersen

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning