Ledare: Det tvåspråkiga Finland förutsätter ett aktivt grepp även av nästa regering

Om den sittande regeringen har haft en engagerad och välvillig inställning till det svenska i Finland så var intresset för svenskan och tvåspråkigheten inte något som Juha Sipiläs (C) regering med Sannfinländarna, senare Blå Framtid, och Samlingspartiet prioriterade.

Sipiläs regering fattade beslut som försämrade svenskans ställning och möjligheterna att få offentliga tjänster för dem som har svenska som modersmål. Jourreformen inom sjukvården är ett exempel, tingsrättsreformen ett annat. Antti Rinnes regering korrigerade senare den omfattande jouren och gav även Vasa rätt till omfattande jour.

Tingsrättsreformen innebar att antalet tingsrätter minskade från 27 till 20, de tvåspråkiga bantades från 8 till 5. Enheterna har blivit större och det leder till att minoritetsspråket svenskan blir mer trängt. Nu är det svårt att rekrytera svenskspråkig kanslipersonal särskilt i Nyland och det finns för få domare som kan svenska. Det gör hela systemet sårbart och är ett hot mot rättsskyddet.

På drygt 10 år har antalet brottsmål som behandlas på svenska minskat klart. Svenskspråkiga inte vågar använda sitt modersmål i rättsprocesser. Så undermineras svenskans ställning då man inte litar på att ens sak får korrekt behandling på svenska. Folktinget föreslår en tjänst som språksakkunnig inom Domstolsverket med uppgift att följa med de språkliga rättigheterna inom rättsväsendet.

Hur vår nästa regering ser ut är ännu ovisst, men oberoende av sammansättningen det är viktigt att Folktinget redan nu listar konkreta förbättringar som regeringen efter valet bör ta itu med. Totalt handlar det om 19 förslag.

Många är sådana som var och en av oss tampas med ofta. Det gäller till exempel digitala tjänster. Ofta utarbetas och publiceras de först på finska och sedan översätts innehållet till svenska. HBL har skrivit om HUS nätterapier under Psykporten, som först fanns enbart på finska. Justitieombudsmannen konstaterade i december att det här är olagligt. 

Folktinget påpekar att de digitala tjänsterna måste utvecklas samtidigt på båda språken. Det behövs också en uppdatering av lagstiftningen så att skyldigheten att tillgodose de språkliga rättigheterna skrivs in. 

En slående orättvisa är de krav på språkkunskaper som ställs på tjänstemännen i den statliga förvaltningen. Kutymen är att sökande ska ha utmärkta kunskaper i finska och nöjaktiga kunskaper i svenska. Det leder till olika orimligheter.

Utmärkta kunskaper kräver ett särskilt språkprov, som i fjol kostade över 400 euro. De som inte har finska som modersmål måste alltså göra det dyra språkprovet. För nöjaktiga kunskaper som krävs i svenska räcker det prov man gör inom ramen för högskoleexamen.

Det här innebär att kunskaperna i svenska skattas lägre än kunskaperna i finska och det leder till att färre tjänstemän kan svenska bra, och givetvis att förmågan att erbjuda service på svenska därmed är sämre.

2021 hade enbart 3,8 procent av de statligt anställda svenska som modersmål. Kraven på språkkunskaper måste ses över och göras mer jämlika. Folktinget anser att huvudregeln bör vara krav på goda kunskaper i finska och att man oftare kräver goda kunskaper i svenska. Det här förutsätter också den andra nationalspråksstrategin, och Folktinget påpekar att även nästa regering måste förbinda sig vid den och även se till att det finns resurser att förverkliga strategin.

En orättvisa av ett helt annat slag som också är förödande är bristen på svenska läromedel. Den är skriande inom yrkesutbildningen. Tankesmedjan Magma publicerade en utredning våren 2022 och det visade sig att nästan hälften av lärarna uppgav att det inte fanns läromedel på svenska inom den egna branschen. Men även i gymnasiet råder det brist på svenska läromedel.

Inom social- och hälsovården brister det i servicen på svenska och att det är ett strukturellt problem påpekar Folktinget. Man är ändå tillfreds med att de tvåspråkiga välfärdsområdena har nationalspråksnämnder. Det var inte en självklarhet att de skrevs in i lagen. Nämnderna behöver stöd i sitt arbete men på Social- och hälsovårdsministeriet finns ingen som har ett helhetsansvar. Det behövs data och annan fakta om hur de tjänsterna på svenska förverkligas i praktiken och det måste Institutet för hälsa och välfärd THL stå för. THL kommer årligen med en bedömning av vården, men den svenska servicen uppmärksammas inte.

Folktinget gör ett viktigt arbete. Enbart principiell välvilja och festtal räcker inte när det gäller att värna om det svenska i Finland. Förhoppningsvis stöttar alla partier som är med i Folktinget förslagen också i praktiken. Sannfinländarna är det enda parti som inte är med.