Insändare: Gör slut på IQ-diskrimineringen

debatt
Det har varit en händelserik tid inom funktionshinderområdet. Den nya funktionshinderservicelagstiftningen är i slutskedet av sin beredning och lagutkastet har nyligen varit på utlåtanderunda. I samma veva gav kommittén för FN:s funktionshinderkonvention ett historiskt och principiellt viktigt avgörande – det första finländska avgörandet – gällande rätten för en person med intellektuell funktionsnedsättning att själv bestämma hur personen vill bo.
Men först några ord om reformen av funktionshinderlagstiftningen. Genom reformen sammanslås handikappservicelagen och lagen om specialomsorger för personer med utvecklingsstörning. I samma veva slopas specialomsorgsdistrikten. Därmed ska alltså alla grupper av personer med funktionsnedsättning få service genom samma lag och med stöd av samma servicestruktur. Man frångår alltså den nu gällande diagnosbaserade segregeringen av olika grupper av personer med funktionsnedsättning.
Den personliga assistansen är enormt viktig för personer med funktionsnedsättning. Serviceformen möjliggör bland annat delaktighet i samhället, sociala kontakter och inte minst ett självständigt boende. Enligt nuvarande lagstiftning bör dock personen med funktionsnedsättning ha förmågan att uttrycka sin vilja gällande assistansens innehåll och utförandet för att kunna erhålla serviceformen. Enligt reformförslaget kvarstår ännu förmågan att själv kunna framföra innehållet av assistansen.
Det här så kallade ”resurskravet” har lett till att många personer med intellektuell funktionsnedsättning nekats rätten till personlig assistans, med allvarliga konsekvenser för deras möjligheter till ett självständigt liv. Vi har alltid fört fram att det är fel att dessa personer till följd av en begränsning i den intellektuella kapaciteten konsekvent degraderas till andra klassens medborgare och de individuella behoven förbises. Kort och gott kan man kalla det för IQ-diskriminering.
I början av april detta år publicerades FN:s funktionshinderkommittés beslut gällande personlig assistans och rätten att bo självständigt. I fallet hade kommunen inte beviljat personen rätt till att bo i egen lägenhet med hjälp av personlig assistans, utan personen hänvisades till gruppboendealternativ. Kommitténs slutsats är att personen har blivit diskriminerad då denne nekats möjligheten att bo i enskild lägenhet med hjälp av personlig assistans och att detta bör tillrättaläggas.
Både lagstiftningsreformen och speciellt FN-funktionshinderkommitténs avgörande har bland många personer med funktionsnedsättning liksom också hos intresseorganisationer på området väckt en stark förhoppning om förändring. Särskilt har vi förväntat oss en ändring av bestämmelserna om personlig assistans och självbestämmanderätt i val av hur man vill bo.
Vi har nu hört Social- och hälsovårdsministeriets reaktion på kommitténs beslut och den är inte vad vi hade hoppats på. Det ovannämnda resurskravet inom personlig assistans kommer trots allt ännu att kvarstå i den nya lagen, om än i något lindrigare form än i den nu gällande handikappservicelagen från 2009.
Enligt reformförslaget kommer personer med funktionsnedsättning att ha rätt till självbestämmande över hur hen vill bo men det är ändå välfärdsområdet som kommer att ha sista ordet i frågan. Summa summarum tar vi endast ytterst blygsamma steg framåt i kampen om ett självständigt boende för personer med intellektuell funktionsnedsättning och deras individuella behov.
Vi vill nu påminna statsmakten att tiden är inne för att göra slut på IQ-diskrimineringen. Då funktionshinderservicelagstiftningen nu reformeras måste det ske i enlighet med bestämmelserna i FN:s funktionshinderkonventionen med beaktande av det beslut som kommittén delgivit staten i april 2022.
Slopa därför resurskravet för den personliga assistansen. Låt var och en bestämma hur och med vem den vill bo – med personlig assistans som en serviceform.
Stefan Karlsson, ordförande
Matias Nyqvist, sekreterare
Victor Lehtinen
Jonathan Lindberg, styrelsemedlemmar
Linda Österholm, suppleant

ANDRA LÄSER