Dagens utmaning: Tala om inbördeskriget

Inbördeskriget väcker fortfarande hundra år efter striderna stundvis starka känslor. Men i dag finns utrymme för en verklig försoning. Det som krävs är att bägge parter får komma till tals och att de lyssnar på varandra. Sture Lindholm som forskat mycket kring inbördeskriget ställer sitt hopp till den unga generationen – att den ska kunna se objektivt på kriget.

Rödgardister ur första plutonen, andra kompaniet samlade till ett gruppfoto. Bilden är tagen i mars 1918, kryssen som ritats in markerar sannolikt att personerna i fråga dött under eller efter kriget. Bild: Kansan Arkisto

Sanningen är varken röd eller vit; den är mänsklig och därför oftast smärtsam. Det har författaren Väinö Linna konstaterat.

Tudelningen och skuldbeläggandet genomsyrade det finländska samhället i årtionden efter inbördeskriget.

– Ännu på 1960-talet kunde den som ryckte in för militärtjänst bli tillfrågad om på vilken sida hans släkt stod under kriget, säger Ulla-Maija Peltonen, docent i folkloristik och forskare vid Finska Litteratursällskapet.

Peltonen har i sitt arbete bland annat undersökt hur finländare beskrivit och bearbetat sina erfarenheter av kriget och dess följder. Hennes intresse har varit de vanliga människornas minnen.

Hon säger att det inte minst var de rödas änkor och barn som blev föremål för skuld- och skambeläggandet. De blev länge utsatta för diskriminering och illvillig behandling. Men även bland de vita fanns svåra sår av skam och skuldkänslor.

De tuffa åren efter kriget bidrog till en tystnadens kultur.

Försoningens tid är nu

Synen på inbördeskriget har skiftat genom årtiondena. I dag befinner vi oss i en situation där kriget känns som en del av vår nations gemensamma historia. Det skapar utrymme för en försonande diskussion, säger Peltonen.

Och just diskussion är det som behövs.

– Det har genom åren forskats en massa om inbördeskriget och dess följder. Och inom konsten har ämnet behandlats länge. Men det som saknats är en bred och allmän offentlig diskussion som alla kan delta i på lika villkor, säger Ulla-Maija Peltonen.

Ulla-Maija Peltonen säger att Långa bron i centrala Helsingfors ännu för många huvudstadsbor står som en symbol för inbördeskrigets splittring i röda och vita. Bild: Ari Sundberg/SPT

Peltonen säger att denna diskussion bör ske utifrån objektiv forskning och med hänsyn och respekt till allas berättelse om kriget.

– Det är viktigt att man ser det förflutna rakt i ögonen och med ett öppet sinne. Det öppnar upp för en förståelse för händelserna. I dag har vi en helt annan möjlighet att se på saken på det sättet än tidigare.

Det är förståelsen som är vägen till en försoning, säger Peltonen. Därför är det farligt då någon med ideologiska förtecken börjar göra politik av kriget.

– Det finns alltid en risk för tudelning i ett samhälle. Därför är det en varningssignal då någon börjar exkludera vissa grupper ur samhällsgemenskapen.

Peltonen säger att en stor bidragande orsak till inbördeskriget var den samhälleliga ojämlikheten. Därför är det viktigt att gripa tag i missförhållanden som kan utesluta delar av befolkningen.

– Det är viktigt att man blir medveten om sin egen och sitt lands historia. Det bidrar till att skapa en samhörighet.

Alla måste vara delaktiga

Historieläraren och författaren Sture Lindholm har i snart 20 år intresserat sig för inbördeskriget, inte minst ur ett västnyländskt perspektiv. Hösten 2017 utkom hans femte bok som behandlar året 1918, Fånglägerhelvetet Dragsvik.

– Det finns kretsar där man inte vill prata om händelserna, där smärtpunkterna ännu är ömma, säger Lindholm.

I synnerhet åren efter kriget har varit något man ogärna talat om. De som har berättat har oftast haft koppling till krigets röda sida. Den vita sidan har tigit eller hållit fast vid en lite ensidig syn på händelserna.

Men Lindholm säger att han ser tecken på att en försoningsprocess pågår.

– Då min första bok om kriget kom ut och jag deltog i samtal om boken verkade det som att den vita och röda sidan för första gången i Västnyland kunde samlas till en och samma tillställning. Det hände att äldre herrar i bakre raden fällde några tårar.

Minnesmärket över de röda som dog i fånglägret i Dragsvik ligger bara ett stenkast från Nylands brigad och var länge något av en bortglömd plats, säger Sture Lindholm som specialiserat sig på inbördeskrigets händelser i Västnyland. Bild: Ari Sundberg/SPT

Lindholm tror att det behövs en diskussion om kriget även om den kan bli svår.

– I de kretsar där man upprätthållit minnet av kriget håller man fast vid sin version. Där är man mindre benägen att godkänna att det även finns en annan sanning.

– Men en full försoning förutsätter att alla får komma till tals och blir hörda, säger Lindholm.

– Sedan uppstår frågan hur minnet av kriget används. Om man kan erkänna andras och egna missdåd så kan man gå vidare. Men börjar man använda kriget som ett slagträ så ser framtiden dyster ut.

Lindholm säger att det viktiga i år vore att alla evenemang som arrangeras för att uppmärksamma minnesåret skapas så att såväl de röda som de vita får synas och komma till tals.

– Om så inte sker så kan man fråga sig om viljan till försoning bara finns på ytan.

Lindholm sätter sin tilltro till de unga.

– Jag tror de är benägna att se på kriget objektivt. Det är de äldre generationerna som bär föräldragenerationernas trauman.

Ta reda på fakta

Professorn i historia, Nils Erik Villstrand, säger att en försoningsprocess pågått redan länge och att den varit framgångsrik. Han tycker att man inte längre kan tala om att det finns ett varigt sår efter kriget, utan snarare ett påminnande ärr. Det är detta ärr som ibland blir irriterat.

Nils Erik Villstrand uppmanar gemene man att ta del av den omfattande forskning som finns om inbördeskriget och dess efterdyningar. Bild: Ari Sundberg/SPT

– Som forskare ser jag att mycket sagts om kriget, om dess orsaker och följder. Därför skulle det vara klädsamt och viktigt att folk sätter sig in i vad som finns i form av gedigen kunskap innan man uttalar sig.

Villstrand säger att det inte behövs någon sanningskommission om 1918, något som Jörn Donner efterlyste i Hufvudstadsbladet den 23 januari.

– Den har vi ju redan haft i form av projektet Undersökningen om krigsdöda 1914-22.

Det som däremot behövs är en dialog där man skapar förståelse för den andra sidan. Det är i den dialogen som vägen till försoning finns.

– Det är farligt när man förlorar förmågan att sätta sig in i hur den andra tänker och resonerar. Vi har en tradition av dialog, förståelse och kompromiss mellan styrande och styrda som kan sägas gå så långt tillbaka i tiden som till 1400-talet. Men just då, i början av 1900-talet, fungerade inte den dialogen av olika orsaker.

Villstrand tycker att historia inte är något man ska glömma. Däremot är det viktigt att man lägger saker och ting bakom sig.

– Sedan kan jag tycka att det finns mycket i vår historia som skulle kräva mer bearbetning än vad inbördeskriget kräver. Den intoleranta äktfinskheten, inte minst.

Fakta

Kriget 1918

Från 27 januari till 15 maj.

Röda sidan 100 000 man, av vilka 70 000 deltar i striderna plus några tusen ryska soldater.

Vita sidan 70 000 man plus tysk förstärkning med 14 000 man och cirka ettusen svenska frivilliga.

Fakta

Förluster

3 400 röda stupar plus 600 ryssar.

3 100 vita stupar plus 300 tyskar.

1 700 vita dör i röd terror före och under kriget.

10 000 röda avrättas under och efter kriget.

80 000 röda hamnar på fångläger, 15 000 av dem dör av svält och sjudomar.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00