Det har rullat ner en och annan grön kula sedan hon kom på tal. Sillar har delat gaffel med potatis och ledsna grisar har åkt ner i glada gubbar men hon har inte åkt någonstans. Hon är kvar i mina tankar fastän det nästan gått två veckor sedan hon dök upp i text och krubba. ”Jungfru Maria är boring” skriver väninnan som själv är rätt kul. ”Du känner ju inte henne” messar jag tillbaka men fattar att min vän drar sina snabba slutsatser på basen av att Maria sällan snackar eller ens skrattar på bild. Men få av oss skrattar när vi föder i stall eller när vi har oro kring att bli med barn, få barn, få särskilda barn, få för många barn, föda barn, förlora barn … inget är väl så allvarligt som just det?
För många år sedan var jag talare på en klubb för herrar. Vi pratade om andliga upplevelser och jag bad dem att lista sina egna. Männens listor var nästan identiska. De tillfällen när de hade upplevt gudomlig närvaro eller heliga stunder var oftast förknippade med gudstjänster i militären eller i de ritualer som just denna klubb fokuserade på. Flera nämnde också havet, bryggan och skogen som platser som plötsligt blivit sakrala en tidig morgon eller en sen kväll.
Nästan samtidigt talade jag på en kvinnofrukost och bad dem att göra samma lista: Vilka är era starkaste andliga upplevelser? Damernas listor var också likadana. Nästan alla starka existentiella upplevelser kvinnorna hade haft hade med barn att göra. Stor tacksamhet över de barn de hade fått men också mycket ångest på grund av barnlöshet, missfall, aborter, oönskade barn och dödfödda barn. Det hade drabbat dem hårt. Kvinnor som inte annars såg sig som religiösa gick under dessa tillfällen in i hårda förhandlingar med en Gud de egentligen inte trodde på. Troende kvinnor började tveka på bönens kraft. Om tusen böner inte ens förde dem över vecka tolv, hur skulle det då finnas en Gud som bryr sig?
