Det finns skäl att oroa sig, raring

Den psykologiska thrillern Don't worry darling skildrar det bedrägligt idylliska livet i den experimentella företagsstaden Victory. Efter en konfliktfylld och turbulent inspelning är filmen det ultimata testet på om all publicitet är bra publicitet.

Harry Styles och Florence Pugh som ett gift par som bor i det idylliska samhället Victory.
Sara Ehnholm Hielm
23.09.2022 11:30

THRILLER

Don’t worry, darling
Regi: Olivia Wilde. Manus: Olivia Wilde och Katie Silberman efter Carey och Shane Van Dykes idé. I rollerna: Florence Pugh, Harry Styles, Chris Pine, Wilde, Gemma Chan. 123 min. F16
Det unga lyckliga paret Alice (Florence Pugh lyser som filmens drivande urkraft) och Jack Chambers (popstjärnan Harry Styles spelar pojkaktigt) lever i den perfekta amerikanska förorten Victory ute i öknen, i vad som ser ut som Palm Springs eller Ayn Rands utopisamhälle för vinnare i romanen Och världen skälvde.
Vi möter dem på ett cocktailparty där kvinnorna tävlar i att dricka sprit, dansa med glas på sina huvuden och förföra sina egna män. De gör ingenting på hela dagen utom att laga mat, skura badkar och skvallra med väninnorna – Bunny (Olivia Wilde, skarp, kantig och piffig) är Alices bästis. De får aldrig lämna Victory eller ens köra bil utan bara klär sig vackert och får orgasmer när männen återvänder efter sina långa arbetsdagar.
Florence Pugh som hemmafrun som ställs inför frågan vad som egentligen pågår i paradiset?
Arianne Phillips underbara kostymer och Katie Byrons scenografi glöder av löftesrikt femtiotal. Arkitekturen är mid-century modern och för första gången har en film fått ha inspelningar i Kaufmann House, en modernistpärla ritad av Richard Neutra 1946. På morgnarna dansar kvinnorna balett under Gemma Chans mässande ledning.
Balettläraren är gift med ledaren för hela Victory-projektet, Frank (Chris Pine, drypande av charm och hemligheter). Deras poolparty blir en väckelserörelse då denna Jordan Peterson-liknande man försöker locka fram konkurrens och framgångsdyrkan hos sina undersåtar, för vad är egentligen projektet till för? Vad går männens jobb ut på? Och varför reagerar ingen när en av fruarna får ett sammanbrott mitt under festen?

Redan hårt kritiserad

Olivia Wildes andra regi (efter den förtjusande uppväxtkomedin Book­smart) som hade världspremiär på Venedigs filmfestival har redan fått hård kritik. Delvis av orsak, filmens vackra värld är inte tillräckligt väl underbyggd, Alice har för många återkommande svartvita drömsekvenser ur Busby Berkeley-musikaler, vissa avslöjanden kommer omotiverat sent och plötsligt dansar Jack en otroligt lång steppdans bara för att han kan.
Florence Pugh som hemmafru i en experimentell företagsstad.
Manuset har kallats förutsägbart, mystiskt och klyschigt och det har uppenbart påverkats av bland annat Truman show (i vilken Olivia Wilde fick sitt genombrott som skådis), The Stepford wives, Mad men och I’m thinking of ending things. Den första manusversionen (finns att läsa på nätet) av bröderna Carey och Shane Van Dyke dröp av våld och sodomi och jag tycker Wildes och Katie Silbermans bearbetning är en klar förbättring. Men det lämnas mängder av lösa trådar, hål i logiken och bifigurerna har för lite att göra – men är det så farligt om en film för en gångs skull koncentrerar sig på kvinnorna och ser thrillern ur Alices synvinkel?
Twisterna på slutet har setts som både för otäcka och för uppenbart go girl-feministiska, men är de verkligen det? För visst existerar väl fantasin om att få vara den starka, beundrade mannen fortfarande och hon som bör beundra är frun? I ett USA som nyss avskaffat aborträtten känns misogynin inte alls för avlägsen. Jag kan önska att filmen var bättre och totalt överraskande, men dålig är den inte.

Dömd på sociala medier

Men kritiken handlar om mer än om filmen. Det är ingen idé att låtsas något annat; det är oroväckande för filmkonsten om dramat bakom kameran, som det framstår på sociala medier, fullständigt tar över dramat framför.
Filmen har hamnat i skuggan av ett bråk mellan den karismatiska huvudrollsinnehavaren Florence Pugh och regissören Wilde som inledde ett förhållande med den yngre, manliga huvudrollsinnehavaren Harry Styles. Han tog i sin tur över efter Shia LaBeouf som antingen blev sparkad eller sa upp sig.
I Venedig gick det så långt att Pugh trots löften inte dök upp på presskonferensen, den överlägset svåraste showen att få biljett till under hela filmfestivalen. Wilde uttalade sig sedan sammanbitet om ”det oändliga tabloidskvallret och allt oljud där ute som nätet matar sig självt med. Jag känner inget behov att delta, det är tillräckligt välnärt”. Styles svamlade om hur det finaste med att spela i en film var att allt var ett påhitt, en lek, ”som i en film”. När stjärnorna sedan inte hälsade på varandra på röda mattan och Styles dessutom sades ha spottat (!?) på Chris Pine under galapremiären kokade nätet över.
Harry Styles, Florence Pugh och Olivia Wilde som invånare i en stad som finns för de män som jobbar med det topphemliga Victory-projektet och deras familjer
Wilde har också fått kritik för att istället för att regissera Pugh ägna sig åt sin romans med Styles – men det kanske var till filmens fördel? Annars hade Pugh varit så grymt bra att de andra skådespelarna blivit blöta fläckar på duken i jämförelse. Onekligen har regissören Wilde inte skött det här särskilt snyggt – men får hon en hårdare dom för att hon är kvinna? Utan tvekan.
Det som alla frågar sig nu är: kommer den kraschade pr-kampanjen att leda till att filmen får fler eller färre tittare? Här har vi, govänner, inget mindre än det perfekta testet på om all publicitet är bra publicitet. (Eller på hur många lojala fans Harry Styles har, men det är en annan historia.)

ANDRA LÄSER