Då folkhemmet ännu var en avlägsen dröm

Västra Hjoggböle ter sig som Sodom och Gomorra med både bagerier och dans i Anita Salomonssons roman som med fördel kunde ha gjort sin huvudperson lite mindre änglalik.

Roman

Anita Salomonsson

Ängeln i posthuset

Norstedts 2017

Anita Salomonsson debuterade sent, som 59-åring, men har därefter producerat sig desto flitigare och hunnit med en lång rad romaner från den västerbottniska landsbygden. Hon härstammar själv från Hjoggböle – en ort som också Per Olov Enquist gjort litterärt bekant – och hennes senaste verk, Ängeln i posthuset, utspelar sig just här.

Liksom så ofta tidigare utgår hon från ett autentiskt levnadsöde, i det här fallet till och med en släkting: mostern Elin. Fast den äran skulle Elin själv i och för sig antagligen ha känt sig obekväm med, eftersom hon under sin livstid aldrig strävade efter någon synlighet utan tvärtom på alla sätt försökte undvika att "förhäva sig".

Det är alltså ett stillsamt, odramatiskt vardagsliv författaren går in för att skildra, och en utmaning blir då att göra det vid första anblicken händelselösa och stillastående – och en centralgestalt som "varje dag gjort allt för att vara föräldrar, Gud och bybor till lags – litterärt engagerande.

Salomonsson kommunicerar inledningsvis fiktivt med denna Elin, tar emot hennes skepsis och kommentarer om att hon ju varit alltför betydelselös för att nu senare kunna intressera någon ("men vå riktigt ska du skriiv om"), och påpekar då att hon som postmästare i byn ändå på sätt och vis varit "navet kring vilket allt snurrat".

Den världsliga västra sidan av byn

Hon är dotter till en urmakare och har tidigt blivit moderslös, men när berättelsen börjar har fadern ingått ett nytt äktenskap och fått plats som postmästare, så familjen är på väg att flytta från byns östra del till den västra. Det här låter inte så radikalt, men i Hjoggböle i början av 1900-talet är det en stor sak att från det extremt asketiska, gudfruktiga östra byområdet ta sig till den sida där det finns butiker, bagerier och kanske till och med dans. En sådan värdslighet räcker gott till för att ge upphov till tal om Sodom och Gomorra och många grubblerier hos fadern.

Det visar sig efter flytten ändå snabbt att några syndiga utsvävningar inte är att räkna med heller i den nya miljön. Livet går sin gilla gång, och Elin blir genom sin flit oumbärlig både i styvmoderns kök och på faderns kontor – till den grad att hon också som vuxen år efter år ser sig tvungen att stanna kvar i hemmet.

Långsamt tempo

Salomonsson berättar delvis via retoriska figurer, vilket innebär en del pratighet och upprepningar och ett ibland störande långsamt tempo. Hennes språk kan dessutom ibland kännas en aning arkaiserande, men de dialektala replikerna fungerar som friska fläktar i texten.

Jag uppskattar hennes ömsinta solidaritet med den lilla människan, liksom tron på att den oglamourösa vardagen räcker till för att bära upp en berättelse. Det är ändå tveksamt om hon lyckats hitta tillräckligt många smärtpunkter i denna vanlighet för att ge berättelsen laddning.

Det jag upplever som det största problemet är att hon gör sin huvudperson så entydigt välmenande i alla situationer, helt utan kantighet. Det här leder dels till att Elin i längden börjar kännas en aning färglös och undanglidande, och dels till att berättelsen – hur väl de enkla rutinerna än zoomas in – blir statisk, utan dramaturgiska toppar.

Det hade varit till fördel för romanen om Salomonsson kunnat frigöra sig från behovet att framställa mostern i en så extremt positiv dager, och tagit sig större illusionsskapande författarfrihet.

Litterär dokumentering

Ängeln i posthuset blir i alla händelser en litterär dokumentering av en strängt religiös svensk landsbygd under det tidiga 1900-talet, då folkhemmet ännu bara var en avlägsen dröm.

Jag hade länge lite svårt att svälja Salomonssons till synes okritiska förhållningssätt till en period och en miljö där en kvinna inte hade något värde innan hon blivit gift. Men det som efterhand sker i romanen är ändå att den ogifta Elin faktiskt övertar faderns roll som chef för bygdens posthus, och därefter i all stillsamhet kan bygga upp ett självständigt liv – med ett starkt personligt engagemang för svaga och behövande, vilka småningom också blir hennes familj och barn.

Och just den processen är vad Salomonsson i sin skildring av ett Sverige av igår primärt velat frilägga.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00