Insändare: Kravet på enighet i besluten utgör Natos och EU:s gjutfel

Vi vet att Nato är helt dominerad av USA och en amerikansk president kan tappa intresset för (att stöda) organisationen. Det har vi redan tidigare sett. Nato är en heterogen samling, med varierande statsskick och intressen, där många medlemmar inte har en trovärdig försvarsmakt (HBL 22.4).
Lägg därtill att Nato liksom EU lider av ett gjutfel, nämligen kravet på enighet i besluten. Det är inte lätt att nå enighet i en sådan samling. Ännu värre är det att det lockar medlemmarna till att idka utpressning. Enskilda stater vill ha betalt för att stödja ett beslut som bara kan fattas om alla går med på det. Gjutfelet förvärras av att ingen medlem kan avskedas. I Nato finns den lilla möjligheten att avsluta samarbetet med en motsträvig medlem, men det kommer vi tyvärr inte att se.
Nato belastas av att ha 2,5 medlemmar som inte är helt demokratiska (Polen är den halva). Inom EU är det Ungern som är problemet, med dess Putinvänliga ledare. Det går att bromsa det stora ekonomiska stöd som Ungern får av EU, men i det har man varit alltför återhållsam. "Sluta dalta med Orban” säger ledaren i HBL (1.6).
Inom EU arbetar man för att ändra på avtalet som kräver enighet. Tyvärr har Finlands regering på svaga grunder kommit med invändningar mot en sådan ändring. Heidi Hautala konstaterar (HBL 12.6) att det är i vårt intresse att "EU inte hålls som gisslan av en medlemsstat”. Man kan förutse att Ungern kommer att fortsätta bromsa de åtgärder EU vill vidta mot Rysslands krigföring.
Turkiet är tyvärr en viktig medlem av Nato tack vare sitt sitt geografiska läge. Artigt diplomatiskt talas om Turkiets berättigade säkerhetsbehov. Låt oss inte glömma att det samtidigt gäller Turkiets förtryck av en minoritet och Erdogans önskan att komma åt sina politiska motståndare.
Ungern har ännu inte satt någon käpp i hjulet för den finsk-svenska Natoansökningen, men vi skall inte bli förvånade om det i sista stund kommer något krav också därifrån.
Det är också beklagligt att utpressningen ger resultat. Som ledaren i HBL (14.6) säger: "Turkiet måste tyvärr strykas lite medhårs”. Det gör det bara mera lockande att i framtiden igen idka utpressning.
Ju längre Erdogan är obstinat desto svagare ser Nato ut. Hur stark är en allians där man inte ens kan komma överens om ganska självklara saker. Det noterar Putin med tillfredsställelse. Kanske Turkiet till och med får någon belöning från det hållet.
Vad som än sker skall Finland upprätthålla och ytterligare stärka sitt försvar. Då kommer man till den gamla frågan om landminor som också president Niinistö sade skulle vara bra att ha på lager. Försvarsmakten har inte varit intresserad och säger att de redan ersatts av andra försvarsmedel. Här finns plats för en lite annan tolkning. Möjligen är Försvarsmakten rädd att om man satsar på de billiga minorna kanske budgetmedlen inskränks på annat håll. Det skulle vara olyckligt.
Ett stort Natoärende är också det militära stödet till Ukraina. Nu har man slutat ge ut uppgifter om vad som ingår i militärhjälpen och det är helt rätt. En gammal undersökning visade att Finlands bidrag per capita var bland de lägsta i Europa (och Estland det största). Man kan hoppas att där skett en förbättring. Ukraina behöver modernare vapen, speciellt artilleri med längre räckvidd. Tillsvidare ser det ut som om de inte kan nå det ryska artilleriet som därför obehindrat kan bombardera civilmål. Det förefaller vara så att Ryssland har för lite precionsammunition (eller så sparar man den) och därför bombarderar mera på måfå. Det kan också vara en medveten taktik.
Vår försvarsmakt har inte tidigare velat dela med sig av sin bästa utrustning: "går det illa behöver vi den själva”. Jag har sympati för tanken att vi inte skall stå utan tillräcklig beväpning. Just nu förs vårt krig i Ukraina och bättre vapen hör hemma där och inte i våra lager, fast de där skulle ge oss en bättre säkerhetskänsla.
Jon Didrichsen, Grankulla
ANDRA LÄSER