Dags att lätta på vår stränga uppfostran av konsertpubliken?

Bild: Linda Tallroth-Paananen

"Det återstår ännu en del publikarbete innan vi igen har 'klassiska' konsertsammanhang där känslomässig spontanitet och delaktighet kanske till och med välkomnas."

En gång skulle jag recensera en julkonsert med klassisk musik i grannstaden. Jag blev tvungen att ta barnen med och eftersom det var före smarttelefonernas tid så bunkrade vi upp med ritböcker och pennor. Det var nog inte faderskapets ljusaste stund när färgpennorna ljudligt föll ut på kyrkgolvet, men efter konserten klappade en representant för orkestern mig på axeln och sa: "Nog har du så väluppfostrade barn".

Lika starkt minns jag hur omständligt det var när min äldsta dotter, som brukade dirigera som Anna-Maria Helsing framför stereon där hemma, skulle få uppleva henne live eller när vi skulle se en familjebekant uppträda på en unga solisters konsert. Samma cirkus: ritböcker, pennor, hyschande och snäsande. Man ska vara tyst på konsert.

Dessa över 10 år gamla minnen aktualiserades tack vare Kajsa Dahlbäcks kolumn i HBL (21.11.2018) om att välkomna också de unga in i "de fina salongerna".

Texten är angelägen och jag tror att vi har kommit en bit på vägen med exempelvis de barnmusikkonserter, barnoperor och teaterupplevelser som i dag erbjuds skolor, daghem och familjer. Detta är bara några exempel på innehåll och former som är anpassade för specifika åldersgrupper. Vackert så. Det jag däremot saknar helt generellt är en diskussion med fokus på publikbeteende. Kontrasten mellan barnkonserters inkluderande och avslappnande grepp och den självbehärskande norm som vanligtvis råder i konsertsalarna är stor.

För två veckor sedan hade jag och min sexåring – hon är förstås också väluppfostrad – möjlighet att bli en del av John Cages verk 4'33 på Ruskfestivalen i Jakobstad. Hon väntade speciellt på ifall orkestern skulle kunna vara tyst. Ja, det var nästan knäpptyst i Schaumansalen. Vilken väluppfostrad publik, den var "tämjd till tystnad" för att låna ett uttryck av etnologen Mats Hellspong. Uttrycket hänvisar till den process som på 1800-talet resulterade i att en del kultur blev Konst och att publikbeteende gick mot tyst samvaro, samtidigt som spontana kommentarer ersattes av experternas fostrande kommentarer (kritik) i dagspressen. Häri ligger grunden för dagens verkcentrerade diskussion som äger rum på bekostnad av det spontana och sociala.

Ingen skugga ska falla på just Ruskfestivalen utan jag frågar mig helt generellt hurdan konsertkultur vi odlar samt hurdant socialt rum konsertsalen är ur ett publikperspektiv. Gratis inträde för unga och satsningar som till exempel "Konsttestarna" fyller en viktig funktion, liksom musikerbesök i daghem och skolor. Men vad händer om den unge plötsligt självmant eller på förälderns initiativ får möjlighet att gå på konsert? Är det enda hen hör ett exkluderande hyssjande? Ve och fasa om man skulle börja sjunga med eller visa uppskattning efter ett välutfört solo som på opera eller jazzkonserter.

Vad jag saknar är konsertsammanhang utan prefixet "barn" där man kunde dela en musikupplevelse med samma låga tröskel som när man går på fotbollsmatch med familjen. Att tillsammans och som en del av vardagen få uppleva konst och de känslor den väcker är meningsfullt. Det återstår ännu en del publikarbete innan vi igen har "klassiska" konsertsammanhang där känslomässig spontanitet och delaktighet kanske till och med välkomnas.

Kaj Ahlsved

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08