Nej, Sibelius komponerade inte med mossa i en tändsticksask

För ett par år sedan lanserade Finlands Naturskyddsförbund en kampanj med hashtaggen #Sibeliusboksi. Avsikten var att uppmuntra speciellt barn att fira den finska naturens dag (sista lördagen i augusti) genom att knåpa ihop en egen "Sibeliusbox", som skulle få spridas på sociala medier med hjälp av hashtaggen. Men vad är egentligen en Sibeliusbox, undrar säkert många.

Idén grundar sig på ett litet avsnitt i Santeri Levas bok Nuori Sibelius (publicerad 1957), där Levas antecknade ett barndomsminne som i boken återges med Sibelius egen röst: ”För mig var stämningen huvudsaken. En gång lade jag mossa i en tändsticksask, som jag sedan hade i min ficka. Jag plockade fram den emellanåt och luktade på mossan. I den stunden kom jag in i skogens stämning, hörde trädens sus och fåglarnas sång” (min översättning).

Anekdoten om tändsticksasken hade aktualiserats ett par år tidigare av Stiftelsen Jean Sibelius födelsestad i Tavastehus, som firade Sibelius jubileumsår 2015 med kampanjen Poika, jolla oli sammalta taskussa (Pojken med mossa i fickan).

Jag tycker idén bakom Sibeliusboxen är gullig. Det är säkert härligt att pynta tändsticksasken tillsammans med sitt barn och plocka föremål i skogen och snusa på dofterna efteråt. I själva verket har Sibeliusboxen blivit så pass populär att den börjat leva sitt eget liv utanför den ursprungliga kontexten. Finlands Naturskyddsförbund berättar på sin webbsida, att Sibelius brukade ha med sig en liten ask med mossa och barr, när han komponerade och reste. Genom att sniffa på asken kunde han rymma från sitt skrivbord och ta sig till skogens stämning. Med andra ord handlar anekdoten inte längre om tonsättarens barndom.

Musikmuseet Fame (i Mall of Tripla i Helsingfors) har tagit anekdoten om tändsticksasken som utgångspunkt för sin nya temporära utställning med namnet Instant Kuusi. Men inte i formen som Levas antecknade: På Fames webbsida kan man läsa (på finska): ”Det berättas att Jean Sibelius på sina resor bar med sig en tändsticksask, som innehöll en bit av Ainolas skog. Tack vare hans synestetiska anlag kunde tonsättaren förnimma skogen genom att sniffa på asken. Mossa och barr hjälpte Sibelius att komponera.” Nu har någonting som Sibelius en gång gjorde i sin barndom (i Tavastehus, inte i Ainola) blivit ett essentiellt drag i hans arbete och komponerande (notera att komponerandet inte nämns i den ursprungliga anekdoten). Museet går så långt att man förknippar utnyttjandet av dofter med Sibelius välkända synestesi. Men nej, Sibelius komponerade inte med hjälp av dofter i en tändsticksask.

Det är intressant att i realtid få bevittna hur en myt uppkommer. Det är förståeligt att rykten och skrönor sprider sig på internet, men vid en institution som kallar sig ett museum vore det önskvärt att man höll sig till fakta i stället för myter.