Dags att gå till storms mot åldersrasismen?

Bild: Wilfred Hildonen

Oavsett vår numeriska ålder är vi alla individer och vår kompetens, våra ambitioner och personlighet styrs av helt andra faktorer.

I Norden, mera än i någon annan del av världen, tenderar vi att kategorisera människor efter ålder. Oavsett vad som avhandlas i tidningar, tv, sociala medier – sport, kultur och affärer – finns det utsatt hur gammal personen som uttalar sig är. Mottagaren av informationen styrs då med automatik till personens ålder och genom detta föds ett "bias". Detta drabbar alla, såväl kvinnor som män. Unga, medelålders och äldre. Människor som bott här i generationer eller nyinflyttade.

Denna bias är inte bara missvisande och i många fall direkt kränkande utan drabbar också de grupper som i dag ännu är underrepresenterade i näringslivet, politiken och den akademiska världen ännu hårdare. De som redan i dag är mindre jämställda blir alltså ännu mera diskriminerade med denna "åldersstämpel" som inte på något sätt tar hänsyn till kompetens, konkreta erfarenheter, språkkunskaper, intressen etcetera. Ålder styr urvalet mer än något annat som ofta är betydligt mera relevant. Kvinnor och människor med invandrarbakgrund drabbas ännu mera.

Åldersklassificering hade viss betydelse före industrialismen då man levde betydligt kortare och ofta utförde kroppsarbete. I dagens digitaliserade och hälsomedvetna nordiska samhällen lever vi längre än någonsin. Antalet hundraåringar har ökat explosionsartat och minst var fjärde barn som föds i dag kommer att bli över hundra år. Det finns prognoser om att hälften av våra barnbarn kommer att nå ett sekel. Detta medan snittåldern för pensionering i Norden är 62 år medan vi lever i medeltal till 84 års ålder. Detta drabbar alla sektorer, privat som offentlig.

Vi måste omedelbart självreglera, eller rentav lagstifta mot denna diskriminering och kategorisering av människor.

Diskriminering och kategorisering är djupt oetiskt, orättvist och drabbar redan mera utsatta grupper av människor ännu hårdare. Oavsett vår numeriska ålder är vi alla individer och vår kompetens, våra ambitioner och personlighet styrs av helt andra faktorer. Dessutom finns det många vetenskapliga studier som pekar på vikten av fysisk och mental ålder som ofta skiljer sig stort från den numeriska åldern. Vi kan bli yngre när vi blir äldre.

Vi har inte råd att fortsätta så här. Åldersfixeringen utesluter stora grupper av äldre och erfarna människor från arbete. Den drabbar också unga människor som inte nått "rätt ålder" för ett visst arbete, trots att dessa samlat på sig kompetens och intresse som kan göra dem ännu mera kvalificerade för ett specifikt jobb än en äldre person. Detta är slöseri av mänskliga resurser i högsta grad. Redan i dag räcker inte våra pensioner till.

Med artificiell intelligens som ett faktum, där algoritmer och robotar får en allt större del i vårt vardags- och arbetsliv, är det ännu mera viktigt att vi tar till vara våra mänskliga egenskaper. Det är inte en siffra som representerar vår ålder som är det viktigaste utan vår känsla för mänsklighet, empati, historia och perspektiv. Enligt Harvard University kommer humanioras betydelse att öka explosionsartat, medan många av de rent tekniska eller fysiska arbetsuppgifterna kommer att digitaliseras och nästan helt försvinna.

Näringslivet och mediebranschen kan börja med att visa gott exempel genom enkla metoder. Publicera inte ålder vare sig i artiklar och intervjuer eller på människors meritförteckningar. Vi har alla förutfattade meningar. Ålder är oväsentligt och individuellt.

Förutom den på många sätt viktiga #metoo-rörelsen är det kanske också är dags för en #noage-våg?

Eirik Winter Stockholm, Sverige

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning