Konsertrecension: Sin tids experimentella hårdrockare Vivaldi speglad i dagens tonspråk

Mitt första spontana intryck av den internationellt prisade italienska periodinstrumentensemblen Il Giardino Armonicos festspelskonsert var dels att greppet var rätt återhållsamt i öppningsstycket, Vivaldis konsert för stråkar och basso continuo g-moll RV 157. Dels kunde jag inte för mitt liv begripa varför en tolv personers ensemble behöver en dirigent.

Eller rättare sagt tretton. Mot slutet av finalallegrot började märkliga dissonerande ljud tränga fram ur första violin-gruppen, varpå en barfota dam stegade fram mot rampen och exekverade ett virtuost solo. Damen var Patricia Kopatchinskaja och violinsolot Luca Francesconis (f. 1956) Spiccato il volo, vilket i sin tur följdes av Vivaldis C-durkonsert RV 191.

Idén, som även förevigats på skiva, är lika logisk som genial: ett antal Vivaldikonserter interfolieras med och speglas i delvis skräddarsydda verk signerade några av Italiens ledande samtidstonsättare och simsalabim; synergin är ett faktum och slutresultat minst sagt magiskt.

Vad som framförallt slog en visavi de nya alstren var det mestadels friskt musikantiska, stundtals nog så lekfulla greppet även i de stycken som inte var specialdesignade för kontexten, samt de fyndiga sätt på vilka Vivaldi och hans sentida landsmän stundom tilläts glida in i varandra.

Speciellt tilltalades jag av de smått spöklika mikrointervallen i Simone Movios (f. 1978) Incanto XXIII för blockflöjt och violin, men även Marco Stroppas (f. 1959) Dilanio avvinto (ett anagram på Antonio Vivaldi) för blockflöjt och två violiner kittlade öronen på ett lagom uppfordrande sätt. Aureliano Cattaneos (f. 1974) Estroso för violin, blockflöjt och barockstråkar fungerade som smort som ett slags postludium till e-mollkonserten RV 550, samtidigt som stycket på det känslomässigt deskriptiva planet mer direkt relaterade till den våldsamt expressiva konserten La Tempesta di Mare RV 253.

Giovanni Sollimas (f. 1962) Moghul för samma besättning som Cattaneostycket utgjorde en optimal stämningsskapare inför den superdråpliga konserten Il Grosso Mogul RV 208 – här tar Vivaldi verkligen ut svängarna med besked – medan doyen Salvatore Sciarrinos (f. 1947) bidrag, kapris nummer två ur verket Sei Capricci, sömlöst smalt in i helheten.

Ändå Vivaldi? Tja, för den som liksom undertecknad håller den röde prästen för sin tids experimentella hårdrockare numero uno gav konserthelheten rejält med vatten på kvarn och Kopatchinskajas otyglat hämningslösa, djupt personliga sätt att närma sig Vivaldis estetik förlänade det hela en spännande extra uttrycksmässig dimension.

Hon improviserade, helt enligt tidens kutym, vilt på ett sätt som storligen hade tilltalat den erkänt extroverte scenpersonligheten Vivaldi, och som så när upphävde de sekler som skilde Venedigs store son och hans efterföljare åt.

Il Giardino Armonico har sedan grundandet 1985 gjort sig känd för sina frejdigt frifräsiga tolkningar av barock- och klassicismrepertoaren och visst handlade det inledningsvis om, rentav bokstavligen, lugnet före stormen.

Senare öppnade man spjällen med besked utan att för den skull sjabbla bort de långsamma satsernas sensibla melodik. Ensemblens grundare Giovanni Antonini ledde sina musiker med lika elastiska som entusiastiska gester och även om man förvisso hade klarat sig även utan dirigent var det onekligen festligt att följa med när han i en handvändning svängde på notstället och förvandlades till blockflöjtsvirtuos.