När namn och språk inte sammanfaller

Om en person för femtio år sedan hette Gustaf Anderson var han högst sannolikt svenskspråkig. Hette personen Marjatta Virtanen var hon lika sannolikt finskspråkig. Även om det redan då fanns undantag från regeln, var det sällan man tog miste. Visste man namnet, var det lätt att närma sig personen på hans eller hennes modersmål.

I dag är läget annorlunda: Namn och språk passar inte längre ihop som det gjorde för ett halvt sekel sen. Man kunde tro att förklaringen är det stora antalet tvåspråkiga äktenskap som lett till att barn med ett finskt namn talar svenska och barn med ett svenskt namn talar enbart finska. Men alla tvåspråkiga äktenskap leder ju inte till tvåspråkiga barn och därför blir en del unga med helsvenska namn enspråkigt finska. Detta gäller också andra vägen, men det tycks då vara lite vanligare med ett svenskt eller neutralt förnamn.

Men det finns också andra förklaringar till att namnskick och språk inte längre självklart korrelerar. Det gjorde det förresten inte heller för hundra och hundrafemtio år sedan. Då var svenska för- och släktnamn vitt utbredda och använda i hela Finland, detta som ett resultat av att undervisning och kultur långt in på 1800-talet var svenskspråkig, av historiska skäl.