Bättre att verka för fred än att gå med i kärnvapenalliansen Nato

Nu när allt fler röster i affekt talar för att Finland bör ansluta sig till Nato är det skäl att begrunda frågan: vad för slags allians är Nato i dag? Beteckningen försvarsallians övergav Nato själv 1999 och ser sig sedan dess som en globalt verkande fredsbevarande styrka ("n" och "a" för North Atlantic i namnet kan glömmas). Sedan dess har Nato angripit Serbien, Afghanistan och Libyen. Ingen av dessa stater kan rimligtvis ansetts ha hotat angripa Natos medlemmar, Nato verkade snarare som redskap för ledande medlemsstaters utrikespolitik. De små medlemsstaternas roll kommer också i fortsättningen att bli densamma. Är det i Finlands intresse att delta till exempel i korståg mot Iran eller Kina?
Natos militärstrategi grundar sig på hot om användning av kärnvapen. Tre av medlemmarna, USA, Storbritannien och Frankrike äger kärnvapen. Storbritanniens och delvis USA:s kärnvapen är ställda under Natos kontroll, Frankrike behåller kontrollen över sina egna kärnvapen. Dessutom har USA ett hundratal vätebomber utplacerade i fem Natoländer – Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland – som respektive lands flygvapen skall attackera fienden med ifall av krig. Nato har flera gånger uttryckligen vägrat avge en försäkran om att inte vara den första som använder kärnvapen; möjligheten att utföra ett första slag med kärnvapen verkar vara central för Nato. Beaktar vi de fullständigt förödande humanitära följderna av ett kärnvapenkrig ser vi att alliansen, men också dess motståndare, är villiga att spela rysk rulett med jordklotet som insats.
Finland har i Parisfreden 1947 förbundit sig att inte tillåta kärnvapen på sitt territorium, och samma bestämmelse finns uttalad i den gällande Kärnenergilagen. Icke-spridningsavtalet förpliktigar också Finland att avstå från kärnvapen. Ansluter vi oss till Nato bör vi alltså yrka på en överenskommelse att inga kärnvapen någonsin kommer att utplaceras på finsk mark. Island och Litauen har liknande bestämmelser i sina anslutningsavtal, medan Danmark och Norge inte vill se kärnvapen på sitt område i fredstid.
Nato och de fem i icke-spridningsavtalet erkända kärnvapenmakterna (Frankrike, Förenta staterna, Kina, Ryssland, Storbritannien) motsätter sig kärnvapenförbudsavtalet TPNW, som ingicks 2017 och trädde i kraft 2021. Finland deltog inte i förhandlingarna 2017 och har vägrat signera avtalet. I dag medger man att orsaken är Natooptionen: det transatlantiska samarbetet får inte äventyras. Från Utrikesministeriets håll har man till och med framfört den helt felaktiga åsikten att en signering av TPNW skulle ha hindrat anskaffningen av F-35 jaktplanen.
Inom Nato är motståndet mot TPNW inte så kompakt, regeringarna i Norge och Tyskland är inte avvisande och opinionen i så gott som alla medlemsländer är för en anslutning till TPNW. Specialister på internationell rätt har flera gånger utrett att förbudsavtalet inte står i konflikt med vare sig icke-spridningsavtalet eller Natostadgan. Blir Albanien, där 98 procent av befolkningen stöder förbudsavtalet, det första Natoland som signerar TPNW?
Kryper Finland under Natos kärnvapenparaply blir vi också måltavla för Rysslands (och kanske Kinas?) kärnvapen. Vi kommer också att få dras med ständiga irriterande konfliktsituationer vid östgränsen och östra Finland får säga adjö till den lukrativa gränshandeln. Samtidigt förlorar vi den utrikespolitiska roll vi spelat som alliansfri förmedlare mellan öst och väst och degraderas till en av dessa små Natostater som skäller på stygga Ryssland när husse bestämmer. Och framför allt godkänner vi att det är legitimt att hålla mänskligheten som gisslan genom att ständigt hota med kärnvapenangrepp. Vore det inte bättre att verka för fred?

Claus Montonen,

Helsingfors

ANDRA LÄSER