House of Cards är såå 2015

Verkligheten gäckar fiktionen i House of Cards nya säsong. Seriens presidentpar fortsätter föra en oupphörlig kamp för att undvika skandaler, medan den som nu sitter i Vita huset varit osannlikt framgångsrik trots all negativ publicitet.

Maktspelare. Kevin Spacey och Robyn Wright håller tillsvidare House of Cards på rätt köl, men seriens formkurva pekar nedåt, menar recensenten.

House of Cards finns på Netflix.

De första säsongerna av Netflix egenproducerade tv-serie House of Cards såg dagens ljus då den i personligt avseende nästan obefläckade Barack Obama var president i USA. Mot den verklighetsbakgrunden blev Francis och Claire Underwoods cyniska maktspel ett slags alternativ, mörkare, berättelse om politik. Obama var karismatisk, men det är Francis J. Underwood också, på ett auktoritärt magnetiskt vis. Under de två första säsongerna (2013 och 2014) klättrade han i hierarkierna och blev president då hans ränker tvingade företrädaren på ämbetet att avgå. Inför säsong tre, i början av 2015, hoppades jag i en kolumn på en valrörelse som Underwoods kunde topprida.
Jag hade nog mina reservationer, men som bekant ska man vara försiktig med vad man önskar sig. Man kan nämligen få det.
Ett år senare, inför den fjärde säsongen, höll Donald Trumps stjärna på att stiga. Han var visserligen inte ens republikanernas presidentkandidat än, men ambitionen att "topprida" allt och alla saknades sannerligen inte. Då den femte säsongen av House of Cards nu släppts är hans presidentskap en realitet och Trump präglar verklighetens politiska klimat, som fiktionen mäts mot. Visserligen är de nya avsnitten till stora delar skrivna före höstens presidentval, men det har inte hindrat recensenter från att peka på olika paralleller.
Men förutom att både Donald Trump och Francis Underwood har egon vars storlek endast överträffas av deras svaghetsförakt, har jag svårt att se likheterna. Som jag skrev om den fjärde säsongen för ett drygt år sedan, verkar verkligheten gäcka fiktionen: Medan House of Cards gestaltar det politiska spelet som en oupphörlig kamp om (god) publicitet och olika sätt att förebygga, bortförklara och undvika grodor och skandaler, har Donald Trump varit osannolikt framgångsrik med en kommunikationsstrategi vars fundament är politiskt inkorrekta uttalanden, bufflig aggressivitet och ohöljd makthunger.
Att detta kan vara ett vinnande recept har House of Cards inte tillstått. Tvärtom verkar serien ha fastnat i 2015. Därmed är den inte längre en kontrast till verkligheten – men inte heller en serie som reflekterar den. Den hör liksom hemma i en förgången tid.
Om intrycket varit annorlunda ifall manusförfattarna introducerat en politisk motståndare av Donald Trumps modell får vara osagt, men seriens republikanska presidentkandidat Will Conway – utmärkt spelad av svenske Joel Kinnaman – är snarast Trumps motsats med sin unga och rekorderliga framtoning. Den form han är stöpt i påminner mer om Obamas, låt vara att också Conway verkar ha ett bagage som inte tål dagsljus.
House of Cards formkurva pekar alltså svagt neråt. Men det beror knappast enbart på att dagens verklighet inte ger tillräcklig resonans. Lika mycket verkar det handla om att paret Underwood vid det här laget är så förutsägbart. Deras makthunger är seriens dramaturgiska motor, välsmord och pålitlig – men också lite monoton i sitt knattrande. Kevin Spacey och Robyn Wright – liksom många av birollerna – håller tillsvidare skutan på rätt köl, men frågan är om vi inte snart fått nog av Underwoods. Det anses sannolikt att Netflix ska producera en sjätte säsong, och för egen del hoppas jag att det blir den sista. Det är dags att blanda korten och ge en helt ny giv.
ANDRA LÄSER