Stolthet kan vara vad som helst

Tre fredagar i rad har Yle Fem repriserat Anna Bloms och Ville Tanttus halvtimmesdokumentärer som alla kretsat kring temat tid och rum. Kvällens dokumentär är nyproducerad av samma upphovspersoner och handlar om stolthet. Den blickar därmed in i ett slags intimt inre rum hos människan om man så vill.

Dessa program av Blom och Tanttu är inte traditionella dokumentärer, utan närmar sig sitt ämne ur ett filosofiskt perspektiv, lite på samma sätt som essädokumentärer försöker ringa in sitt ämne, minus den reflekterande berättarrösten som brukar vara den röda tråden i dem. Här är det i stället de medverkande som står för resonemanget.

Ämnet stolthet är lika abstrakt som intressant när man börjar fundera över vad det egentligen innebär. I dokumentären tillåts de medverkande tolka ordet som de vill, och göra utvikningar kring ämnet. Det här är ett program om stoltheten som positivt, ädelt begrepp, befriat från det högmod som också kan vara en sida av det stolta myntet. I klarspråk: stolta är de medverkande över framgångar som nåtts exempelvis efter att motgångar övervunnits, och över icke-materiella ting som inte kan uppfattas som skrytsamma. Ingen erkänner att den skulle vara stolt över sitt utseende, sin bil, sitt fina efternamn eller sina begåvade barn, även om nog många människor är det när det kommer till kritan. Programmet ger en bild av hur just vår kultur förhåller sig till stolthet, i exempelvis en amerikansk kontext där ödmjukhet inte är en dygd på samma sätt som här hade människor förmodligen förhållit sig rätt annorlunda till ämnet.

Visst är det välkommet med program med ett alternativt berättargrepp som inte räds det filosofiska och andliga. Och visst är avsikten att beståndsdelarna tillsammans ska bilda en mångfacetterad helhet, men intrycket blir ändå onödigt fragmentariskt och många berättelser hade fått breda ut sig mera. En halvtimme känns helt enkelt för kort för att gå på djupet.