Anne på Grönkulla i ny tv-version

Den kanadensiska nyteleviseringen av Anne på Grönkulla kommer inte till korta i förhållande till den klassiska miniserien från 1985.

Klassiker. Amybeth McNulty, Geraldine James och R.H. Thomson ses i rollerna i nyteleviseringen av Anne på Grönkulla.

Jag heter Anne finns på Netflix.

Lucy Maud Montgomerys bokserie om Anne på Grönkulla är med all orsak en älskad klassiker. Den har televiserats ett flertal gånger, varav den kanadensiska miniserien Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables, CBC 1985) blivit något av en klassiker även den. Nu har samma tv-bolag gjort en nytelevisering, och för dramatiseringen står kanadensiska Moira Walley-Beckett som tidigare bland annat producerat och skrivit för Breaking Bad.
Jag heter Anne (Anne with an E) är en helt annan genre än det Emmybelönade kriminaldramat, men Walley-Beckett levererar även med denna serie. Fans av Anne på Grönkulla blir inte besvikna. Berättelsen om den föräldralösa Anne Shirley som adopteras av det kärva syskonparet Marilla och Matthew Cuthbert berör och engagerar även i nyteleviseringen. Det är välberättat, välspelat och mörkare än 1985 års upplaga – men fortfarande idylliskt på Prince Edward Island där handlingen utspelar sig. I den nya serien får vi återblickar på Annes tidigare traumatiska och hårda liv, hon mobbas i den nya skolan och får även mens i ett avsnitt. Den sjudelade serien baserar sig på den första boken i serien, Anne på Grönkulla från 1908, då Anne är mellan elva och sexton år gammal.
Fortfarande är det här ett fascinerande flickporträtt, där Amybeth McNulty övertygar från första stund i rollen som den egensinniga Anne. Anne är ett minst sagt annorlunda barn, som trots allt hon gått igenom har en stark självkänsla. Hon är lillgammal och extremt vältalig, har ett rikt inre liv med en livlig fantasi som hjälper henne att överleva. När hon anländer till den stränga Marilla och den tystlåtne brodern Matthew, perfekt gestaltade av Geraldine James och R.H. Thomson även de, är kontrasten stor mellan det strävsamma, religiösa syskonparet och det pratsamma, livliga barnet som dessutom är både anspråksfullt och fåfängt – trots sitt röda hår och sina fräknar, tydligen de fulaste attribut man kunde ha kring förra sekelskiftet. Båda behöver de varandra, och historien om hur de allt mer knyter an till varandra berör fortsättningsvis.
ANDRA LÄSER