Klimatpolitiken illustrerar SFP:s dilemma

Ledande politiker inom SFP har klart olika inställning i fråga om klimatpolitiken och de konkreta åtgärder som borde vidtas i Finland. HBL:s intervju med riksdagsledamoten Anders Norrback (HBL 21.8) ledde till debatt på insändarsidorna och även till flera artiklar i HBL (30.8, 1.9)

Utifrån intervjuerna med SFP:arna är det lätt att se att tyngdpunkterna i klimatpolitiken faktiskt är helt olika för olika SFP:are. Anders Norrback säger något helt annat än Silja Borgarsdóttir Sandelin och Svensk ungdoms Frida Sigfrids.

Det är även slående i hur allmänna ordalag till exempel Sandra Bergqvist (HBL 27.8) besvarar Dan Björkqvists första insändare (HBL 24.8).

Inom politiken råder det en bred enighet om att klimatet måste vara en prioritet och inget parti, inte ens Sannfinländarna säger sig förringa uppvärmningen. Ändå finns det som vi vet klara skillnader mellan partierna. Därför är de konkreta riktlinjerna viktiga. Det handlar om åtgärder som minskar utsläppen – hur göra med torvjordarna, trafiken och transporterna, och inte minst energiproduktionen. Alla betonar att övergången från fossilsamhället till ett koldioxidneutralt samhälle måste ske rättvist. Men vad betyder det i praktiken? Ska de jordbrukare som har torvjordar kompenseras fullt ut om de avvecklar dem, eller få någon annan form av stöd? Hur mycket ska samhället uppmuntra skrotandet av gamla bilar om det sker till förmån för nya utsläppssnålare eller ska anskaffningen av elbilar stödjas mer direkt? Det finns otaliga konkreta frågor, men inte lika många svar.

Inom SFP har det alltid funnits en motsättning mellan stad och landsbygd. Den märktes och märks fortfarande i förhållande till EU och den syns också på nästan varje partidag.

Den samlande faktorn i SFP är svenskan i Finland. Kring 70 procent av finlandssvenskarna röstar på SFP. Uppslutningen är alltså bred. Trots drömmar om och strategier för att engagera fler tvåspråkiga och finskspråkiga i partiet har det inte lyckats i någon större utsträckning, även om SFP ställde upp kandidater på många nya finskspråkiga orter i kommunalvalet. Förutom svenskans ställning är det också klart att Svenska folkpartiet är ett borgerligt och liberalt parti. Men det är som känt brett mellan väggarna och högt i tak.

Till exempel statsvetarprofessorn Åsa von Schoultz har varnat för att överge svenskan som kärnan i SFP, eftersom det är uttryckligen den som har lockat de finlandssvenska väljarna. En del väljare överser troligen med vissa meningsskillnader i förhållande till SFP för att de upplever det så viktigt att det finns ett parti som för fram och arbetar för svenskan och tvåspråkigheten.

Det skämtas om SFP:s behov av att vara regeringsparti, eftersom en medverkan i regeringen hittills alltid har prioriterats. 2015 blev SFP utanför, men det var Juha Sipiläs (C) och Timo Soinis (Sannf) beslut, inte SFP:s val.

Som regeringsparti brukar SFP sällan frondera synligt. Partiet månar om goda relationer till statsministern som person och även statsministerns parti. SFP brukar betona att man är lösningsinriktad och beredd att hitta de kompromisser som krävs i en koalitionsregering.

När representanter för de nuvarande regeringspartnerna berömmer SFP för just den här insatsen (HBL 1.9) är det ett kvitto på att partiet har lyckats på den här punkten.

Konklusionen kunde alltså vara att allt är frid och fröjd och att det är klokt att SFP i klimatpolitiken svävar lite på målet i fråga om konkreta åtgärder.

Men så är det ändå inte. Klimatförändringen är utan att överdriva en ödesfråga som påverkar allt, hela samhället. Ett parti som då är luddigt fyller inte riktigt sin uppgift.

För unga är klimatpolitiken ytterst viktig. Samtliga partiers ungdomsorganisationer är engagerade i klimatpolitiken och även radikalare än sina moderpartier. Det handlar inte enbart om ungdomens radikalitet utan i högsta grad konkret om livet i framtiden. För partierna, även SFP, handlar det om återväxten. Och därmed också om framtiden för det parti som mer än något annat har svenskan i Finland på sin agenda.