Dagen då Sverige svek oss

Bild: Mikael Bobacka

President Mauno Koivisto blev fullkomligt rasande 1990 då han fick budet att Sverige ansöker om medlemskap i EG. Han ansåg inte bara att Sverige brutit sina löften utan också ljugit. Ett år senare kunde Koivisto andas ut, Sovjets sönderfall öppnade EG-dörrarna också för Finland.

=====

SERIE: Journalisten och författaren Staffan Bruun har dykt in i Finlands historia och botaniserat fram 50 fenomen, händelser och personer som var viktiga när vårt land formades. Han har också rangordnat händelserna och skeendena. Serien pågår under hela året och kulminerar den 6 december, dagen då Finland fyller 100 år. Då avslöjar vi vad som har format hundraåringen mest. De tio första delarna i serien, rangordning 50–41, hittar du som ett separat läspaket på appen HBL 365 under Tidningar/Bilagor.

=====

De första åren av 1990-talet var dramatiska. Berlinmuren föll i november 1989 och de kommunistiska diktaturerna i Centraleuropa sopades undan en efter en. I Sovjet fortsatte partiledaren Michail Gorbatjov att upprätthålla enväldet och Finland var förenat med sin mäktiga granne via vänskaps-, samarbets- och biståndspakten VSB.

I den situationen tog EG (Europeiska gemenskapen som det hette då) initiativ till förhandlingar med Efta-länderna Sverige, Schweiz, Österrike och Finland. Man ville fördjupa samarbetet med de fyra neutrala staterna som tills dess hade ansett att neutraliteten var oförenlig med EG-medlemskap. Av tolv EG-länder på den tiden var elva medlemmar också i Nato.

Finland och Sverige drev en samordnad politik i förhandlingarna med EG. Men planerna på ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde stötte på många svårigheter. Den finländska statsledningen försäkrade sig gång på gång om att Sverige inte skulle soloåka och ansöka om EG-medlemskap, och om så skedde vädjade man om att bli informerad i förväg.

Finlands skräckscenario var att Sverige ansöker om medlemskap och lämnar Finland ensamt. Ett livsvillkor för Finlands exportindustri var att kunna konkurrera på Europas stora marknader Tyskland, Frankrike och Storbritannien på lika villkor.

Tillsammans med Sverige hade Finland en förhandlingsposition, men vad hände om Sverige plötsligt befann sig på motsatt sida av förhandlingsbordet, som medlem i EG? Vem skulle då bry sig om oss?

Finlands problem var att vi inte som Sverige kunde välja väg. VSB-pakten var oförenlig med ett EG-medlemskap och fjättrade oss vid det som Sovjet betraktade som sin intressesfär.

Oron växer

I takt med att borgarna i Sverige understödda av näringslivets tunga namn allt högljuddare krävde ett svenskt EG-medlemskap ökade oron i Finland. Sveriges socialdemokrater sade sig vara emot medlemskap, men leden vacklade.

I juni 1990 försäkrar ledande svenska politiker för sina oroliga finska kolleger att man för förhandlingarna om ett handelsavtal till slut och inte ansöker om EG-medlemskap. Om så sker någon gång i framtiden så informeras regeringen i Helsingfors på förhand, lovar svenskarna.

President Mauno Koivisto och statsminister Harri Holkeri (Saml) är lättade, men Finlands ambassadör i Stockholm Björn-Olof Alholm låter sig inte övertygas. Han rapporterar att ledande europeiska politiker fortsätter att springa benen av sig i Stockholm för att övertala Sverige att bli EG-medlem.

Ingen av dem har ärende till Helsingfors.

Och det värsta är, enligt Alholm, att också ledande socialdemokrater började antyda att ett medlemskap inte alls är uteslutet.

Molnen hopar sig och Mauno Koivisto blir så orolig att han kräver ett möte med statsminister Ingvar Carlsson (S). Herrarna träffas den 25 augusti och Carlsson upprepar åter sitt löfte att Sverige inte ansöker om medlemskap.

Felet är att utrikesminister Sten Andersson (S) samtidigt i en intervju spekulerar i tänkbara scenarier för ett svenskt medlemskap. Några veckor senare nämner Andersson till och med 1993 som ett tänkbart anslutningsår.

Ambassadör Alholm börjar nu systematiskt kontakta sina källor i den svenska regeringen för att kontrollera vad som pågår. Den 19 oktober går den hemska sanningen upp för honom. Klockan 17.12 skickar han ett telegram till Helsingfors och rapporterar att Sveriges regering är redo att inlämna en medlemsansökan till Bryssel. Ordalydelse och klockslag framgår av Alholms rapporter som numera är offentliga.

Följande vecka fortsätter förhandlingarna mellan Efta och EU i Genève, utrikeshandelsminister Pertti Salolainen (Saml) känner till de svenska planerna och ställer sin svenska kollega Anita Gradin (S) mot väggen. Hon svarar undvikande, men understatssekreterare Veli Sundbäck som är med gör tolkningen att "en svensk medlemsansökan kan bli möjlig".

Sundbäck avslutar sin rapport med antagandet att "Sverige vill försäkra sig om en köplats innan dörren stängs".

Några dagar senare briserar bomben, Ingvar Carlsson meddelar officiellt att Sverige ansöker om fullt medlemskap i EG.

Trots alla varningar kom beskedet som en chock för den finska statsledningen med Mauno Koivisto i spetsen. Man ansåg att Sverige agerat bakom Finlands rygg och ljugit. För några veckor råder en iskyla mellan länderna.

Finland är illa ute eftersom förhandlingarna mellan Efta och EG går i baklås efter Carlssons besked. Skräckscenariot för Finland ser ut att förverkligas, Sverige går med i EG medan Finland inte ens lyckas förhandla sig till ett handelsavtal utan står isolerat utanför.

Att svenskarna mycket väl kände till att VSB-pakten förhindrade ett finskt medlemskap ökade bitterheten i Helsingfors. "Sverige lämnar oss medvetet i sticket", ansåg man.

Sovjet upplöses

Tio månader efter Ingvar Carlssons chockbud håller historien åter sin beskyddande hand över lilla Finland. Vicepresident Gennadij Janajevs kuppförsök i Moskva slås ned, men Michail Gorbatjov tillåts inte återta makten. I stället proklamerar Boris Jeltsin Rysslands självständighet och upplöser Sovjetunionen.

Finland ser sin chans och konstaterar i januari 1992 att motparten i den VSB-pakt man slutit med Sovjet upphört att existera och att pakten därför inte längre är i kraft. Ytterligare två månader senare lämnar Finland in sin medlemsansökan. EG inleder medlemsförhandlingarna med de nya kandidatländerna Finland, Sverige och Österrike samtidigt våren 1993. Alla tre blir medlemmar 1995.

Sverige skulle snabbt få äta upp sveket mot Finland. Medlemskapet underställdes i båda länderna folkomröstning. Och enligt opinionsmätningarna vägde ja- och nejrösterna jämnt i Sverige. I Finland däremot ledde ja-sidan klart. Regeringen i Stockholm vädjade därför till Finland att arrangera sin folkomröstning först, man räknade med att ett ja i Finland skulle få en dominoeffekt och svänga också svenskarna för medlemskap.

Så skedde också. Den svurne EU-motståndaren Paavo Väyrynen hävdar fortfarande att om tågordningen varit den motsatta skulle ett svenskt nej ha fått också en finsk majoritet att rösta nej. Mauno Koivisto däremot har understrukit att om medlemskapet för Sverige främst var en ekonomisk fråga så spelade den säkerhetspolitiska dimensionen en central roll i Finland. Äntligen, befriade från VSB-pakten och Sovjets långa arm, ville man i Finland utnyttja den nyvunna friheten och ta sig så långt in i Västeuropa som möjligt.

Säkerhetspolitik fanns också starkt med i bakgrunden då Finland 2002 valde att gå med i den europeiska valutaunionen, begrava marken som varit vår valuta sedan 1860 och ta euron i bruk. Sverige, Danmark och Storbritannien valde att stå utanför medan Finland ville ingå i "Europas kärna".

Att beslutet var dumt anser många efterkloka i takt med att olika räddningspaket sys ihop för sydeuropeiska länder, främst Grekland. Men då det begav sig var det få som protesterade då statsminister Paavo Lipponen (SDP) deklarerade att Finland ska sitta med i de innersta kabinetten där europeisk politik utformas.

Det svenska sveket 1990 har fått ny aktualitet då Finland och Sverige utreder ett eventuellt medlemskap i Nato. Åter är Sveriges anslutning snarast ett anmälningsärende för Nato medan Finland med sin 1 500 kilometer långa östgräns lätt vållar Natogeneralerna sömnlösa nätter.

Precis som 1990 lovar Sverige att inte agera på egen hand utan endast i samråd med Finland.

Kan man lita på det?

1961 Frihandelsavtal med Efta.

1973 Frihandelsavtal med EEC (EU).

1986 Fullvärdig Eftamedlem.

1992 Ansökan om medlemskap i EG (EU).

1993 Förhandlingarna inleds.

1995 Finland blir EU-medlem efter att 56,9 procent röstar ja i folkomröstningen.

2001 Schengenavtalet om fri rörelse inom EU träder i kraft.

2002 Euro och cent ersätter mark och penni.

Rangordning: 34:e plats

Gränsen mellan öst och väst har alltid gått rakt genom Finland. Västra Finland var länge en del av Sverige och väst medan östra Finland delvis var ortodoxt och till en växande del underlydde ryska kejsaren. Så var det till 1808 då hela Finland anslöts till Ryssland. Självständigheten 1918 gav bara lite andrum, 1944–1991 tillhörde Finland åter Rysslands intressesfär. Det lilla obevakade ögonblick som uppstod efter Sovjets sammanbrott 1991 utnyttjade Finland för att fly över till EU och ansluta sig till västlägret. EU-medlemskapet 1995 cementerade vår position i väst.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning