Förebilder hjälper att krossa glastaket

Vi letar efter jämställdhet där vi med största sannolikhet borde hitta den, på universitet och högskolor. Och visst finns den här, men fulländad är den inte. Det är ändå inte bara männens fel, säger några kvinnliga toppforskare inför kvinnodagen.

"Kvinnor och män är jämställda."
Så lyder regeringsprogrammets lika korta som absurda omnämnande om jämställdhet i Finland. Inte för det, World Economic Forum rankar Finland som världstvåa i jämställdhet. Vårt resultat, 0,845 poäng av 1 möjliga, skvallrar ändå om att regeringen tar ut svängarna.
Jämförelsen säger inget om hur jämställdheten varierar inom varje land eller var den realiseras bäst, men eftersom jämställdhet förutsätter medvetenhet riktas blicken osökt mot universiteten. Finländska universitet borde vara föregångare på området.
Till exempel har Helsingfors universitet en jämställdhets- och likabehandlingsplan där man förbinder sig till att "i all sin verksamhet främja jämställdhet och likabehandling och förebygga diskriminering". En jämställdhetskommitté jobbar kontinuerligt för att principerna ska omsättas i verkligheten.
Svenska handelshögskolan har likaså en jämställdhetsplan och arbetar "för en kontinuerligt förbättrad jämställdhetssituation på högskolan". Jobbet leds av en jämställdhetskommitté.
Det ser bra ut, men eftersom jämställdhet är svårare att mäta objektivt än att uppleva subjektivt frågar vi några kvinnor på framskjutna poster, inom mansdominerade vetenskaper, hur de upplever jämställdhet i sin arbetsgemenskap.
HBL har intervjuat fem kvinnor vid HU och en vid Hanken. De forskar i biologi, bioteknik, medicin, fysik och ekonomi – forskningsgrenar som är mansdominerade, om man räknar professorerna. Bland studerandena kan läget vara det motsatta, vilket ringar in en del av problemet: många kvinnor börjar studera och kanske fortsätter att forska, men få armbågar sig upp till toppen, i synnerhet om familj konkurrerar med akademisk karriär.
De kvinnor vi talat med här har inte har upplevt direkt könsdiskriminering och de vet att det är bättre ställt i Finland än i de flesta andra länder. Ändå visar en analys av intervjumaterialet tydligt att det förekommer en omedveten, dold eller strukturell ojämställdhet som är svår att sätta fingret på och ännu svårare att åtgärda. Lagom inför kvinnodagen berättar forskarna också varför jämställdhet är viktigt, och vem de anser bär ansvaret för att jämställdhetsplanerna tillämpas i praktiken.

Ingen diskriminering

Könsdiskriminering har varit förbjudet i lag i årtionden, och på universiteten är direkt diskriminering exceptionellt, om det alls förekommer. Samtidigt är verkligheten sällan lika svartvit som lagen.
Ekonomen Maria Ehrnström-Fuentes upplever att en slags passiv diskriminering eller omedveten ojämställdhet dyker upp senast mellan disputationen och arbetsmarknaden.
– Ibland har jag en känsla av att det går lättare för män att få jobb när de är färdiga, säger hon.
Siktar man på en karriär utomlands får man vara beredd på diskriminering. Internationell forskning visar hur samma arbetsplatsansökning bemöts bättre om den signerats av en man än om sökanden är kvinna.
– Jag tror det är rätt omedvetet. Där bakom finns en tanke om att en man kan hoppa in i ett nytt jobb direkt, medan en nyanställd kvinna först måste upp till bevis, säger läkaren Anu Wartiovaara.
Någonstans i gråzonen mellan diskriminering och ojämställdhet har genforskaren Maria Vartiainen upplevt att manliga kolleger avancerat snabbare i karriären. Osakligheter har hon också fått höra.
– Ibland har jag blivit kallad för flicka. Män har sagt att det är lätt för dig som är kvinna att få forskningsfinansiering, säger hon.
Maria Vartiainen, forskningsledare i bioteknik vid Helsingfors universitet.
Den slängen bottnar i villkoren för Europeiska forskningsrådets (ERC) finansiering. Kvinnor får automatiskt förlängd finansiering om de får barn medan männen får förlängt bara i den mån de håller föräldraledigt.
– Det är sådana små detaljer som sticker hål på jämställdheten. Det handlar snarast om passiv diskriminering, säger Vartiainen.
Anu Wartiovaara hade aldrig upplevt vare sig diskriminering eller ojämställdhet i Finland, fram till förra året då regeringens sparkur slog extra hårt mot HU.
– Då märkte jag för första gången att män gynnades i en krissituation. När männen röt till hade det mer effekt än när kvinnorna gjorde det. Fjolåret var mycket intressant, det öppnade mina ögon för att en annars jämställd arbetsplats kanske kan få drag av ojämställdhet när det krisar till sig, säger hon.

Osynlig ojämställdhet

Flera av forskarna talar om en dold ojämställdhet, för att den sällan syns eller blir särskilt konkret.
– Tydligast syns den i statistiken. Var finns de kvinnliga professorerna? Redan i flera år har vi tagit in fler kvinnliga än manliga studerande. Bland fortsättningsstuderandena är andelen lika, men sedan händer någonting på väg mot professorssteget, säger biologen Anna-Liisa Laine.
Vid Helsingfors universitet är över hälften av studerandena kvinnor, men bara 30 procent av professorerna.
– Glastaket kommer snabbt emot, säger fysikern Emilia Kilpua.
– Det finns flera orsaker, en av dem är kvinnorna själva. De kan också se sig i spegeln om de inte ansöker om framskjutna poster, säger Anu Wartiovaara.
Det är tydligt att kvinnor är mer benägna att avbryta en lovande forskarkarriär.
– Ytterst sällan finns tecken på aktiv diskriminering, men också en mindre och osynlig diskriminering som ackumuleras under karriären kan påverka siffrorna, säger Anna-Liisa Laine.
Även om hon sällan tänker på jämställdhet i vardagen har hon utvecklat en blick för överträdelser. Hon ser när det börjar gå snett.
– Vissa manliga professorer kan enkelt inta en bohemisk roll och ställa sig ovanför det praktiska arbetet medan kvinnorna, som oftare är lektorer, är de som ser till att någonting blir gjort, säger Laine.
Hon menar att det är allvarligare än det kanske låter. Om arbetsgemenskapen tillåter att stereotypa könsroller utvecklas kan "den bohemiska mannen" slippa en del tidskrävande vardagsjobb som faller på "den plikttrogna kvinnan".
– Då påverkas karriärutvecklingen. Ju mer du tvingas sköta praktiska saker desto mindre tid har du över för forskningen, och det är via den du skaffar dig akademiska meriter som behövs när du ansöker om nya poster, säger hon.
När alltför få kvinnor når den akademiska karriärtoppen uppstår bisarra problem, påpekar Maria Vartiainen:
– Vissa kvinnliga professorer bjuds in i flera kommittéer och andra forum för att toppkvinnorna i deras bransch är så få. Dessa få blir överbelastade. Om de var fler skulle de kunna representera jämnare, utan att någon slits ut.
Det här beror på att jämställdhetslagen kräver att det ingår en viss andel kvinnor i vissa arbetsgrupper, påpekar Anu Wartiovaara.
– Om tjugo procent av professorerna är kvinnor, som hos oss, får kvinnorna fler sådana här uppdrag, och då tvingas de sätta ner klart mer tid på förvaltning än männen, vilket går ut över forskningen och forskningsmeriterna. I den meningen fungerar jämställdhetslagen mot de kvinnliga forskarnas konkurrenskraft, säger hon.

Fler kvinnor ger upp

Underskottet av kvinnor bland professorerna har flera förklaringar. Den enklaste är att universiteten förut utsåg fler män till professorer, innan jämställdhetsprinciperna slog igenom, och att de här männen sitter kvar till pensionen, alltså kan en balans inte uppnås snabbt.
Om förklaringen vore den enda skulle problemet automatiskt försvinna med tiden, men så enkelt är det inte. När en professur tillsätts måste valet falla på den mest kompetenta kandidaten, oberoende av kön. Om det då finns fler män än kvinnor bland alla meriterade sökande är det sannolikt att valet oftare faller på en man, och könsobalansen består också på sikt.
Eftersom kvinnor oftare avbryter en lovande karriär och inte lika aktivt söker professurer ser det dystert ut också på sikt, påpekar genetikern och neurobiologen Iiris Hovatta.
– Många överger helt enkelt karriärambitionerna. Jag tror det ofta sker efter disputationen, under den postdoktorala forskningen, säger hon.
Varför det sker är en svår fråga, bortsett från den uppenbara orsaken att kvinnorna tenderar att backa oftare än männen då karriären hotar krocka med familjeplanerna. Att våga ta steget och (försöka) bli professor kan kännas tufft. Självförtroendet kan spela in, och det verkar som att det oftare brister för kvinnorna.
– Forskning visar att män tenderar att överskatta sina förmågor medan kvinnorna underskattar sina. Det är säkert något vi måste bli kvitt, säger Emilia Kilpua.
– Familj och framför allt barn används ofta som en förklaring till att kvinnor sällan går riktigt långt i karriären, men ojämställdheten drabbar också kvinnor som inte har barn. Det är som att bara tanken på att de kan få barn gör dem osäkra att satsa på karriären, säger Iiris Hovatta.
Det kan också hänga ihop med en känsla av osäkerhet.
– Det kan hända att en del kvinnor betvivlar att de ska lyckas kombinera karriär med familj i praktiken, säger Emilia Kilpua.
Kanske föreställer vi oss att män generellt är duktigare än kvinnor. Maria Vartiainen hänvisar till en studie enligt vilken barn redan som riktigt unga uppfattar män som mer begåvade än kvinnor (barnen hade fått se bilder på män och kvinnor de inte kände, och blivit ombedda att peka ut dem de trodde var begåvade – de flesta utpekade var män).
– Det finns en förutfattad mening om att män är duktigare, en allmän inställning helt enkelt, säger Vartiainen.
Den föreställningen kan åtminstone undermedvetet finnas också hos kvinnliga chefer, och det kan påverka till exempel rekryteringar.
– Det är viktigt att märka att det inte bara är män som diskriminerar. Också kvinnor borde tänka efter vad de kan göra för jämställdheten, säger Iiris Hovatta.
Riksdagen uppmärksammade i höstas 110-årsjubileet av kvinnornas rösträtt i Finland med att instifta ett pris som ska ges till en framstående kvinnlig forskare. Historiskt sett är jämställdhetssträvandet ett ungt fenomen och därför kunde man kanske tro att inställningen till jämställdhet är en generationsfråga, att ungdomar automatiskt är mer progressiva.
Så enkelt är det knappast. När studerandena i neurovetenskaper bjöd in utländska experter till ett seminarium fanns inte en enda kvinna bland föreläsarna, fastän det fanns både killar och tjejer i organisationskommittén. Iiris Hovatta säger att man måste vara uppmärksam på sådant här.
– Det handlar inte om att kvinnor tackar nej till paneldiskussioner. Det handlar om att de inte bjuds in.

Moderns roll, och faderns

Fem av våra sex forskare är också mammor. När Anu Wartiovaara blev gravid övervägde hon inte för en sekund att bryta karriären. Hennes handledare stöttade henne och var tillmötesgående, och hon försöker vara likadan mot dem hon handleder.
Anu Wartiovaara, akademiprofessor vid Helsingfors och överläkare vid Huslab.
– Jag och min man som också är läkare har delat på bördan av föräldraskapet, vi har jobbat turvis. Jag har inte tänkt så mycket på det. Det är delvis en attitydfråga, säger hon.
Att föräldraskap innebär ett avbrott i karriären är självklart, men om föräldrarna delar lika borde det inte gå ut över kvinnornas karriärer mer än männens.
– Många delar jämnt, men så var det inte för fyrtio år sedan. Därför har vi färre kvinnliga professorer i dag, och därmed har kvinnliga studerande färre kvinnor än män som förebilder, säger Iiris Hovatta.
– Generellt ligger felet hos både kvinnor och män, kvinnor som nästan ensamma vill ha hand om barnet och män som nöjer sig med det. Det är ett stort problem om mammorna, och bara de, stannar hemma. Då blir det svårt att komma igen i arbetslivet, säger Maria Vartiainen.
Maria Ehrnström-Fuentes har kombinerat småbarn och forskning, men intygar att det periodvis har varit tungt.
Maria Ehrnström-Fuentes, affilierad forskare vid Helsingfors universitet
– Jag långtidsammade och mina barn har sovit dåligt långt efter att jag gått tillbaka på jobb. Det är en svår kombination då man jobbar med deadlines, säger hon.
Hennes föräldrar har ställt upp, och barnflickor anlitats.
– Annars skulle det inte ha gått. Men ändå, tröttheten som kommer i efterskott är oerhörd, säger hon.
Flera av forskarna säger att de satsar på att kollegerna ska få bästa möjligheter att kombinera familj med jobb – det kan funka rätt flexibelt på universitet. De forskare vars barn har varit relativt lättskötta säger att det har gått bra att kombinera föräldraskap med karriär.
– Moderskapet har inte skadat min karriär, men det har förutsatt ett nätverk för stöd och hjälp, för det blir så pass mycket resor i jobbet, säger Emilia Kilpua.

Rollmodeller behövs

Alla forskarna betonar att det behövs förebilder, rollmodeller, som visar att kvinnor visst kan löpa den akademiska linan ända ut, även om de har barn. Anna-Liisa Laine är mentor åt en yngre kvinnlig forskare, men mer än så kan hon inte stötta kolleger.
– Jag kan inte ta på mig rollen som terapeut, men jag vill skapa en arbetsgemenskap som respekterar att folk befinner sig i olika livsskeden.
För Iiris Hovatta var hennes mor en viktig förebild, och den världsberömda genforskaren Leena Palotie en annan. Båda lyckades gå hela vägen i den akademiska världen.
Iiris Hovatta, biträdande professor vid HU, forskar i genetik och neurobiologi.
– Min mamma kritiserades på 1970-talet för att hon ville forska fastän hon hade fyra barn. Jag önskar att attityderna förändrades snabbare. Själv försöker jag uppmuntra unga kvinnor att söka sig vidare i karriären. Jag vill också stötta unga forskare, både män och kvinnor, för att de ska kunna kombinera familj och jobb, säger hon.
Emilia Kilpua ställer frivilligt upp när nya studerande bekantar sig med kursutbudet inom fysik.
– Jag introducerar gärna rymdfysiken, det är kul att studerandena ser att det finns kvinnor i branschen. Ibland frågar någon om moderskapsledigheten påverkar karriären. Då säger jag att den kan påverka hur många vetenskapliga publikationer du hinner med i just det skedet.

Potential går förlorad

Den förra Pisaundersökningen visade att finländska skolelever fortfarande är bra på naturvetenskaper, men skillnaden mellan flickor och pojkar ökar, och är redan störst i hela OECD. Finlands flickor är nästbäst, pojkarna tionde bäst.
– Vi måste ta vara på flickornas goda kunskaper och uppmuntra dem att satsa på det som intresserar och motiverar dem. Vi får inte gå i traditionella rollfällor och prata om pojk- och flickämnen i skolan, säger Anna-Liisa Laine.
Om flickorna är så pass mycket duktigare i de här vetenskaperna är det synd på forskningen, innovationerna och näringslivet om kvinnorna avbryter lovande karriärer.
– Jämställdhet är viktigt för att arbetsgemenskapen ska kunna utnyttja sin fulla kapacitet. Ju mer heterogena forskningsteamen är desto bättre blir slutresultatet, säger Maria Vartiainen.
– Den största skadan med ojämställdhet är att en stor del av potentialen förblir outnyttjad. En annan nackdel är att de inte uppstår rollmodeller, säger Iiris Hovatta.
– Självklart är det problematiskt om duktiga typer faller bort i onödan. Diversitet är bra för alla arbetsgemenskaper, det är en styrka med olika slags människor, säger Emilia Kilpua.

Chefen och kollektivet

Vems ska se till att arbetsgemenskapen är jämställd, och rätta till eventuella brister? Våra forskare lägger rent principiellt ansvaret på den högsta ledningen. Maria Vartiainen och Anu Wartiovaara menar ändå att det i praktiken också kommer an på var och en i arbetsgemenskapen, att ansvaret är kollektivt eftersom alla ska följa överenskomna principer.
– Visst, men det blir svårt för ett team att komma åt den som vägrar utföra gemensamma uppgifter. Det saknas mekanismer för det, säger Anna-Liisa Laine.
Hon försöker som gruppledare jobba på jämställdhet i både större och mindre frågor.
– Det förbättrar inte den akademiska världen, men det känns rätt att jag gör vad jag kan. Ju längre karriären bär desto mer inflytande får man, desto mer kan man påverka.
Emilia Kilpua upplever att institutionen för fysik har lyckats främja jämställdheten.
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att det funkar bra i vardagen även om könsfördelningen på toppen borde jämnas ut.
Anu Wartiovaara säger att hela universitetsvärlden måste bygga på jämställdhet och likabehandling.
– Inom det akademiska samfundet måste alla utvärderas enligt substanskunskap och meriter, inte enligt kön eller med några som helst andra kriterier.
Inget magiskt recept
Eftersom hela frågan är komplex är det svårt att erbjuda universallösningar för bättre jämställdhet. Forskarna menar att det första steget är att var och en blir varse problemen.
– Det är bra att påminna kollegerna. Möten får inte gå till så att männen står för innehållet medan kvinnorna kokar kaffe, och det ska inte alltid vara en av de unga kvinnorna som springer och köper presenten när någon i teamet har fått barn och ska uppvaktas, säger Anna-Liisa Laine.
Maria Vartiainen anser att situationen blir bättre inom biotekniken i takt med att fler kvinnor slår igenom. Hon tycker att kvinnor kunde gynnas då det är möjligt.
– Kompetensen ska avgöra när folk söker jobb, men om en man och en kvinna har samma meriter tycker jag att kvinnan ska väljas, säger hon.
Maria Ehrnström-Fuentes värdesätter att Hanken anställer doktorander, vilket minskar behovet av stipendiefinansiering och ger arbetsro. Det gäller alla och förbättrar därför kvinnornas chanser att nå långt.
– Jag hoppas också på slow research, att man kunde hitta ett sätt att dra ned tempot under småbarnsåren, säger hon.
Anu Wartiovaara säger att de brister som förekommer i Finland borde utredas och uttalas tydligt, och diskuteras öppet utifrån fakta.
Några av forskarna vill förnya föräldraledigheterna så att fler kvinnor skulle komma ut i arbetslivet och så att männen skulle sporras att ta större ansvar för barnen.
– Det handlar om stora strukturer och samhällets modell för barnomsorg, inte om att kvinnorna borde rycka upp sig, säger Anna-Liisa Laine.
Hon förordar den så kallade 6+6+6-modellen för en jämnare fördelning av föräldraledigheter.
– Skjuter man ner den med att det blir för dyrt för familjer där mannen har betydligt högre lön kommer man in i en ond cirkel som man måste bryta, säger hon och hänvisar till att männen naturligtvis har högre lön om de gör obrutna karriärer.
Maria Ehrnström-Fuentes påpekar att det trots allt är ett reellt problem i nuläget.
– Är mamman forskare på stipendiefinansiering medan pappan har ett högavlönat jobb är det få familjer som delar lika.

Dem talade vi med

Maria Ehrnström-Fuentes, disputerade i företagens samhällsansvar vid Hanken 2016, affilierad forskare vid Helsingfors universitet. 39 år, har tre barn.
Iiris Hovatta, biträdande professor vid HU, forskar i genetik och neurobiologi. 46 år, har inte barn.
Emilia Kilpua, biträdande professor i rymdfysik vid HU, forskar i solstormar. 39 år, har ett barn.
Anna-Liisa Laine, professor i växtbiologi vid HU och gruppchef i spetsforskningsenheten för metapopulationsbiologi. 41 år, har två barn.
Maria Vartiainen, forskningsledare i bioteknik vid HU, forskar i cellkärnans uppbyggnad. 40 år, har tre barn.
Anu Wartiovaara, akademiprofessor vid HU och överläkare vid Huslab, docent i molekylgenetik sedan 1997. 50 år, har tre barn.
ANDRA LÄSER