Guggenheim: en epilog och en tänkbar fortsättning

Sagan om Guggenheim har i mina ögon påmint lite om Sagan om ringen. Inte bara på grund av sin starka dualism, utan också för att den svarta byggnaden med sitt blekt lysande torn fört mina tankar till Saurons fäste i Mordor. Ni vet, det där som störtar samman då Frodo kastar ringen i Domedagsbergets heta lava.

Frågan är om också Guggis Helsingforssaga nu är all? Om bygget, bildligt talat, rasat samman? I alla fall blev förlusten i stadsfullmäktiges omröstning sent på onsdagskvällen förvånansvärt stor: 32 för, 53 emot. Om lobbarna ämnar återkomma med ytterligare ett förslag, borde det reducera den offentliga insatsen till ett minimum. I dag känns det inte speciellt sannolikt.

Det finns mycket man kunde säga om den starkt polariserade debatten om museet, och om den märkliga processen. Motståndarsidan har haft rätt i att det slutna lobbandet varit främmande för en nordisk politisk kultur, att beredningen andats arrogans och att kalkylerna verkat överoptimistiska. Däremot har den oerhörda uppbragtheten över det nya förslagets själva existens förvånat, och utmynnat i övertoner. Till demokratins spelregler hör som tur är att inga beslut är slutgiltiga, utan kan ändras efter att sammansättningen i ett beslutande organ skiftat på grund av val eller efter att ett förslag omarbetats. Den som driver en sak har rätt att göra det med envishet. Ansvaret för beslutet ligger alltid hos de folkvalda, och det var inte orimligt att de fick ta ställning en gång till.

Betydligt intressantare är ändå frågan om hur staden nu ska gå vidare. Att tomten vid Södra kajen är underutnyttjad håller många av Guggenheims motståndare med om. Och om det finns en genuin vilja att satsa på konst och kultur inom G-lägret är det bra om den kan kanaliseras i en ny riktning. Bra för stadens invånare, för turismnäringen och som ekonomisk stimulans à la Keynes.

Det råder heller ingen brist på idéer om vad nästa saga kunde handla om. Skådespelaren Tobias Zilliacus föreslog till exempel i en insändare i HBL 30.10 en satsning på barnkultur: "ett fantastiskt konstcenter för barn … Utställningar, teater, film, verkstäder". Det är inte alls dumt, tänker jag som förälder. Och det är lätt att se turismpotentialen: många barnfamiljer anländer med färjorna och det finns inte alltför mycket program (på svenska) för dem i Helsingfors. Tänker man riktigt krasst så skulle många föräldrapar gärna lämna barnen på en proffsig konstverkstad och få två timmar på tu man hand på stan.

Ett annat förslag hängde i luften på ett seminarium om den finlandssvenska litteraturens framtid för ett par veckor sedan, där Kristin Helle-Valle höll en föreläsning om Litteraturhuset i Bergen: ett ganska kommersiellt betonat projekt, men inte ointressant och frikostigt finansierat av privata mecenater.

Poängen är att det finns massvis med kreativa och galna idéer för vad man kunde göra med parkeringsplatsen vid havet. Om Helsingforspolitikerna vill dra lärdom av sensmoralen i Sagan om Guggenheim skulle det nu gälla att initiera en öppen, transparent och gräsrotsdemokratisk process för att ta fram nya förslag, idéer och koncept – och sedan utreda de bästa, ställa dem mot varandra, räkna på dem och sondera intresset för privat finansiering.

Och kanske småningom komma till skott.