Jazz, opera, punk och samtidsmusik är några genrer som förgyllde musikåret 2022

Bergå Folk Project: Bergå Folk Project (egen utgivning)

Årets mest originella skivhelhet bjuder på överraskningar bakom varje gathörn. Fyra lyxmusiker ­(Aili Järvelä, Iida Savolainen, Esko Grundström, Topi Korhonen) med bakgrund bland annat inom folkmusiken ger sig ut på en musikalisk resa och utforskar musik från olika länder, allt från bluesrockigt till charmigt fransk-kanadensiskt folkstuk. Utgångspunkten var italienska 1900-talstonsättaren Luciano Berios folksångssvit, därav namnet.

Päivi Hirvonen: Kallio (Nordic Notes)

En lyskraftig talang på Finlands folkmusikfält som kanske inte alltid fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Andra soloskivan presenterar en mogen artist, som spelar fiol och stråkharpa och dessutom har en sångröst som går genom märg och ben. Låtmaterialet andas uråldrig visdom på ett stämningsfullt sätt. Päivi Hirvonen sjunger också i Okra Playground, vars senaste album också kunde ha platsat här, tillsammans med Maija Kauhanen, vars senaste album också kunde ha platsat här – årets utbud på folkmusikfältet har hållit utomordentligt hög klass.

Maija Kaunismaa / Tuukka Leppänen: En morgon vid havet (egen utgivning)

Årets joker: Maija Kaunismaas kompositioner till text av Claes Andersson. Inte för inte är Kaunismaa meriterad inom teatermusiken, tonerna låter verkligen texten stå starkt i centrum. Genren är svårbeskriven, men jag upplever sångerna som ett slags nutida visor, i starka nutida popfärger. Tuukka Leppänen (bekant från musikalen Once på svenska och otaliga musikalroller på finska) debuterar här som soloartist och hans tonfall passar musiken utmärkt.

Angel Olsen: Big Time (Jagjaguwar)

På årets skiva avstår Angel Olsen från alla maskineffekter och utsmyckande arrangemang, och låter istället Drew Ericsons känsliga klaviaturer ta en ledande roll som stöd för hennes röst. De stora gesterna är ersatta av en varm harmoni, samtidigt som hon tar ett steg bort från indierocken och söker sig närmare americanan och countryn. Det känns ärligt och naket, som om man genom att lyssna fick komma en bit in under huden på henne.

The Delines: Sea Drift (El Cortez Records)

Här bjuds på en lågmäld och vemodig countrysoul med inslag av mjuk jazz, en minimalistisk ljudbild, och altrösten Amy Boones svala elegans och optimala frasering. Ingenting nytt eller speciellt dramatiskt förstås, men bandet har en sällsam förmåga att plocka upp också slitna element från traditionen och pussla ihop dem till tidlösa låthelheter som aldrig slits ut.

Månskensbonden: Nånstans längs en bortglömd breddgrad (Startracks)

Att finlandssvenska artister inte skulle kunna göra ypperlig indiepop är en sedan länge gravt föråldrad åsikt. Här möter Österbotten Sverige (via Annika Norlins hovproducent Henrik Oja), och melodier, refränger och inte minst texter är fullständigt charmerande. Det här är skivan som oftast legat i min cd-spelare under hösten.

Flogging Molly: Anthem (Quiet Man Records)

Det är inte världens mest revolutionerande musik som Flogging Molly levererar ut, men jädrans så man blir på gott humör av bandets svengiga och fartfyllda keltpunk. Men det är inte bara ös. Det finns också lugna stunder där melankolin stänker tårar ur ögonvrån rakt i stopet fyllt med stout. Flogging Molly från USA med irländaren David King vid mikrofonen värnar snyggt om den irländska folkmusiktraditionen, kryddar det med punk och en inställning som definitivt bär längre än till Tipperary. 

Dungen: En är för mycket och tusen aldrig nog (Arketyp)

Det har gått 6 år sedan Dungen gav ut en skiva och nu är den svenska gruppen äntligen tillbaka med en ny skiva. Dungen bjuder härligt sköna utsvävningar inom psykedeliska rocken och proggen. Tydliga influenser hörs av Crosby, Stills, Nash & Young, Beach Boys, Grateful Dead och en gnutta Nick Drake. Dungens frontfigur Gustav Ejstes ser till att Dungen är ett band som går att känna igen direkt vid den första lyssningen och som dessutom bjuder på ett eget, unikt sound.

Rock
Stenfors: Family Album (Rolling Records)

Jan "Nasse" Stenfors har tillsammans med bröderna Frej och Nils och övriga medlemmar av klanen Stenfors gjort ett ärligt och underhållande album. Det är en hyllning till de musikstilar som under åren fungerat som inspiration för brödernas musicerande. Det är rock, country, soul, punk och pop som  är albumets hörnstenar. Skivans absoluta höjdare är en fräsig och fräck coverversion av Johnny Cash Folsom Prison Blues. Sällan blir en skiva lika varm och hjärtlig som Stenfors Family Album. 

Hans Abrahamsen: Schnee. Lapplands kammarorkester under John Storgårds (Dacapo)

Hans Abrahamsens Schnee för nio instrument är ett magiskt stycke, som smidigt sammanlänkar nyenkla och modernistiska element. De ömsom skirt fragila, ömsom kristallklart bländande musikaliska landskapen får ställvis något uråldrigt rituellt över sig. Ett modernt kultstycke, som här får en optimalt kalibrerad tolkning av John Storgårds och hans LKO-musiker.

Thomas Adès: Hotel Suite from the opera Powder Her Face, Lieux retrouvés, Märchentänze, Dawn. Radions symfoniorkester under Nicholas Collon. Solister: Pekka Kuusisto, violin, Tomas Nuñez, cello. (Ondine)

Thomas Adès är en av vår tids angelägnaste och personligaste tonsättarröster och när gode vännen Nicholas Collon och RSO gör hans musik känns allt rätt. Helheten fungerar som ett representativt tvärsnitt av hans produktion från det senaste kvartseklet, samtidigt som den ger en fingervisning om hans osedvanliga stilistiska och uttrycksmässiga bredd. Samtidsmusik när den är som bäst!

Bruce Springsteen: Only the Strong Survive (Columbia)

Har aldrig varit något Springsteenfan, men mannen blir bara bättre och bättre och när 73-åringen nu släpper sin andra coverplatta efter den oemotståndliga The Seeger Sessions (2006) är det bara att ge sig. Vi serveras superba versioner av de soul- och R&B-klassiker från, företrädesvis, 60-talet som stundvis färgat av sig även på hans egen musik och rösten har med åren fått den för repertoaren erforderliga patinan.

Kaufmann & Tézier: Insieme (SONY)

Jonas Kaufmann och Ludovic Tézier har släppt en fantastisk skiva med operaduetter, där ”bromancen” också har en tredje likvärdig skuggmedlem, den underbare dirigenten Antonio Pappano. Tonvikten ligger på Verdi och speciellt givande är numren ur Verdis Otello och den ursprungligen franskspråkiga Don Carlos. Saknar man något, så kunde det då vara duetten ur Bizets Pärlfiskarna, som Jussi Björling och Robert Merrill i tiden tolkade så minnesvärt.

Lisette Oropesas franska belcantoarior (PENTATONE)

Den kubansk-amerikanska sopranen Lisette Oropesa förtrollade festivalpubliken i Nyslott för tre år sedan och kommer igen nästa år. På sin nya skiva har hon valt franska varianter av kända italienska belcantoarior, som antingen skrevs eller senare omarbetades på franska. Hon sjunger dem med varm inlevelse och felfri teknik. Vem har hört Donizettis franska version av Lucia di Lammermoor?

Camilla Nylund: When I Fall in Love (NAXOS)

Camilla Nylund, som på sistone utvidgat sin repertoar till högdramatiska Wagnerpartier, kör nu i motsatt riktning med 13 sånger om livet och kärleken ur The Great American Songbook. Utgåvan omfattar en CD-skiva och en DVD med en konsertupptagning, där hon tar publiken med charmig engelska och större öppenhet än någonsin.

Wasel And The Weasels (Weasel Productions)

Helsingforsbandet Wasel And The Weasels har specialiserat sej på old time music-gengren som är besläktad med bluegrass och en del övrig nordamerikansk folkmusik. Debutalbumet består av gamla sånger från Appalacherna som sångaren -och mandolinisten Wasel Arrar översatt till finska så att de passar den finska folkmusikjargongen. Låtarna är både humoristiska och djupsinniga och de spelas virtuost på enbart akustiska instrument.

Vesa Aaltonen Prog Band: Studio Live (Svart Records)

Studio Live serverar ett bastant urval inhemska proggklassiker under ledning av veterantrummisen Vesa Aaltonen. Den på allt sätt attraktiva skivan understryker faktumet att Finland alltid varit Nordens starkaste proggrockland. Traditionen lever fett vidare och nu är det främst de yngre musikernas tur att sätta sin prägel i låtarna på Studio Live.

Dantchev: Domain: The Lions We Are (Glomama Music)

Dantchev: Domains musik utmärks av drag från bulgarisk folkmusik, blues och jazz som smälter samman till ett originellt uttryck. Med energiskt, blås, rappt slagverksspelande och sångsolisten Anna Dantchevs inlevelsefulla sång kring självupplevt, biter sej The Lions We Are hårt fast i toppen av årets intressantaste världsmusikplattor på internationell bredd.

Joona Toivanen Trio: Both Only (We Jazz Records)

”Årets jazzalbum redan i februari?” var frågan jag ställde i min recension  och det visar sig hålla streck. Minimalistiskt, suggestivt, ”en demonstration av grunderna i den moderna pianotrions estetik”.

Kendrick Lamar: Mr. Morale & The Big Steppers (Interscope Records )

Inom dagens hiphop utmärker sig Kendrick Lamar som en utpräglad albumartist och varje album känns som en Händelse. Över en timme långt och ställvis något ojämnt, men i sina bästa stunder fortfarande musikaliskt briljant och som rappare är han på en egen nivå; samtida soulmusik av högsta rang.

Jack White: Entering Heaven Alive (Third Man Records)

Av årets två Jack White-album är det här den senare och den lugnare, tidvis akustiskt-folkigt betonad, med mer fokus på gediget låtskrivarhantverke än effektsökeri. Vilket resulterar i hans möjligen hittills bästa soloplatta.