Dagen efter

En kampanjpryl från 1980 under Donald Trumps valtillställning. Bild: AFP / Lehtikuva / Jeff Kowalsky

Den sociala tryggheten är minimal, fackföreningar motarbetas, och saknar man skyddsnät är man illa ute.

"Du skall inte läsa New York Times", sade han. "Den är emot Reagan."

Året var 1983, och jag var första gången i USA. Jag hade lyckats få plats på en sommarkurs på Columbia University i New York, och jag kände mig mycket liten och ibland ganska ensam. Killen som inte tyckte att jag skulle läsa New York Times var son till en professor i ekonomi, Robert Mundell, som senare fick Nobelpriset. Området för professorns forskning gällde den optimala storleken på valutaområden, så han är en av teoretikerna bakom euron. Om han gillade New York Times vet jag inte.

Men jag läste gärna New York Times, och jag var också emot Reagan. Reagan mot Carter var det första presidentvalet i USA som jag följde med spänning, och jag minns den isande känslan när resultatet var klart. Sommaren 1983 undrade jag om det jag såg i New York var sådant som Reagan åstadkommit. Brödköerna var långa, och jag gjorde klart för mina kompisar att det var en skam för ett rikt och civiliserat samhälle. Jag förklarade också stolt att i mitt land har man en heltäckande social trygghet som gör att brödköer inte behövs. (Ett förtydligande för dem som är för unga för att minnas: det fanns en tid då Finland var ett samhälle som värderade utbildning högt, som ville minska på inkomstklyftor, arbeta för jämlik hälsa, som ansåg att postutdelning är en självklarhet och att privatisering inte var ett värde i sig. Brödköer var okända, även om vi var fattigare då än nu. Till och med eldistribution ansågs vara en vital del av public service.)

Det fanns förstås annat som var sämre. Alla såg lika ut, klädde sig lika, åt ärtsoppa på torsdagar och följde med samma serier på tv. Pressen var stor på dem som var eller kände sig annorlunda. Därför kändes New York så fritt och fascinerande, trots den uppenbara misären och den massiva brottsligheten.

Sedermera har jag varit många gånger i USA. Ofta har min vistelse sammanfallit med presidentval. Under våren fick jag en inblick i stämningarna i New Haven, och framför allt i hur fullt av kontraster det amerikanska samhället är. Å ena sidan mångfalden, å andra sidan otryggheten. Den sociala tryggheten är minimal, fackföreningar motarbetas, och saknar man skyddsnät är man illa ute. Bostadslösa är helt beroende av välgörenhet för att överleva, och i New Haven är klimatet (läs vädret) lika ruffigt som här. Det beklämmande är att det är uppenbart att en del av våra nuvarande beslutsfattare strävar efter något liknande – eller något ännu värre. Vad det slutliga målet är förblir oklart. Efter att allt privatiserats, den sociala tryggheten blivit obefintligt, utbildningen utarmats, posten slutat fungera, vad är det tänkt att skall hända sen?

Jag hade just en diskussion med en forskare på Yale via Skype. I skrivande stund vet jag inte hur det gick i USA:s presidentval. Men vi avslutade med att tala politik, vilket är ovanligt. Vi talade om dagen efter.

Och jag funderar på professorn och hans son. Vem röstade de på?

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning