Barcelona är världens sämst skötta toppklubb

Barcelona vägrar medge att man inte längre kan vara med och leka med de stora pojkarna då det gäller övergångssummor. På planen kan man vara något på spåren, men utanför den är det clownerier på hög nivå.

Klubbpresidenten Joan Laporta och sportchefen Jordi Cruyff tillsammans med ett av sommarens nyförvärv, Andreas Christensen från Chelsea.
KolumnJonatan Sparvjonatan.sparv@hbl.fi
13.07.2022 05:01 UPPDATERAD 14.07.2022 09:59
FC Barcelona håller på att bli en pajasklubb.
Att den katalanska jätten har stora ekonomiska problem har varit allmänt känt ett bra tag. Barça är skuldsatt upp över öronen, men det verkar inte hindra klubben från att riva och slita i de stora stjärnorna i sommar.
Robert Lewandowski, Raphinha, Bernardo Silva, Marcos Alonso och Ruben Neves är bara några namn på Barcelonas radar. Märkligt kan tyckas, då man har en lista på obetalda skulder som är längre än inköpslistan du skriver innan du ska tillbringa flera månader på sommarstugan.
Vi pratar alltså om en klubb som är skyldig mängder av andra klubbar stora summor pengar i form av obetalda övergångssummor. Att sälja till Barcelona i dagsläget är att skjuta sig själv i foten, eftersom klubben inte har råd att betala. Lewandowski är på väg att lämna Bayern München för Barcelona, men tyskarna är inte sugna på den avbetalningsplan som katalanerna föreslår. Bayern insinuerar till och med att Barcelona kan vara ett minne blott om några år. Varför ska vi sälja till en klubb som är på väg mot konkurs?
Dessutom har Barça skulder till sina egna spelare. Mittfältsesset Frenkie de Jong är på väg till Manchester United i sommar, men övergången stoppas av de omkring 20 miljoner euro som Barcelona är skyldig honom i obetalda löner. Sammanlagt rapporteras det om över 100 miljoner euro i obetalde löneskulder.
Barcelona är en anrik klubb – kanske den största klubben i Europa – men att man i praktiken tvingar sina spelare att gå ner i lön efter att man kritat kontrakt med dem saknar fullkomligt rim och reson. Messi, Pique, Dembélé, de Jong. Listan kan göras lång. Från de egna leden heter det förstås att spelarna går ner i lön av egen fri vilja för att få Barças ekonomi på fötter igen. Sanningshalten i det påståendet bör ifrågasättas.
För att ha råd att handla vilt under sommaren och hålla kvar statusen som en av de slagkraftigaste aktörerna på marknaden har Barcelona kommit på genidraget att sälja en andel av sina framtida tv-intäkter. Det här underlättar på kort sikt, men att skjuta fram problemen är ingen permanent lösning. Det är en nödlösning, som i värsta fall kan orsaka ännu större problem i framtiden.
Man sportar även med att erbjuda transfersummor under marknadsvärdet gång på gång, vilket sätter käppar i hjulen för andra klubbar. Kampen om Leeds stjärnskott Raphinha är ett typexempel, där Chelsea redan matchat Leeds krav medan Barça vägrar bjuda vad som krävs. Detta skvallrar om att Barcelona vill ge skenet av att vara en av de stora fiskarna i transferdammen, trots att de likvida medlen inte finns.
Politik framom policy med andra ord. Vi kanske inte har det så bra ställt just nu men vi kan åtminstone se ut som att vi är med i matchen. Joan Laporta och hans manskap gör allt för att inte tappa anseendet och supportrarnas förtroende.
På planen kan Barcelona vara något på spåren efter ett par nödår. Tränaren Xavi har spelarnas förtroende och det finns talang och kvalitet i spelartruppen så det räcker och blir över.
Men utanför planen agerar Barça som en finnig tonåring som sitter hemma i sitt dunkla pojkrum och spelar Football Manager. Det håller inte.

ANDRA LÄSER