Minnesstund i Dragsvik – dags att bryta tystnaden om inbördeskriget

Det var både stämningsfullt och högtidligt då omkring 3 500 personer samlades vid de röda fångarnas minnesmärke i Dragsvik på lördagen. Folk från hela landet hade kommit till Ekenäs för att hedra dem som miste livet där efter inbördeskriget, men också för att lära sig mer om den tid man så länge inte fick säga ett ord om.

Sorlet i folkmassan tystnade så fort musikkåren från arbetarföreningen i Riihimäki började spela. Stämningen var vacker snarare än sorglig. Trots den stora folkmängden rådde ett otroligt lugn över hela evenemanget.

Avsikten med minnesevenemanget "Vägen till Ekenäs" var att såväl minnas och hedra krigsoffren, som att sprida kunskap om krigstiden åt folket i dag. Det förverkligade arrangören Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs, med ett minnestillfälle samt ett seminarium.

Historikern och författaren Sture Lindholm har alltid varit intresserad av fånglägret som fanns i Dragsvik och förstår inte varför det så länge fick råda en total tystnad om tiden kring inbördeskriget.

– Som historiker tycker jag att det inte finns någon tid man inte borde tala om. Jag har själv alltid varit nyfiken på vad som egentligen hände här och bestämde mig för att ta reda på det, säger Lindholm.

Lindholm kom i fjol ut med boken Fånglägerhelvetet Dragsvik och deltog i seminariet för att sprida sin kunskap vidare.

– Eftersom det så länge var förbjudet att tala om kriget, finns det än i dag många som inte vet så mycket om krigstiden. Dessutom har jag också stött på mycket osanningar där ute, säger Lindholm.

Lindholm menar att det nu är hög tid att börja tala om kriget och att samtidigt korrigera de felaktiga uppgifter som finns.

Omkring 3 500 personer hade samlats i Dragsvik för att minnas de röda fångarnas hårda öde. Riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta, ordförande för Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs, höll i trådarna. Här är hon tillsammans med en Ulf Heimberg, vice ordförande i Raseborgs stadsfullmäktige. Bild: Lina Enlund

Människans värde ingen självklarhet

För minnestalet stod ärkebiskop Kari Mäkinen. Det känslofyllda och tankeväckande tal Mäkinen framförde, fick både en och annan i publiken att fälla en tår.

Mäkinen poängterade vikten av att det slutligen börjat anses okej att diskutera den känsliga tiden kring kriget.

– Allt värde som en människa bör ha, togs ifrån fångarna här. De hamnade utanför historien, samhället och mänskligheten. Genom minnesmärket och minnesevenemanget gör vi dem till en del av historien igen. Vi ger dem ett värde.

Mäkinen poängterade att det på grund av den långa tiden av tystnad, än i dag finns mycket som fortfarande inte berättats högt.

– Det finns så många berättelser att berätta. Bördan från det förflutna blir inte lättare av att glömmas och tystas, utan av att minnas och berättas.

Mäkinen konstaterade slutligen att både minnesmärket och evenemanget kunde ses som en lärdom åt dagens finländare, en lärdom om att människans värde aldrig kan ses som en självklarhet.

Ärkebiskop Kari Mäkinen bidrog med ett väldigt tankeväckande minnestal. Bild: Lina Enlund

Att våga prata underlättar

Samstämmighet rådde också bland besökarna på evenemanget. Det är nu dags att våga tala om krigstiden och lära oss av den, även om det ibland gör ont att säga en del saker högt.

Borgåsällskapet Anita Spring, Torsten Spring, Olli Ojala och Seppo Pursiainen hör alla till dem som växt upp under en tid då kriget inte nämndes.

– Det stod inget om det i skolböckerna och aldrig någonsin talades det om det hemma hos oss heller, berättar Torsten Spring.

– Man förstod ju heller inte att fråga något eftersom det aldrig hade pratats om det, tillägger Anita Spring.

Seppo Pursiainen, Olli Ojala, Torsten Spring och Anita Spring minns väl hur tyst det var om kriget i deras ungdom. Bild: Lina Enlund

Sällskapet deltog, liksom president Tarja Halonen med maken Pentti Arajärvi, i evenemanget för att minnas och hedra dem som dog på fånglägret och därtill lära sig mera.

Halonen håller med om att inbördeskriget bör diskuteras, behandlas och under inga omständigheter glömmas bort.

Hon berättar att hon själv deltog i ett liknande evenemang som ordnades på samma plats för tio år sedan. Då var stämningen inte alls så öppen som nu.

– Jag är glad att se att atmosfären här i dag är så mycket ljusare och bättre, säger Halonen.

Minnesmärket i Dragsvik Bild: Lina Enlund

Fakta

Kriget 1918

Från 27 januari till 15 maj.

Röda sidan 100 000 man, av vilka 70 000 deltar i striderna plus några tusen ryska soldater. 3 400 röda stupar plus 600 ryssar.

Vita sidan 70 000 man plus tysk förstärkning med 14 000 man och cirka 1 000 svenska frivilliga. 3 100 vita stupar plus 300 tyskar.

1 700 vita dör i röd terror före och under kriget.

10 000 röda avrättas under och efter kriget.

80 000 röda hamnar på fångläger, 15 000 av dem dör av svält och sjudomar.

Omkring 10 000 röda placeras i de tidigare ryska kasernerna i Dragsvik. Drygt 3 000 av dem avled inom ett par månader.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33