Insändare: De stupade får inte glömmas

22.11.2022 16:16
Det är utmärkt att det igen skramlas med insamlingsbössorna till förmån för krigsveteranerna, de är inte längre många men vi behöver bli påminda om att de finns.
Vi behöver också bli påminda om dem som inte längre finns.
Men lika mycket behöver vi bli påminda om dem som aldrig fick bli veteraner, de som stupade.
När jag till min lättnad upptäckte att jag för ovanlighetens skull hade slantar som gick att stoppa i bössan fick jag ytterligare en påminnelse, nämligen om mitt senaste besök vid de stupades gravar på Sandudd. Det var tidigare i höst och på vägen mindes jag hur jag för sextio år sen hade deltagit i de nybakade studenternas tåg dit. Den gången, våren 1962, hade jag stått framför en av gravstenarna och medan jag lade ner min ros hade jag läst namnet och årtalen och med oerhörd tydlighet tagit in det faktum att här vilade en gosse som inte hunnit bli mer än ett par år äldre än jag.
När jag nu i oktober 2022 kom fram upptäckte jag att stenarna slitits så att många av namnen och årtalen blivit nästintill oläsliga. Om jag för sextio år sedan drabbades av insikten att de döda verkligen funnits och i någon viktig mening fortfarande finns så kände jag nu med samma tydlighet att de höll på att glida bort. Jag vet inte vem som har ansvar för skötseln av just de här gravarna, men jag vet helt säkert att just de här namnen och årtalen inte får blekna bort och försvinna.
Merete Mazzarella, Helsingfors

ANDRA LÄSER