Finland tampas alltjämt med sina operor om stormän – "helt förfärligt"

Vid en första anblick kan man få intrycket att operautbudet i Finland sommaren 2017 kommer att hålla exceptionellt hög nivå. Inom tre månader uruppförs åtminstone sex nya operor. Förutom en handfull produktioner i Nyslott, sätts ett tiotal operor upp i det övriga Finland. Gamla klassiker görs om i helt nya tappningar och verkliga rariteter ges i både konsertanta och fullskaliga sceniska versioner (se lista). Är allt då väl?

De operaexperter som HBL har talat med är alla överens om att volymen är imponerande, att finländarna åter visar sig som ett operaälskande folk och att konstformen bevisligen är levande här.

När det gäller kvaliteten och framför allt ämnesvalen har de intervjuade ändå en hel del invändningar. Bland personerna som avporträtteras i egna nya operor i år märks marskalken Carl Gustaf Emil Mannerheim, författaren Frans Eemil Sillanpää, väckelsepredikanten Lars Levi Læstadius och operasångaren Abraham Ojanperä, och den gemensamma nämnaren är att alla på sitt sätt får betraktas som stormän i Finlands historia.

– När du börjar räkna upp dem, låter det ju helt förfärligt. Det är bara en massa män nu igen. Det kan ha varit helt okej på Madetojas tid, men borde det inte ske en förändring? I dessa sammanhang hör man ofta argumentet att vi inte kan göra någonting åt att historien präglas av manliga kompositörer som framställer manliga hjältar. Det argumentet borde bemötas med en uppmaning om att gräva bättre och djupare. Men i synnerhet om man beställer nya verk, borde man påverka könsbalansen i en bättre riktning, säger dirigenten Anna-Maria Helsing.

– Ren tanklöshet, åtminstone ur det här perspektivet. Det hänger förstås också ihop med vad man anser vara stort, vad man tror kommer att sälja och vilka personer som man tänker sig finns i folks medvetande, funderar Helsing som själv dirigerar opera på Åland i sommar.

Aino Turtiainen-Visala, vd för artistagenturen Fazers konsertbyrå, är inne på samma linje som Helsing när hon tittar på utbudet. Enligt henne utgör mansdominansen ett bevis på fantasilöshet och stagnation.

– Mansdominansen är egentligen paradoxal, eftersom största delen av operabiljetterna köps av kvinnor, som sedan släpar sina män till föreställningarna.

Turtiainen-Visala menar att betoningen på stormännen hänger ihop med hur vi överlag firar Finlands hundraårsjubileum.

– Finland 100-jubileet är nästan lika konstigt som Sibeliusjubileet för två år sedan när till och med mineralvattensflaskorna försågs med en logo. I år har vi sett vissa direkt pinsamma satsningar. Det intressanta är att det är som om två totalt olika historier skrevs om Mannerheim för tillfället: Inom vetenskapen inhämtar man ständigt ny kunskap och där nyanseras bilden, medan man inom konsten verkar ha fastnat i att underblåsa gamla myter, säger Turtiainen-Visala.

Anu Komsi, operasångerska och konstnärlig ledare för Karleby operasommar, säger att hon planerat årets satsning på Giacomo Meyerbeers raritet Polstjärnan i tre–fyra år. I operan gestaltar hon själv huvudrollen som Katarina från Viborg, en finsk hjältinna. Men om hon inte hade gjort det, hade hon helst beställt ett nytt verk med en kvinnlig huvudperson.

– Det finns så många framstående personer, så varför inte göra opera på Helene Schjerfbeck eller Minna Canth?

Operaforskaren Liisamaija Hautsalo är ändå på inget vis överraskad när hon studerar sommarens utbud och ämnesval.

– Ämnessfären har hållits mer eller mindre intakt ända sedan Inhemska operan (Nationaloperans föregångare red.anm.) grundades. Det här med att uppmärksamma nationella storheter har nu pågått i hundra års tid och under 2000-talet har dessa operor visat sig omåttligt populära.

Enligt forskarkollegan Elke Albrecht är det förståeligt att man i Finland gör opera om så många historiska stormän, eftersom det finns så många viktiga män i historien. Någonting håller ändå på att förändras.

– När librettotävlingen vid operafestivalen i Nyslott nyligen avgjordes vann ett libretto med en kvinnlig huvudperson (Laura Voipios text om Regine Olsen, som var förlovad med Søren Kierkegaard i ett år, red.anm.). Också andra motsvarande projekt är på gång. Det var någon som sade att jubileumsåret 2017 präglas av operor om bekanta personer. Inget illa med det.

Det som mest påverkar utbudet är ändå att 2017 är ett jubileumsår.

– Det verkar alltjämt vara lättare att få finansiering för evenemang som anknyter till ett jubileumsår. Det har också lett till att man i Finland i viss mån har fastnat i ett jubileumsårstänkande. Det vore bra om man kunde få finansiering för projekt också under andra år än jubileumsår, påpekar Albrecht.

Operasångerskan Monica Groop är kanske mest positivt inställd till sommarens utbud. Hon menar att ämnesvalen kanske säger något om det stora intresset för biografier.

– Det finns folk som tröskar igenom kulturpersoners biografier och sådana som har en väldigt hög tröskel att läsa. Det är på mode att göra opera på kulturpersoner och eventuellt hjälper de många operorna att höja intresset för historiska personer hos den breda allmänheten.

Groop menar att varje opera står och faller på ett gott libretto.

– På sätt och vis är librettot nästan viktigare än musiken. Åtminstone har jag själv hur viktig texten är i nutida opera. Det förefaller som om det är lättare att skriva musiken när man har en bra text.

De intervjuade lyfter fram få egentliga favoriter ur sommarens utbud, men klart är att vissa föreställningar har väckt ett större förhandsintresse än andra.

Överlag är attityden positiv till uppsättningen av Giacomo Meyerbeers Polstjärnan i Karleby i slutet av juli, speciellt som Meyerbeer nästan aldrig framförs i Finland.

Den nya uppsättningen av Figaros bröllop på Åland, där hela handlingen har förlagts till badhuset i Mariehamn 1917, väcker också spontan förtjusning och betecknas som ett innovativt initiativ, även om satsningen inte möts utan reservation.

– Figaros bröllop är för mig ett så kärt och perfekt verk att jag lätt får tarmvred när jag ser verket i alltför moderniserad tappning, säger Monica Groop.

Också framförandet av Väinö Raitios Prinsessan Cecilia på Helsingfors festspel intresserar spontant. Modernisttonsättaren Raitio upplevs som intressant och trenden att lyfta upp mindre kända verk välkomnas. Också här ses vikten av finansieringen.

– Finansieringen är den enskilt viktigaste faktorn som påverkar utbudet, och här spelar framför allt fonderna in, eftersom de möjliggör operaproduktionerna. Pengarna söks från flera olika håll och när en aktör går in som finansiär, sporrar det ofta andra, säger Liisamaija Hautsalo.

Den fränaste kritiken riktar expertpanelen mot de stora institutionerna. Aulis Sallinens nyskrivna Linna vedessä som ges två gånger i Nyslott i semiscenisk tappning liknas vid en "nationell plikt" och förutspås bli en kuriositet som hamnar i skuggan av Sallinens Kullervo, som framförs samma kväll.

– Beställningen är förståelig med tanke på operafestivalens och Sallinens långa samarbete. Den stora frågan är om operan kommer att framföras någon annanstans, säger Elke Albrecht.

Satsningen på Prinsessan Cecilia på Helsingfors festspel välkomnas i sig, medan det övriga festspelsutbudet intresserar bara måttligt. Till exempel upplevs Vixenoperan, som bygger på Janáčeks Den lilla listiga räven, som en budgetsatsning, i och med att den görs utan orkester.

Sebastian Fagerlunds Höstsonaten som får sin premiär på Nationaloperan i september intresserar samtliga tillfrågade, även om ämnesvalet inte upplevs som direkt spektakulärt.

– Nationaloperans avdelning för publikarbete gör ett väldigt gott jobb för tillfället, medan man på huvudscenen tyvärr tillämpar en onödigt försiktig linje. Beställningen av Höstsonaten känns tyvärr som en ganska trygg lösning under detta jubileumsår, menar Liisamaija Hautsalo.